text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Stugan och getterna. |
– Helt visst fordrar han full mansbot för sin ende son. Den gäldas inte med allt, vad vi äger. |
– Vi ska ge oss själva som trälar i hans våld, om han inte nöjer sig med mindre. |
Vid dessa ord greps Jofrid av kall förtvivlan, och hon hatade Tönne ur djupet av sin själ. Allt, som hon skulle förlora, framstod så klart för henne. Friheten, för vilken förfäderna hade vågat livet, stugan, välståndet, hedern och lyckan. |
– Märk mina ord, Tönne, sade hon hest, halvkvävd av smärta, att vad dag du gör något sådant blir min dödsdag! |
Sedan vart intet mer ord växlat mellan dem, men de sutto kvar på dörrstenen, tills dagen kom. Ingen fann ett ord för att blidka och förlika. De kände båda fruktan och förakt för varandra. Den ene mätte den andre med sin vredes mått, och de funno varandra trångbröstade och onda. |
Efter den natten kunde Jofrid inte avhålla sig från att låta Tönne känna, att han var henne underlägsen. Hon lät honom i främmandes närvaro förstå, att han var enfaldig, och hjälpte honom vid arbetet så, att han måste tänka på hur stark hon var. Hon ville synbarligen fråntaga honom husbondeväldet. Stundom låtsade hon s... |
Under denna tid blev Tönne mer och mer densamme som före sitt giftermål. Han blev mager och blek, ordfattig och trögtänkt. Jofrids förtvivlan blev för varje dag allt större, ty det var, som om nu allting skulle tas ifrån henne. Hon fick dock tillbaka sin kärlek för Tönne, då hon såg honom olycklig. ”Vad är mig alltsamm... |
* |
Jofrid kunde dock inte med ens bestämma sig för att lyda Tönne. Hon stred en lång och svår kamp. Men en morgon vaknade hon ovanligt lugn och blid till sinnes. Då tyckte hon, att nu skulle hon kunna göra vad han fordrade. Och hon väckte honom, sägande, att det nu fick bli, som han ville. Blott denna enda dag skulle han ... |
Hela förmiddagen gick hon omkring sällsamt blid. Hon fick lätt tårarna i ögonen, liksom en, den där säger farväl. Ljungmon stod vacker för hennes skull denna dag, tyckte hon. Frosten hade gått över den, blommorna voro borta, och hela fältet hade övergått i brunt. Men då höstdagens sol lät sina sneda strålar glida däröv... |
Hon önskade, att hon skulle få se den gamle kungen än en gång, för han hade varit med om att skapa hennes lycka. Hon hade dock varit allvarsamt rädd för honom på sista tiden. Det var, som om han hade lurat efter att gripa henne. Men nu kunde han inte mer få makt över henne, menade hon. Hon skulle passa på och se efter ... |
Det hände vid middagstiden, att ett par kringvandrande spelmän kommo dragande förbi. Då fick Jofrid den tanken att bedja dem stanna i hennes hem hela eftermiddagen, för nu ville hon hålla gille. Tönne måste skyndsamlingen gå till hennes föräldrar och bedja dem komma. Sedan löpte hennes små syskon vidare nedåt bygden ef... |
Lustigheten blev stor. Tönne höll sig undan i ett hörn av stugan, som han hade för vana, då det kom främmande, men Jofrid var nära nog vild i sin munterhet. Med gäll röst anförde hon danslekarna och var ivrig att bjuda gästerna det skummande ölet. Trångt var det i stugan, men spelmännen voro flinka, och dansen gick med... |
Det hade fallit stark dagg. Hela ljungfältet var vitt av att månljuset speglade sig i de täta droppar, som hade samlat sig på alla kvistar. Den korta mossan, som växte runtom på hällar och stenar, var redan frusen och rimbeklädd. Jofrid steg ner på den, behagligt sviktande var den att träda på. |
Hon gick ett par steg på gångstigen, som ledde neråt bygden, liksom ville hon pröva hur det kunde kännas att gå där. Tönne och hon skulle nästa dag vandra där hand i hand för att gå den tyngsta vanära till mötes. Ty hur än mötet med bonden skulle avlöpa, vad han toge och vad han läte dem behålla, förvisso skulle vanära... |
Hon vände sina ögon mot kungahögen och såg tydligt den gamle kämpen sitta där. Men i denna natt var han smyckad som till fest. Han bar inte mer den gråa, mossgrodda stenskruden, utan vitt, speglande silver. Nu bar han åter en krona av strålar, som då hon första gången såg honom, men denna var vit. Och vita lyste bröstp... |
– Gudarna vill det så, sade han. Han var den starke stenmannen, som kunde bära på oförsonad synd utan att svikta. Alltid sade han: Varför sörja över det, som du har gjort, tvingad av de odödliga? |
Jofrids bröst höjde sig under en suck, djup som en snyftning. Det var en aning inom henne, som hon inte kunde reda, en aning om att hon borde kämpa med stenmannen, om hon skulle bli lycklig. Men på samma gång kände hon sig så hjälplöst svag. |
Hennes obotfärdighet och stenkämpen ute på heden tycktes henne vara en och samma sak, och kunde hon inte besegra den förra, så skulle den senare på ett eller annat sätt få makt över henne. |
Såg hon åter mot stugan, där bonaderna lyste uppe under takbjälkarna, där spelmännen spredo lustighet och allt, vad hon älskade, fanns, så kände hon, att hon inte kunde gå till träldom. Inte ens för Tönnes skull kunde hon det. Hon såg hans bleka ansikte inne i stugan, och hon frågade sig med sammankrympande hjärta om h... |
Men inne i stugan hade folket ställt upp sig till långdans. De ordnade sig i en lång rad, togo varandra vid handen, och med en vild, stark ungersven i spetsen rusade de framåt i yrande fart. Anföraren drog dem genom den öppna dörren ut på den månskensglittrande ljungmon. De stormade förbi Jofrid, flämtande och vilda, s... |
Dans var det inte, blott ett ursinnigt framstormande, men det var glädje däri, livslust och överdåd. Svängarna togos allt djärvare, ropen ljödo högre, skrattet blev alltmer stormande. Från kummel till kummel, där de lågo spridda över heden, slingrade sig raden av dansande. Den, som stupade i de häftiga svängarna, ryckt... |
Under allt detta kände Jofrid allt tydligare, att hon ville behålla friheten, att hon ville dö hellre än förlora den. Hon märkte, att hon inte förmådde följa Tönne. Hon tänkte på att fly, på att ila bort i skogen och aldrig komma åter. |
Omkring alla högar hade de nu kretsat, utom kring kung Atles. Jofrid såg, att det nu bar upp mot denna, och hon höll sina ögon skarpt fästa på högmannen. Då såg hon hur hans jättearmar sträcktes efter de framstormande. Hon skrek högt, men gapskratt svarade henne. Hon ville stanna, men en stark näve ryckte henne framåt.... |
Det blev hennes tur att ila fram förbi kung Atle. Hon såg hur han reste sig och krökte sig till språng för att göra allvar av saken och fånga henne. I denna yttersta nöd kände hon, att kunde hon blott besluta sig att gå morgondagens vandring, så skulle han inte ha makt att fånga henne, men hon kunde inte. Hon kom sist,... |
Det blev slut med dans och lustighet. Jofrid låg döende. Hon hade i loppets häftighet slungats mot kungahögen och fått dråpslaget mot dess stenar. |
REORS SAGA. |
En man hette Reor. Han var från Fuglekärr i Svarteborgs socken och ansågs vara den bäste skytten i häradet. Han blev döpt, då kung Olof utrotade den gamla läran i Viken, och var sedan en ivrig kristen. Han var friboren, men fattig; vacker, men inte storväxt; stark, men blid. Han tämde unghästar endast med blickar och o... |
En dag gjorde den skicklige jägaren en god fångst. Han mötte djupt inne i den tjocka skogen en gammal björn och fällde honom med ett enda skott. Den stora pilens vassa spets for rätt in i den väldiges hjärta, och han sjönk död ner vid jägarens fötter. Det var sommar, och björnens päls var varken tät eller jämn, dock dr... |
Långt hade han inte vandrat, innan han förnam en utomordentligt stark honungsdoft. Den kom från de små blommande växter, som täckte marken. De växte på späda stänglar, hade klargröna, glatta blad, som voro mycket vackert ådrade, och i toppen en liten spira, tätt besatt med vita blommor. Deras små kronor voro tilltagna ... |
Det tillstaddes Reor att få se den glada upplösningen på blomsteräventyret. Han förnam bakom sig ett fladder som av den lättaste vind och såg en vit fjäril irra omkring i dunklet mellan de tjocka stammarna. Den flög fram och åter i oroligt sökande, liksom oviss om vägen. Inte heller var den ensam, fjäril efter fjäril s... |
Reor gick vidare, men nu var det, som om den honungsljuva doften följde honom, vart han gick. Och han förnam, att där inne i skogen doldes en längtan, starkare än blommornas, att där fanns något, som drog honom till sig, liksom blommorna hade lockat fjärilarna. Han gick framåt med en stilla fröjd i hjärtat, som om han ... |
Framför honom på den smala stigen krälade en vit snok. Han böjde sig ner för att ta upp det lyckobådande djuret, men ormen gled ur hans händer och rann snabbt uppåt stigen. Där rullade den sig samman och låg stilla, men då skytten åter grep efter den, gled den hal som is bort mellan hans fingrar. Reor blev nu ivrig att... |
Denna var beväxt med furuskog, och i en sådan finner man sällan gräsklädd mark. Men nu försvunno plötsligen torr mossa och brunt barr, ormbunkar och styva lingonbuskar drogo sig undan, och Reor kände under foten silkeslent gräs. Över den gröna mattan dallrade fjunlätta blomvippor på lätt böjda strån, och mellan de lång... |
Men mittför den lilla ängen steg en fjällvägg lodrätt upp ur marken. Den låg i skarpt solsken, och där syntes tydligt de lavklädda stenytorna, de färska brotten, där vinterfrosten sist lossade några väldiga block, de stora stånden av stensöta, som klängde in de bruna rötterna i jordfyllda rämnor, och de tumsbreda avsat... |
Denna fjällvägg syntes i allt lik varje annan fjällvägg, men Reor märkte genast, att han hade kommit mittför gavelväggen till en jätteboning, ty han upptäckte under mossa och lav de stora gångjärn, på vilka bergets gråstensdörr svängde. |
Nu trodde han, att ormen hade smugit sig in bland gräset för att gömma sig där, tills den obemärkt skulle kunna komma in i berget, och han uppgav hoppet att fånga den. Han kände nu åter den honungsljuva doften av de längtande blommorna och märkte, att här uppe under bergväggen var hettan ännu starkare. Här var också fö... |
I detta ögonblick blev han åter varse ormen. Den hade inte gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett av blocken, som frosten hade sprängt ner från fjällväggen. Och strax nedanför den vita ormen såg han den ljusa kroppen av en flicka, som låg och sov i det mjuka gräset. Hon låg utan annat täcke än några spindelvävstu... |
Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste han genast, att den tärnan, som sov där, ville han äga; men ännu var han inte rätt ense med sig själv hur han skulle handla med henne. |
Men då lyssnade han, som kände naturens tungomål bättre än människornas, till den stora, allvarliga skogen och det stränga berget. ”Se”, sade de, ”åt dig, som älskar vildmarken, lämnar vi vår fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens döttrar. Reor, är du värdig den ädlaste gåva?” |
Då tackade han i sitt hjärta den stora, välgörande naturen och beslöt att göra flickan till sin hustru och inte blott till trälkvinna. Och då han tänkte, att hon, sedan hon hade kommit till kristendom och människoseder, skulle blygas vid tanken på att hon hade legat så ohöljd, så löste han björnhuden från sin rygg, vec... |
Men då han så gjorde, dånade bakom fjällväggen ett skratt, vid vilket marken riste. Det ljöd inte som hån, endast som om någon hade suttit i stor ängslan och inte kunde låta bli att skratta, när han helt plötsligt blev fri från denna. Den förfärliga stillheten och den tryckande hettan togo ock slut. Över gräset svävade... |
Snoken rann nu ner i det höga gräset; men den sovande låg bunden i trollsömn och rörde sig inte. Då rullade Reor in henne i den grova björnhuden, så att blott hennes huvud syntes ovanom det raggiga skinnet. Fast hon säkerligen var en dotter av den gamle jätten i fjället, var hon späd och finlemmad, och den starke skytt... |
Om en stund kände han, att någon lyfte i hans bredskyggiga hatt. Han såg upp och fann, att jättedottern var vaken. Hon satt lugnt kvar på hans arm, men nu ville hon se hur mannen såg ut, som bar henne. Han lät henne hållas. Han tog ut stegen längre, men sade intet. |
Då måtte hon ha märkt hur hett solen brände på hans huvud, sedan hon hade tagit hatten av honom. Hon höll då ut den över hans huvud som en solskärm, men hon satte inte ner den, utan höll den så, att hon alltjämt kunde se ner i hans ansikte. Då syntes det honom, att han ingenting behövde spörja eller tala. Han bar henne... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.