text stringlengths 0 2.04k |
|---|
* |
Hösten hade kommit, och det var skarp storm. Tord gick ensam ute i skogen för att undersöka donor och giller. Berg Rese satt hemma för att laga sina kläder. Tords väg gick uppför en skogig höjd. Där var bred stig. |
Varje stormil, som kunde tränga in mellan trädvimlet, förde de torra löven i prasslande virvlar uppåt stigen. Tord tyckte gång på gång, att någon gick bakom honom. Han såg sig ofta tillbaka. Stundom stannade han för att lyssna, men han förstod, att det var bladen och vinden, och gick vidare. Så snart han åter började g... |
De tystnade inte därmed, men de togo upp en annan ton. Det började väsa och flämta bakom honom. En stor huggorm kom glidande. Den etterdrypande tungan hängde ut ur munnen, och den blanka kroppen lyste mot de skrumpna bladen. Bredvid ormen tassade en varg, ett stort, magert gråben, som beredde sig att hugga fast i hans ... |
Han satte sig på en sten för att vila. Då lekte de torra bladen vid hans fötter som för att förlusta honom. Där voro de, alla skogens blad: klargula små björklöv, rödbrokiga rönnblad, almens torra, brunsvarta blad, aspens sega, klarröda och sälgens gulgröna. Förvandlade och skrumpna, ärriga och kantstötta voro de, och ... |
– Syndare, sade gossen, syndare! Intet är rent inför Gud. Hans vredes lågor har redan nått er. |
Då han åter upptog vandringen, såg han skogen under sig gå för stormen som ett böljande hav, men nere på stigen var stilla lugnt. Men han hörde vad han inte kände. Skogen var full av röster. |
Det kom som viskningar, som klagande sånger, som grova hotelser, som dånande eder. Det skrattade och det klagade, det var som larm av mycket folk. Detta, som hetsade och eggade, som prasslade och väste, som tycktes vara något och ändå intet var, gjorde hans tankar vilda. Han kände åter dödsångesten, som då han låg på s... |
Men det var inte ensamt detta, som låg i skogsstormen. Det var något annat, något ännu förskräckligare, röster, som han inte kunde tyda, ett virrvarr av stämmor, som tycktes honom tala ett främmande språk. Han hade hört väldigare stormar än denna fräsa genom tackel och tåg. Men aldrig förr hade han hört vinden spela på... |
Han hade alltid blivit rädd, då han varit ensam i skogsdunklet. Han tyckte om öppet hav och nakna skär. Andar och skuggor smögo om inne bland träden. |
Så hörde han med ens vem det var, som talade i stormen. Gud var det, den store hämnaren, rättfärdighetens Gud. Han jagade honom för kamratens skull. Han fordrade, att han skulle utlämna munkens mördare åt hans hämnd. |
Då började Tord tala mitt i stormen. Han talade om för Gud vad han hade velat göra, men inte mäktat. Han hade velat tala till Berg Rese och bedja honom försona sig med Gud, men han hade varit för skygg. Blygheten hade gjort honom stum. |
– Då jag fick veta, att jorden styres av en rättfärdig Gud, ropade han, förstod jag, att han var en förlorad man. Jag har legat och gråtit över min vän i långa nätter. Jag visste, att Gud skulle finna honom, hur han än dolde sig. Men jag mäktade inte tala, inte lära honom att förstå. Jag blev ordlös, emedan jag älskade... |
Han tystnade, och i stormen tystnade den djupa stämma, som hade varit Guds röst för honom. Det blev med ens vindstilla och skarp sol och ett plaskande som av åror och ett stilla rassel som av styva vassblad. Dessa milda ljud förde Unns bild fram för honom. Den fredlöse kan intet vinna, inte ägodelar, inte kvinnor, inte... |
Då stormen tog till, hörde han åter steg bakom sig och stundom ett andtrutet flämtande. Nu tordes han inte se sig om, för han visste, att han hade bakom sig den vite munken. Han kom från gillet i Berg Reses hus, nedstänkt av blod, med ett gapande yxhugg i pannan. Och han viskade: |
– Angiv honom, förråd honom, rädda hans själ! Lämna hans kropp åt bålet, så att hans själ må bli skonad! Lämna honom åt pinbänkens långa kval, så att hans själ må få tid att ångra! |
Tord sprang. Allt detta skrämmande, som i och för sig intet var, växte, då det så oupphörligt spelade in i själen, till en stor förfäran. Han ville bort från detta. Som han började springa, dånade åter den djupa, förskräckliga stämman, som var Guds. Gud själv jäktade honom med skrämskott, för att han skulle utlämna mör... |
Han stannade, knöt nävarna och tjöt ut en hotelse. Sedan gav han sig som en vansinnig på språng från skogen, från skräckriket, nedåt dalen. |
* |
Tord behövde blott säga sitt ärende, strax voro tio bönder färdiga att följa honom. Det beslöts, att Tord skulle gå ensam upp till kulan, på det att inte Bergs misstankar skulle väckas. Men där han gick fram, skulle han strö ut ärter, så att bönderna kunde finna vägen. |
Då Tord kom in i kulan, satt den fågelfrie på stenbänken och sömmade. Ljuset från brasan var knappt, och arbetet syntes gå dåligt. Gossens hjärta svällde av ömkan. Den härlige Berg Rese syntes honom fattig och olycklig. Och det enda han ägde, livet, skulle tas ifrån honom. Tord började gråta. |
– Vad är det? sporde då Berg. Är du sjuk? Har du varit rädd? |
För första gången talade då Tord om sin rädsla. |
– Det var styggt i skogen. Jag hörde vålnader och såg spöken. Jag såg vita munkar. |
– Guds död, pojke! |
– De mässade för mig hela vägen uppåt Bredfjället. Sprang gjorde jag, men de följde med och sjöng. Kan jag aldrig bli kvitt det oväsendet? Vad har jag med dem att göra? Jag menar, att de kunde mässa för en, som bättre behövde det. |
– Är du galen i kväll, du Tord? |
Tord talade, knappt vetande vad ord han begagnade. Han var fri från all blyghet. Talet strömmade oförhindrat över hans läppar. |
– De är alla vita munkar, vita, likbleka. Alla har de blod på kåpan. De drar huvan ner i pannan, men såret lyser ändå fram under den. Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget. |
– Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget? |
– Är det jag, som har huggit det kanske? Varför ska jag se det? |
– Det må helgonen veta, Tord, sade Berg Rese, blek och med hemskt allvar, vad det betyder, att du ser sår efter yxhugg. Jag dödade munken med ett par knivsting. |
Tord stod nu skälvande framför Berg och vred händerna. |
– De begär dig av mig. De vill tvinga mig att förråda dig. |
– Vilka? Munkarna? |
– De, ja visst, munkarna. De visar mig syner. De visar mig henne, Unn. De visar mig det glittrande, solblanka havet. De visar mig fiskarnas lägerplatser, där det är dans och lustighet. Jag sluter ögonen, men ser ändå. Lämna mig i fred! säger jag. Min vän har mördat, men han är inte ond. Låt mig vara, och jag ska tala t... |
– Vad svarar då munkarna? sporde Berg. De vill inte ha mig frälst. De vill ha mig på pinbänk och bål. |
– Ska jag förråda min käraste vän? frågar jag dem, fortsatte Tord. Han är mitt allt på jorden. Han har frälst mig från björnen, som höll sin ram på min strupe. Vi har frusit samman och lidit allt slags nöd samman. Han har brett sin egen björnfäll över mig, när jag var sjuk. Jag har burit ved och vatten för honom, jag h... |
Berg lyssnade allvarligt, med ögonen skarpt utforskande Tords ansikte. |
– Du ska själv gå till prästen och säga honom sanningen, sade han. Du måste åter ner bland människor. |
– Hjälper det mig, om jag går ensam? För din synd förföljer mig den döde och alla skuggor. Ser du inte hur jag fasar för dig? Du har lyft din hand mot Gud själv. Intet brott är som ditt. Jag tänker, att jag måste glädja mig, då jag ser dig på stegel och hjul. Väl den, som i denna världen undfår sitt straff och undgår d... |
Mördaren lade handen på hans huvud och såg på honom. Han kom till att mäta sin synd med kamratens ångest, och den växte sig stor och fasaväckande för hans själ. Han såg sig i strid med den vilja, som leder världen. Ångern höll sitt intåg i hans hjärta. |
– Ve mig, att jag har gjort vad jag gjort! sade han. Vad som väntar mig, är för tungt att frivilligt mötas. Utlämnar jag mig till prästerna, ska de pina mig i timslånga kval. De ska steka mig vid sakta eld. Och är inte detta eländets liv, som vi för i ångest och nöd, botgöring nog? Har jag inte förlorat gård och hem? L... |
Då han talade så, sprang Tord upp, vild av förfäran. |
– Kan du ångra? ropade han. Kan mina ord rubba ditt hjärta? Kom då genast! Hur kunde jag tro detta? Kom med ut till flykt! Det är ännu tid. |
Berg Rese sprang upp även han. |
– Du har då gjort det – |
– Ja, ja, ja. Jag har förrått dig. Men kom nu fort! Kom nu, då du kan ångra! De ska låta oss gå. Vi ska undkomma dem! |
Mördaren böjde sig mot golvet, där hans fäderneärvda stridsyxa låg vid hans fötter. |
– Du son av en tjuv! sade han, väsande fram orden. Dig har jag trott och hållit kär! |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.