text
stringlengths
0
2.04k
härmfågel.
Han spelade allt, vad han hört hade:
sotarerop och skojareglam,
skogsrålekar och bergtrollstramp,
gubbeträta och flickskratt,
vällingklockor och vallhjonslåt.
Allt spelade han med glädje och stort behag.
Men vår vän var en strömkarl i strömdraget.
Han var av vattenandarnas släkte, det, som suckar
efter salighet.
Och snart hörde jag honom spela om sin ganska
stora längtan.
Han förde mig neder till helvetet med sin förtvivlan,
och med sitt trots jagade han mig upp på skyhöga
berg,
liksom ville han storma himmelens portar.
Vår väns hjärta var fullt av vemod som Sauls,
hans huvud var fullt av grubbel som Salomos,
men hans harpa var såsom Davids,
den var hans tröst och hans vän och hans tillflykt
i sorgestunder.
Men många dagar äro farna,
sedan jag första gången lyssnade till vår väns harpa
i forsdjupet.
Hur blevo dessa toner förstummade,
de, som göto lyckoskimmer över själen,
liksom aftonrodnad gjuter guldglans över skogsåsar?
Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen boskap i bergen
eller glammen utefter vägakanten,
höllen I noga vakt över vår vän, då han spelade?
Stöden I omkring honom som en hög häck av
hagtorn,
den där ingen kan överspringa,
såsom en bred stadsmur, som vaktas av många
krigare?
Vår väns spel bragte mycken ära åt Klarälvslandet.
Det började yvas såsom en mäktig segrare,
såsom en hövding, den där sitter främst i rådslagen
och är mycket hedrad och avundad.
Det kastade av sin fattigmansdräkt
och smyckade sig med ringar och kedjor.