text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hon begav sig raskt hemåt, hämtade sin vävrulle och började att fästa de färgrika tygstyckena uppe under taket. Hon slog upp dörren, så att den stora kvällssolen lyste på henne och hennes arbete. Hon rörde sig ivrigt i stugan, brådskande, munter, trallande på en kämpavisa. Hjärtligt nöjd var hon. Det blev grant där inn... |
Medan hon arbetade, höll hon god utkik utåt ljungmon och gravställena, ty det förekom henne, som om Tönne även nu skulle kunna ligga dold bakom ett av kumlen och skratta åt henne. Kungahögen låg mittför dörren, och bakom den såg hon just solen sjunka. Gång på gång såg hon dit. Hon kände det, som om någon skulle sitta d... |
Just då solen var så djupt nere, att endast några blodröda strålar silade fram över det gamla stenröset, såg hon vem det var, som betraktade henne. Hela kumlet var inte mer ett kummel, utan en stor, gammal kämpe, som satt där, ärrig och grånad, och stirrade på henne. Runtom hans huvud bildade solstrålarna en krona, och... |
Men Jofrid kunde inte längre taga fel på att det var den gamle kung Atle själv, som satt där. Hon stod i dörren, höll handen skuggande över ögonen och såg rakt in i hans stenansikte. Han hade mycket små, sneda ögon under sin högvälvda panna, bred näsa och ett stritt skägg. Och han levde, denne stenman! Han log och blin... |
Men då Tönne kom hem och fann stugan klädd med stjärnströdda bonader, fick han så stort mod, att han sände sin böneman till Jofrids fader. Denne sporde Jofrid om hennes mening, och hon gav sitt samtycke. Hon var mycket nöjd med den vändning saken hade tagit, om hon än skänkte bort sin hand halvt tvingad. Hon kunde inte... |
* |
Tönne och Jofrid levde lyckliga under många år. De fingo ett gott namn om sig. |
– De är goda människor, sade man. Se, hur de bistår varandra, se, hur de arbetar tillsammans, se, hur den ena inte kan leva skild från den andra! |
Tönne blev för varje dag starkare, uthålligare och mindre trögtänkt. Jofrid syntes ha gjort en hel man av honom. Mestadels lät han henne råda, men han förstod ock att med seg envishet genomföra sin egen vilja. |
Det följde skämt och glädje med Jofrid, vart hon kom. Hennes kläder blevo allt brokigare, ju äldre hon blev. Hela ansiktet var skarpt rött. Men i Tönnes ögon var hon fager. |
De voro inte så fattiga som mången annan av deras stånd. De åto smör till gröten och blandade varken sådor eller bark i brödet. Porsölet skummade i deras stånkor. Deras får- och gethjordar förökades så hastigt, att de kunde unna sig köttmat. |
Tönne utförde en gång ett röjningsarbete åt en bonde i dalen. Denne, som då såg hur han och hans hustru under stor munterhet arbetade tillsammans, tänkte som mången annan: ”Se, detta är goda människor.” |
Bonden hade nyss förlorat sin hustru, och hon hade efterlämnat ett halvårsgammalt barn. Han bad Tönne och Jofrid mottaga hans son till fostring. |
– Barnet är mig mycket kärt, sade han, därför lämnar jag det till er, för ni är goda människor. |
De hade inga egna barn, så att det syntes mycket lämpligt, att de togo detta. De mottogo det ock utan tvekan. De menade sig få fördelar därav, att de fostrade en bondes barn, och därjämte väntade de sig hugnad på ålderdomen av att äga en fosterson. |
Men barnet blev inte gammalt hos dem. Innan året var gånget, var det dött. Detta sades av mången vara fosterföräldrarnas fel, ty barnet hade varit synnerligen friskt, innan det kom till dem. Härmed menade dock ingen, att de uppsåtligen hade dödat det, utan snarare, att de hade åtagit sig vad som hade varit över deras f... |
Kvinnor bruka ha sin stora lust och glädje av att handskas med barn, men Jofrid hade en man, för vilken hon i mycket måste bära en mors omsorg, så att hon åstundade ingen annan att ha vård om. Det brukar ock vara dem kärt att se de smås hastiga förkovran; men Jofrid hade fröjd nog av att se Tönne utveckla sig till förs... |
Jofrid gick till bondens gård och sade honom, att barnet var dött. Då sade mannen: |
– Nu har det gått mig som den, vilken lägger så mjuka dynor i sin säng, att han sjunker ner till den hårda bottnen. Alltför väl ville jag akta min son, och se, nu är han död! Och han var bedrövad. |
Vid hans ord började Jofrid bitterligen gråta. |
– Gud give, att du inte hade lämnat oss din son! sade hon. Vi var för fattiga. Han har inte haft det gott nog hos oss. |
– Detta var inte min mening, svarade bonden. Snarare tror jag, att ni har klemat bort barnet. Dock vill jag inte anklaga någon, för över liv och död råder Gud allena. Nu är det min mening att fira min ende sons gravöl med samma kostnad, som om han hade varit vuxen, och till gästabudet bjuder jag både Tönne och dig. Där... |
Sedan bevistade Tönne och Jofrid gravölet. De blevo väl undfägnade, och ingen sade något ovänligt till dem. Visst hade det berättats av de kvinnor, som svepte liket, att det hade varit ömkligen avfallet och hade burit märke av svår vanvård. Men sådant kunde väl ock ha kommit av sjukdom. Ingen ville tro något ont om fos... |
Jofrid grät mycket under de dagarna, framför allt då hon hörde kvinnor tala om hur de måste vaka och slita för sina små barn. Hon märkte ock, att det ständigt talades om barn bland kvinnorna där på gravölet. Somliga voro så glada åt dem, att de aldrig kunde upphöra att tala om deras frågor och lekar. Jofrid skulle ha v... |
Sent en kväll återvände Jofrid och Tönne från gravölet. De gingo genast till sängs. Men knappast hade de hunnit somna, förrän de stördes av ett svagt kvidande. ”Det är barnet”, tänkte de, ännu halvt sovande, och kände vrede över att bli störda. Men plötsligen satte sig båda två rätt upp i bädden. Barnet var ju dött. Va... |
Det, som de inte hade velat tro, men som hade stått för dem som en möjlighet under de sista dagarna, blev dem nu till visshet. De insågo, att de hade dödat barnet. Varför skulle det eljest ha makt att gå igen? |
Från den natten var all lycka viken från dem. De levde i ständig fruktan för gengångaren. Om dagarna hade de väl någon ro, men om nätterna blevo de så störda av barnets gråt och kvävda snyftningar, att de inte vågade ligga ensamma. Jofrid gick ofta långa vägar för att hämta någon, som kunde stanna i deras stuga över na... |
En natt, då de ingen hade funnit till sällskap och voro ur stånd att sova för barnets skull, steg Jofrid upp ur bädden. |
– Sov du, Tönne! sade hon. Om jag håller mig vaken, lär intet höras. |
Hon gick ut och satte sig på dörrstenen, tänkande på vad de borde göra för att få ro, ty på detta sätt kunde de inte fortfara att leva. Hon undrade om bikt och bot och förödmjukelse och ånger kunde hjälpa dem från denna svåra hemsökelse. |
Då hände sig, att hon lyfte ögonen och såg samma syn som en gång förr från denna plats. Gravhögen hade blivit till en kämpe. Det var en rätt mörk natt, men dock kunde hon tydligt se och förnimma, att gamle kung Atle satt där och betraktade henne. Hon såg honom så väl, att hon urskilde de mossgrodda armringarna om hans ... |
Denna gång blev hon inte rädd för den gamle. Han tycktes henne vara en vän och tröstare i olyckan. Han såg på henne liksom ömkande, liksom ville han inge henne mod. Hon tänkte då på att den väldige kämpen en gång hade haft sin dag, då han hade nedlagt högtals med fiender där på ljungfältet och vadat fram i blodströmmar... |
– Varför ångra? Gudarna är de, som styr. Nornorna spinner livets tråd. Varför ska jordens barn sörja över att de har gjort vad de odödliga har tvungit dem att göra? |
Då bemannade sig Jofrid och sade till sig själv: |
– Vad rådde jag för att barnet dog? Det är Gud ensam, som styr. Intet sker utan hans vilja. Och hon tänkte, att hon snarast skulle stilla gengångaren genom att hålla all ånger fjärran från sig. |
Men nu öppnades stugdörren, och Tönne kom ut till henne. |
– Jofrid, sade han, det är inne i stugan nu. Det kom fram och klappade på sängkanten och väckte mig. Vad ska vi göra, Jofrid? |
– Barnet är ju dött, sade Jofrid. Du vet, att det ligger djupt under jord. Detta allt är bara drömmar och inbillningar. Hon talade hårt och avvisande, ty hon fruktade, att Tönne i denna sak skulle vara för blödig och därmed vålla dem olycka. |
– Vi måste ha slut på detta, sade Tönne. |
Jofrid skrattade hemskt. |
– Vad vill du göra? Gud har sänt det över oss. Kunde han inte ha hållit barnet vid liv, om han hade velat? Han ville det inte, och nu förföljer han oss för dess död. Säg mig med vad rätt han förföljer oss! |
Hon hämtade sina ord från den gamle stenkämpen, som satt mörk och hård på sin hög. Det var, som om han hade ingivit henne allt, vad hon svarade Tönne. |
– Vi måste erkänna, att vi har vanvårdat barnet, och göra bot, sade Tönne. |
– Aldrig vill jag lida för vad som inte är mitt fel, sade Jofrid. Vem ville, att barnet skulle dö? Inte jag, inte jag. Vad vill du väl göra för slags bot? Vill du gissla dig eller fasta, som munkarna gör? Jag menar du kan behöva dina krafter för arbetet. |
– Jag har redan prövat med gisslande, sade Tönne. Det båtar till intet. |
– Ser du där! sade hon och skrattade åter. |
– Det ska annat till, fortfor Tönne med ihärdig beslutsamhet. Vi måste bekänna. |
– Vad vill du säga Gud, som han inte vet? hånade Jofrid. Styr inte han dina tankar, Tönne? Vad vill du säga honom? Hon fann nu, att Tönne var dum och envis. Så hade hon funnit honom i början av deras bekantskap, men sedan hade hon inte tänkt på det, utan hållit av honom för hans goda hjärtelag. |
– Vi ska bekänna för fadern, Jofrid, och bjuda honom böter. |
– Vad vill du bjuda honom? frågade hon. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.