text
stringlengths
0
2.04k
Då vänta vi, att också den unga kvinnan skall skynda undan faran in i sitt hus. Men hon står i stället stilla och blickar efter en skara krigare, som ha ilat bort för att vakta och värna sitt land. Det finns många ibland dem, som äro så fattiga, att de inte ha kläder nog att skydda sin kropp för regn och storm. Och med...
Och plötsligen träder hon fram på torget för att anropa människors barmhärtighet. Hon kuvar blygheten för att tigga om gåvor åt de fattiga, som måste värna och vakta, på det att de inte måtte gå under, medan de tjäna sitt land.
Men i detsamma hon sålunda börjar tigga och bedja, då stiger hennes liknelse på trappan med ny lätthet och tillförsikt mot alltmera svindlande höjder.
Där nere på världens marknadstorg draga ännu eländigare varelser förbi henne. Där komma sådana, som ha deltagit i slaktningar och blivit gjorda till fångar, och föras bort till främmande land med sårade och nödställda kroppar, plågade och förtvivlade själar.
Och vi se hurusom hennes ögon tåras vid deras åsyn. Hon tar mod till sig och tillropar dem, att vad hon förmår vill hon göra för att komma dem till hjälp.
Och för deras skull gör hon sig liksom till en försäljerska på denna världens marknadstorg och bjuder ut de arma fångars arbeten, så att hon måtte kunna sända dem vad de behöva av kläder och mat, av skodon och läkemedel.
Medan hon sålunda handlar och insamlar för de i fiendehänder fallna, se, då ilar hennes liknelse liksom med vingade steg uppför trappan, så att vi skulle vilja ropa och varna: »Är det ingen, som märker, att denna kvinnas själ är på väg upp till templet på himmelens berg? Äro inte de, som älska henne, rädda för att de s...
Åter möter hon en flock kvinnor, som vrida sina händer i sorg och hava ögonen brinnande av längtan. De äro sådana, som äro systrar eller hustrur eller mödrar eller trolovade till män, som ha uppslukats av kriget, och nu ingenting veta om dessa, som ha älskat dem.
Och då se vi hur den unga kvinnan sätter sig vid skrivarnas bord och hur hon blir de arma kvinnornas hjälpare och upplysare. På samma gång skrider hennes liknelse mot trappans översta höjd så lugn och trygg, som en drottning vandrar över tröskeln till sitt slott.
Men där nere på denna världens marknadstorg ha allt flera fått kunskap om hennes makt att hjälpa och villighet att bispringa, och alla de blinda, som förr tiggde på torget, församla sig omkring henne. »Vi äro mörkrets fångar,» ropa de till henne. »Tänk också på oss i vårt elände!»
Hon hör deras bön, och hon hjälper dem, och medan hon samlar och handlar för deras räkning, då kommer gestalten på trappan så nära templet på himmelens berg, att skenet ur porten gjuter sig över den som en mantel och strålar över huvudet som en krona av stjärnor.
Efter detta börjar hennes kropp, som ännu vandrar kvar på världens marknadstorg, mattas av sjukdom, och man för till henne läkare, men ingen kan bota henne, därför att hennes själ har stigit uppför trappan till himmelens berg och längtar att försvinna in i ljuset.
Inte heller känner hon någon miskund med sin kropp, utan föraktar att spara den. Hon låter den gå under, liksom för att den inte skall hindra henne och hålla henne kvar vid det jordiska.
Och en dag kommer, då hennes själ är så nära vid målet, att den inte mer kan hejda sin längtan. Då rycker hon sig med en kort kamp lös från allt, som binder, och vi se henne skynda över tempeltröskeln och genom den strålande portalen glida in i Guds härlighet.
Men då detta var skett, kommer stor sorg över alla, som handla och sträva på denna världens marknadstorg. De sänka sina glädjefanor och höra upp med sin lek. De låta sina pipor tystna och hölja sig i sorgedok.
Där en möter en annan, där trycka de varandras händer och viska, att nu ha människorna på detta marknadstorget mistat den, som var deras ögons glädje och sol, nu är den borta, som var deras stöd och deras tröst.
I blomsterhandlarnas gata går en man med en knippa liljor i handen. Han ropar och säger, att dessa voro hennes älsklingsblommor, och för hennes skull har han fört hem dem från främmande land. Det är en så tung missräkning för honom, att han inte fick glädja hennes ögon med deras åsyn.
Mitt i folkhopen står en ung man, som är blind. »Jag hade min gång i hennes hus,» säger han, »och hon uppmuntrade mig, och för hennes skull arbetade jag mer än en seende. Nu har jag fått mitt mästarbrev, men vad glädje kan det göra mig, då jag inte får lägga ner det för hennes fötter?»
Från landsbygden kommer en fattig vandrerska. Hon stannar och frågar varför alla äro så bedrövade, och då hon får veta det, brister också hon i gråt. »Jag var ju inkommen till staden för att visa henne vad det har blivit av det garnet, som hon har skickat mig,» säger hon. »Men vem skall nu bli glad åt mitt arbete?»
»Varför skulle hon lämna oss?» klagar en. »Vem var lyckligare än hon? Hon skulle ha lärt oss lyckans hemlighet.»
»Varför skulle hon lämna oss?» utbrister en annan. »Vem var klokare än hon? Hon skulle ha lärt oss att gå de rätta vägarna.»
»Varför skulle hon lämna oss?» så hörs det från alla håll. »Vem var mera samvetsgrann än hon? Hon skulle ha lärt oss att betrakta våra plikter som våra bästa vänner.»
»Vem var gladare, vem var flitigare, vem var dugligare? Varför skulle hon lämna oss?»
Aldrig har det varit ett så stort uppror mot döden. Aldrig ha människor varit så fyllda av bitter visshet, att de hade förlorat sitt yppersta.
Medan sorgen är som störst, då komma alla de gamla gråterskor, som eljest bruka jämra sig över de bortgångna, tågande över torget. Men de vandra inte fram till den dödas bår i sorgehuset, utan de taga plats vid foten av den höga himlatrappan på torgets mitt.
Och de höja inte sina röster till klagan, utan de börja prisa och lovsjunga den unga kvinnan för hennes lyckosamma vandring uppför den förfärande branten.
»Säll är du,» ropa de, »därför att du har förstått denna trappas hemlighet. Säll är du, därför att du på den har nått upp till himmelens berg.»
Människorna på torget, de ha av allt detta, som de ha hört, och av allt, som de själva ha erfarit, upptänts av brinnande kärlek till den försvunna. De gå omkring i saknad såsom barn, som ha förlorat sin mor.
»Var är hon?» säga de. »Var kunna vi finna henne?»
Då se de gråterskorna vid trappans fot och höra hur de höja sin röst till att prisa och lovsjunga.
»Säll är du, som har funnit den rätta vägen, den enda, som för in till ljuset och härligheten.»
Då människorna höra detta, närma de sig trappan och ämna bestiga den, därför att de vilja finna den saknade; och hur kunna de nå henne, om de inte följa henne efter på den väg, som hon har vandrat?
De gamla gråterskorna slå ring om trappan. »Säll är du, därför att du vandrade på jordens stigar och var väl hemma i denna världen,» ropa de. »Pris ske dig, därför att du gladde dig åt jordelivets skönhet, åt dess rikedom och åt dess plikter. Pris ske dig, att du kunde uppfatta allt mänskligt, upphöja det låga, upprätt...
Människorna tränga allt närmare trappan, men gråterskorna fortfara att ropa:
»Pris ske dig, därför att du visste denna trappas hemlighet. Pris ske dig, därför att du aldrig försökte att bestiga den med din fot. Ty alla de, som detta ha prövat, de ha halkat på marmorn eller tröttnat under uppstigandet.
»Säll är du, att du visste, att för vandringen på världens marknadstorg är människan skapad. Det är endast sin själs längtan, som hon uppför denna trappa kan sända till himmelen.»
GUSTAF FRÖDING
(Prolog vid Frödingsfesten å Kungl. teatern i Stockholm den 8 februari 1921.)
Si, många dagar äro farna,
sedan vi hörde vår väns harpa i Klarälvslandet,
sedan han lade oss i bojor med danslåtar
och gjorde oss till trälar med strängaspel,
ty hans toners dejelighet var såsom doften av vild-
honung,
och deras makt var som kärleksdryckens,