text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men då Tord såg honom böja sig efter yxan, visste han, att det nu gällde hans eget liv. Han fick upp sin egen yxa ur bältet och högg efter Berg, innan denne hann att resa sig. Eggen skar genom den vinande luften och for in i det nedböjda huvudet. Berg Rese for till marken med huvudet före, hela kroppen tumlade efter. B... |
Nu kommo bönderna inrusande. De blevo glada och prisade gärningen. |
– Nu står din sak väl, sade de till Tord. |
Tord såg ned på sina händer, som om han där märkte de fjättrar, varmed han hade släpats fram till att döda den han älskade. De voro som Fenrisulvens, smidda av intet. Av vassens gröna dager, av skogens skuggors lek, av stormens sång, av lövens prassel, av drömmars tjusning voro de skapade. Och han sade högt: |
– Gud är stor. |
Men åter kom han in i sin förra tankegång. Han föll ned på knä vid liket och lade sin arm under dess huvud. |
– Gör honom inget! sade han. Han ångrar, han vill gå till de heliga gravarna. Han är inte död, men fängsla honom inte! Vi var just färdiga att gå, då han föll. Den vite munken ville väl inte, att han skulle ångra, men Gud, rättfärdighetens Gud, älskar ångern. |
Han låg kvar bredvid liket, talade med det, grät och bad den döde att vakna. Bönderna lagade i ordning en bår av några spjut. De ville bära storbondens lik ned till hans gård. De hade vördnad för den döde och talade sakta i hans närhet. Då de lyfte honom på båren, steg Tord upp, skakade håret ur ansiktet och talade med... |
– Säg då till Unn, som gjorde Berg Rese till en mördare, att han blev dödad av Tord, fiskaren, vars fader är vrakplundrare och vars moder är häxa, därför att han lärde honom, att denna jordens grundval heter rättfärdighet! |
STENKUMLET. |
Det var vid den tid på året, då ljungen står röd. Över sandmon växte den i täta tuvor. Från låga, trädlika stammar höjde sig tätt sittande, gröna grenar med barrhårda, härdiga blad och små, sent vissnande blommor. Dessa tycktes inte vara gjorda av vanlig saftrik blomstervävnad, utan av torra och hårda fjäll. De voro my... |
Ljungen klädde det fattiga fältet med sin röda mantel ända upp mot skogsbrynet. Där reste sig, på en svagt uppskjutande bergås, några uråldriga, halvt sammanstörtade stenkummel, och hur nära än ljungen sökte att smyga sig intill dessa, funnos dock där uppe revor i dess vävnad, genom vilka framskymtade stora, flata häll... |
Det var en glittrande morgon, daggfrisk och solvarm. Skytten, som hade varit ute på jakt alltsedan dagningen, hade kastat sig ner i ljungen bakom kung Atles hög. Han låg på rygg och sov. Hatten hade han dragit ner över ögonen, och jaktväskan av skinn, ur vilken harens långa öron och orrens krokiga stjärtfjädrar stucko ... |
Fram ur skogen kom en flicka med ett matknyte i handen. Då hon trädde ut på de flata hällarna mellan kumlen, tänkte hon på vilken god dansplats detta kunde vara. Hon fick en innerlig lust att pröva den. Hon satte ner knytet i ljungen och började dansa helt ensam. Ingen vetskap hade hon om att en man låg och sov bakom k... |
Skytten sov alltjämt. Brinnande röd stod ljungen mot den skarpt högblåa himlen. Myrlejonet hade uppkastat sin håla tätt bredvid den sovande. Däri låg ett stycke kattguld och gnistrade, som om det hade velat sätta eld på alla sandmons gamla stubbar. Ovanför skyttens huvud utbredde sig orrfjädrarna som en plym, och deras... |
Emellertid fortsatte flickan att dansa och svängde om så ivrigt, att den svartnade mossjorden, som hade samlat sig i hällarnas ojämnheter, rök om henne. En gammal torr fururot, blank och grå av ålder, låg uppryckt inne bland ljungen. Den tog hon och svängde om med. Spånor foro ut ur det multnade träet. Tusenfotingar oc... |
Då de svingande kjortlarna snuddade vid ljungen, fladdrade därur upp skaror av små grå fjärilar. Dessa, som hade vingarnas undersida vit och silverglänsande, virvlade upp som torra löv för en stormil. De syntes då helt vita, och det var, som om det röda ljunghavet stänkte upp vitt skum. Fjärilarna höllo sig en kort stu... |
Runtom i ljungen sutto gräshoppor och gnedo bakbenen mot vingarna, så att de klingade som harpsträngar. De höllo god takt och voro så samspelta, att envar, som gick över mon, trodde sig höra samma gräshoppa under hela vandringen, fast han än hade henne till höger, än till vänster, än före, än efter. Men hon, som dansad... |
Han hade drömt, att haren, som han nyss hade dödat, hade sprungit ut ur väskan och tagit hans egna pilar för att skjuta på honom. Han såg nu bort till flickan, halvvaken, yr av drömmar, med huvudet brinnande efter sömnen i solskenet. |
Hon var storväxt och grovlemmad, inte fager i anletet, inte lätt i dansen, inte taktfast i sången. Hon hade stora kinder, tjocka läppar och platt näsa. Hon var mycket röd på kinderna, mycket mörk i håret, yppig i växten, kraftig i rörelserna. Hennes kläder voro torftiga, men bjärta. Röda bårder kantade den randiga kjor... |
Med glädje såg skytten den stora, granna kvinnan dansa på den röda heden, mittibland spelande gräshoppor och fladdrande fjärilar. Medan han såg på henne, skrattade han, så att munnen drogs upp mot öronen. Men så fick hon plötsligen syn på honom och blev stående orörlig. |
– Du menar väl jag är tokig, var det första hon kom sig för att säga. På samma gång undrade hon hur hon skulle få honom till att tiga med vad han hade sett. Hon ville inte höra förtäljas nere i bygden, att hon hade dansat med en fururot. |
Han var en ordfattig man. Inte en stavelse fick han över läpparna. Han var så blyg, att han inte visste bättre att göra än att fly, fastän han gärna hade velat stanna. Hastigt fick han hatten på huvudet och skinnväskan på ryggen. Sedan lopp han bort mellan ljungtuvorna. |
Hon ryckte till sig matknytet och sprang efter. Han var liten, stel i sina rörelser och hade synbarligen ringa krafter. Hon hann honom snart och slog hatten av honom för att förmå honom att stanna. Egentligen hade han mest lust att bli stående, men han var yr av blyghet och flydde med än större fart. Hon sprang efter o... |
I detsamma blev hon dock helt rädd, för han, som låg på marken, tycktes alldeles blekna bort, och ögonen vände sig i huvudet på honom. Han hade dock inte på något sätt skadat sig. Det var sinnesrörelsen han inte hade tålt. Aldrig förr hade så stridiga och starka känslor rört sig inom denne enslige skogsbo. Han var glad... |
Den stora, starka ungmön lade armen om hans rygg och reste upp honom. Hon bröt ljung och piskade hans ansikte med de styva kvistarna, tills blodet kom i rörelse. Då hans små ögon åter vände sig mot dagsljuset, lyste de av nöje vid att se henne. Alltjämt teg han; men handen, som hon hade lagt om hans liv, drog han fram ... |
Han var ett barn av svält och tidiga mödor. Torr och gulblek, köttlös och blodfattig var han. Hon kände sig rörd av att han var så försagd, han, som dock syntes vara bortemot trettitalet. Hon tänkte, att han måtte leva alldeles ensam inne i skogen, eftersom han var så ömklig och så illa klädd. Ingen månde han äga, som ... |
* |
Den. stora, barmhärtiga skogen utbredde sig över obygden. Döljande och skyddande upptog den i sitt sköte allt, som sökte dess hjälp. Med höga stammar stod den vakt kring björnens ide, och i täta buskars skymning inrymde den småfåglarnas äggfyllda bon. |
På denna tid, då folket ännu höll trälar, rymde många av dessa till skogen och funno skydd bakom dess gröna murar. Den blev för dem ett stort fängelse, som de inte vågade lämna. Skogen höll dessa sina fångar i sträng tukt. Den tvang de slöa till omtanke och uppfostrade de i träldomen förfallna till ordning och ärlighet... |
De båda, som möttes på heden, voro ättlingar av sådana skogens fångar. De gingo stundom ner till de bebyggda, odlade dalarna, ty de fruktade inte mer att återföras i den träldom, varur deras fäder flytt, men helst hade de sina vägar inne i skogsdunklet. Skyttens namn var Tönne. Hans egentliga yrke var att utföra röjnin... |
Förut hade de aldrig mötts i den stora skogen, men nu tyckte de, att alla skogens vägar slingrade sig till ett nät, i vilket de löpte fram och åter och omöjligen kunde undgå varandra. Aldrig visste de nu välja den stig, på vilken de inte möttes. |
Tönne hade en gång haft en stor sorg. Han hade länge bott med sin mor i en usel rishydda, men så snart han blev vuxen, uppgjorde han den planen att bygga henne en varm stuga. Under alla sina fristunder gick han ut på skogshygge, fällde träd och högg dem i avpassade stycken. Sedan gömde han det hopade timret i mörka kly... |
Då nu han, som hittills alltid hade smugit omkring ensam, fick lust att söka Jofrids sällskap, betydde detta helt visst, att han gärna hade velat ha henne till käresta och brud. Jofrid väntade ock dagligen, att han skulle tala vid hennes far eller vid henne själv om saken. Men Tönne var inte i stånd härtill. Det märkte... |
En dag förde Tönne Jofrid fram till en av de klyftor, varest han hade dolt sitt timmer. Han rev undan grenarna och mossan och visade henne de avhuggna stockarna. |
– Mor skulle ha haft det, sade han. |
Han såg förväntningsfullt på Jofrid. |
– Detta skulle ha blivit mors stuga, upprepade han. Märkvärdigt sen var denna ungmö att fatta en ungersvens tankar. Då han visade henne mors stockar, så borde hon väl förstå, men hon förstod inte. |
Då beslöt han att än ytterligare förklara sin mening. Ett par dagar efteråt började han släpa upp stockarna till platsen mellan kumlen, där han första gången hade sett Jofrid. Hon kom som vanligt vägen fram och såg honom arbeta. Dock gick hon vidare utan att säga något. Sedan de hade blivit vänner, hade hon ofta givit ... |
Hon förstod det fullväl, men hon hade ingen lust att skänka bort sig åt en sådan man som Tönne. Hon ville ha en stark och frisk man. Det tycktes henne bli dålig utkomst att gifta sig med en, som var svag och klent begåvad. Dock var det mycket, som drog henne till denne tyste, blyge man. Tänk dock, att han hade strävat ... |
Varje dag gick hon över ljungfältet och såg stugan resa sig, fattig och utan fönster, med solsken insilande mellan otäta väggar. |
Tönnes arbete gick övermåttan fort, men inte med omsorg. Hans timmer var inte kanthugget, knappast barkat. I golvet lade han in kluvna ungträd. Det blev mycket ojämnt och sviktande. Ljungen, som stod och blommade därunder, ty ett år var gånget sedan den dagen, då Tönne hade legat och sovit bakom kung Atles hög, stack u... |
Vart Jofrid än styrde stegen under dessa dagar, stod den tanken för henne, att det byggdes en stuga åt henne. Det reddes ett eget hem åt henne där uppe på ljungmon. Och hon visste, att om hon inte stege in där som husmor, så skulle björn eller räv få bo där. Ty så mycket kände hon Tönne, att hon förstod, att om han fan... |
Hon tyckte sig ge honom tecken nog därmed, att hon inte hjälpte honom med stugan. Därtill hade hon dock god lust. Varje gång hon såg mjuk, vit mossa, ville hon plocka den för att driva in i de gistna väggarna. Hon var ock sinnad att hjälpa Tönne vid murandet av spiseln. Såsom han förfor därvid, skulle all röken samlas ... |
Tönne arbetade, glödande ivrig, viss, att Jofrid skulle förstå meningen, blott stugan bleve färdig. Han undrade inte mycket på henne. Han hade nog att göra med att hugga och timra. Tiden gick raskt för honom. |
En eftermiddag, då Jofrid kom gående över mon, såg hon, att det var kommen dörr för stugan och stenhäll för tröskeln. Då förstod hon, att allt nu måste vara färdigt, och hon blev mycket upprörd. Tönne hade täckt taket med tuvor av blommande ljung, och hon greps av en stark längtan att träda in under detta röda tak. Han... |
Där inne var mer hugnesamt, än hon hade väntat. Enris var strött över golvet. Frisk doft av barr och kåda härskade där. Solstrålarna, som spelade in genom luckor och springor, drogo ljusband genom luften. Det såg ut, som om hon hade varit väntad: i väggspringorna voro gröna kvistar instuckna, och i spiseln stod en nyhu... |
Så snart Jofrid hade kommit över tröskeln, kände hon ett hems glada trevnad omge henne. Hon var till freds och lugn, medan hon stod där, men att gå därifrån syntes henne svårt som att gå bort och tjäna hos främmande. Det var så, att Jofrid hade nedlagt mycken flit på att skaffa sig ett slags hemgift. Hon hade med konst... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.