text stringlengths 0 2.04k |
|---|
GUDSFREDEN. |
Det var en gång en gammal bondgård, och det var en julafton med tung himmel såsom före ett stort snöfall och med pinande blåst från norr. Det var just vid den tiden på eftermiddagen, då folk hade brått med att avsluta sitt arbete, därför att man skulle gå och bada i badstugan. Där inne eldade man så häftigt, att lågan ... |
I och med det att lågan steg upp ur badstuskorstenen och reste sig över gården som en eldpelare, började alla människor känna, att julen var för handen. Pigan, som låg i förstugan och skurade, började småsjunga, fastän skurvattnet frös till is i baljan bredvid henne. Drängarna, som stodo i skjulet och höggo julved, bör... |
Ur boden kom en gammal kvinna med en stor hög runda vörtbrödskakor på armen. Hon gick långsamt över gården in i det stora, rödmålade boningshuset och kom försiktigt in i storstugan, där hon satte ner brödet på långbänken. Så bredde hon duk på bordet och lade ut brödet i högar, ett stort och ett litet i varje. Hon var e... |
Men det var en på gården, som inte var glad, och det var hon, som höll på att binda björkrisviskorna, som skulle begagnas under badet. Hon satt framme vid spiseln och hade ett helt fång fint björkris framför sig på golvet, men hon hade inga hållbara vidjor till att binda samman kvistarna. |
Storstugan hade ett långt och lågt fönster med små rutor, och genom dessa föll skenet från badstugan in i rummet, lekte på golvet och förgyllde björkriset. Men flickan blev olyckligare, ju högre elden brann. Hon visste, att viskorna skulle falla isär, så snart man rörde vid dem, och att hon skulle få lida smälek för de... |
Rätt som hon satt så och kände sig olycklig, kom den in i stugan, som hon var mest rädd för av alla. Det var självaste Ingmar Ingmarsson, husbonden. Säkert hade han varit i badstugan för att se till, att ugnen skulle bli het tillräckligt, och nu ville han veta hur det gick med viskorna. Han var gammal, Ingmar Ingmarsso... |
Ingmar Ingmarsson gick i en gammal fårskinnspäls och bar skinnbyxor och becksömsskor. Han var smutsig och orakad, sävlig i sättet och kom in så stillsamt, att man likaså gärna kunde ha tagit honom för en tiggare. Han hade ungefär samma drag och samma fulhet som hustrun, för de voro släkt med varandra, och tösen hade av... |
Ingmar Ingmarsson kom fram till flickan, böjde sig ner efter en av de färdiga viskorna och svängde den genom luften. Och genast flögo riskvistarna åtskils, en hamnade på julbordet och en annan i himmelssängen. |
– Hej, du tös, sade gubben Ingmar och skrattade, tänker du, att man begagnar sådana viskor, när man badar hos Ingemarerna? Eller är du mycket rädd om skinnet, du flicka? |
När husbonden inte tog det värre än så, blev pigan modig och svarade, att hon nog kunde binda viskor, som höllo, om man bara gåve henne vidjor att binda med. |
– Får väl skaffa dig vidjor då, flickan min, sade gamle Ingmar, för han var i ett riktigt jullynne. |
Han gick ut ur storstugan, klev över henne med skurbaljan och stannade på dörrstenen för att se sig om efter någon, som han kunde sända till björkhagen efter vidjor. Drängarna höllo ännu på med julveden, sonen kom ner från logen med julhalmen, de båda mågarna höllo på att släpa in arbetsåkdonen i skjulen, för att det s... |
Då beslöt gubben helt saktmodigt att gå själv. Han gick snett över gårdsplanen, som om han ämnade sig till fähuset, såg sig om för att veta, att ingen gav akt på honom, och gled så bakom lagårdsväggen, där det fanns en något så när banad väg, som gick upp mot skogen. Gubben höll det inte för nödigt att tala om för någo... |
Han följde vägen över gärdena genom den lilla grandungen och kom fram till björkhagen. Här vek han av från vägen och vadade upp i snön för att finna ett par årsgamla björktelningar. |
Vid samma tid hade vinden äntligen blivit färdig med det, som den hade arbetat på hela dagen. Den hade rivit loss snön ur molnen, och nu kom den svepande uppåt skogen med ett långt släp av snöflingor efter sig. |
Ingmar Ingmarsson hade just lutat sig mot marken och skurit av en telning, då vinden kom farande alldeles fulllastad med snö. I samma stund som gubben rätade upp sig, pustade vinden till och blåste en hel hög flingor in i hans ansikte. Han fick ögonen fulla av snö, och vinden virvlade så häftigt omkring honom, att han ... |
Hela olyckan torde nog i själva verket ha berott därpå, att Ingmar Ingmarsson hade blivit gammal. I sina unga dagar skulle han väl inte ha blivit huvudyr av en snöstorm. |
Men nu gick allting så runt för honom, som hade han svängt om i en julpolska. Och då han ville gå hemåt, gick han åt alldeles orätt håll. Han gick rätt in i den stora granskogen, som tog vid bakom björkhagen, i stället för att gå neråt mot gärdena. |
Mörkret föll hastigt, och bland ungträden i skogsbrynet fortsatte yrvädret alltjämt att vina och svänga omkring honom. Gubben såg nog, att han gick bland granar, men han förstod inte, att detta var på tok, för det växte granar också på den sidan om björkskogen, som vette mot gården. Men så kom han så långt inåt skogen,... |
Han hade blivit yr och upphetsad därav, att han hade kunnat gå vilse, och där han stod mitt i spårlösa skogen, hade han inte nog reda i huvudet till att känna på sig varåt han skulle gå. Han tog först av åt ett håll och så åt ett annat. Äntligen föll det honom in att gå tillbaka i sina egna spår, men så kom mörkret, oc... |
Det var som förgjort och förtrollat, att han skulle löpa omkring där på skogen hela kvällen och komma för sent till badningen. |
Han vände om mössan och knöt om strumpebandet, men han förblev lika yr i hjärnan i alla fall. Och det blev alldeles mörkt, och han började tro, att han skulle bli tvungen att stanna i skogen över natten. |
Han stödde sig mot en granstam och stod stilla för att få reda i tankarna. Den här skogen var han väl bekant med, han hade gått här så mycket, att han borde känna vartenda träd. Han hade gått här som pojke och vallat får. Han hade gått här och satt ut snaror för skogsfågeln. I ungdomen hade han varit med om att hugga n... |
Äntligen tyckte han, att han började känna igen var han var, och han trodde, att om han bara ginge så och så, skulle han komma rätt. Men hur han gick, kom han endast längre och längre in i skogsdjupet. |
En gång kände han fast och glatt mark under foten, och då förstod han, att han äntligen var kommen in på en väg. Den försökte han nu följa, ty en väg skulle väl ändå alltid föra någonstans. Men så löpte vägen in på en skogsäng, och där hade yrvädret fritt spelrum, där fanns inte mer någon stig, där var det endast drivo... |
Han började bli trött av att släpa sig fram genom snön, och gång på gång satte han sig ner på en sten för att vila. Men så snart han satte sig, höll han på att somna, och han visste, att han skulle frysa ihjäl, om han somnade. Därför försökte han gå och gå. Det var det enda, som kunde rädda honom. |
Men bäst han gick, kunde han inte motstå lusten att sitta ner. Han tyckte, att bara han fick vila, så brydde han sig inte mycket om, att det skulle kosta hans liv. |
Han erfor ett sådant behag av att sitta stilla, att dödstanken inte alls plågade honom. Han kände ett slags glädje vid att tänka på att, då han vore död, skulle det läsas upp långa personalier över honom i kyrkan. Han kom ihåg hur vackert gamle prosten hade talat över hans far, och helt säkert skulle det nu bli sagt nå... |
Jo jo män, det var ansvar vid saken, det hade han alltid vetat. Man fick hålla ut till det yttersta, då man var en av Ingmarssönerna. |
Det for igenom honom såsom en stöt, att det inte var något hedersamt för honom att bli funnen ihjälfrusen uppe i vilda skogen. Han ville inte ha in detta i sitt eftermäle. Och så steg han åter upp och började vandra. Då hade han suttit stilla så länge, att hela massor av snö välte ner från hans päls, när han började rö... |
Men så om en stund satt han åter och drömde. |
Nu kom dödstanken än ljuvare till honom. Han tänkte igenom hela begravningen och all den heder, som skulle visas hans döda kropp. |
Han såg det stora gästabudsbordet dukat i högtidssalen i övervåningen, prosten och prostinnan i högsätet, lagmannen sittande där med vitt krås utbrett över det smala bröstet, majorskan ståtande i svart siden och tjock guldkedja, virad många varv kring halsen. |
Han såg alla gästabudsrummen dragna med vitt. Vita lakan för fönsterna, vitt över möblerna. Granrisat på vägen alltifrån förstugan ända ner till kyrkan. |
Bak och slakt och brygd och byk i två veckor före begravningen. Tjugu famnar ved uppeldade på fjorton dagar. |
Liket på bår i innerstugan, os i de nyuppeldade rummen. Sång vid liket, då kistlocket påskruvas, silverplåtar på kistan. Hela gården vimlande av gäster. |
Allt byalaget i rörelse för att laga i ordning förning, alla kyrkhattarna uppborstade, allt höstbrännvin utdrucket under gravölet, alla vägar myllrande av folk som vid en marknad. |
Åter for gubben upp. Han hade hört dem sitta och tala om honom under gravölet. |
– Men hur kunde han gå och frysa ihjäl på det sättet? frågade lagmannen. Vad kunde han ha att göra oppe i storskogen? |
Och så svarade kaptenen, att det hade väl berott på julöl och brännvin. |
Och detta väckte honom på nytt. Ingmarssönerna voro nyktert folk. Det skulle inte sägas om honom, att han hade varit oredig i sin sista stund. Han började åter gå och gå. Men han var så trött, att han knappast kunde stå. Han var kommen högt uppåt skogen nu, det märkte han, för där var en oländig mark, full av stora kli... |
Rätt som det var, föll han omkull över en stor rishög. Han föll mjukt på snö och ris, så det skedde honom ingen skada, men nu gitte han inte resa sig vidare. Han hade inte lust till något annat i världen än att sova. Han lyfte undan riset en smula och kröp in under det, som hade det varit en fäll. Men då han sköt in kr... |
Han kände hur djuret rörde sig och hörde hur det vädrade omkring sig. Han låg stilla i alla fall. Han tänkte intet annat, än att björnen gärna kunde få äta upp honom. Han orkade inte gå ett steg till för att komma undan. |
Men björnen tyckte sig väl inte vilja göra något åt den, som sökte skydd under hans tak under en sådan ovädersnatt. Han flyttade sig något längre ner i sin håla liksom för att ge rum åt gästen, och strax därefter sov han med jämna, susande andetag. |
* |
Under tiden hade de inte mycken julfröjd nere i den gamla Ingmarsgården. De hade sökt Ingmar Ingmarsson hela julkvällen. |
Först hade de gått runt i hela boningshuset och i alla uthusen. De hade sökt från vinden till källaren. Sedan hade de gått omkring till granngårdarna och frågat efter Ingmar Ingmarsson. |
Då de inte hade funnit honom, hade söner och mågar begett sig ut kring marker och gärden. Blossen, som skulle ha lyst kyrkvandrarna vid färden till julottan, tändes och buros under det rasande yrvädret omkring på vägar och stigar. Men vinden hade sopat igen alla spår, och dess vinande förtog ljudet av rösterna, när de ... |
I den första bleka dagningen voro alla på Ingmarsgården åter uppe, och karlarna stodo på gården, färdiga att bege sig till skogen. Men innan de hade hunnit gå, kom den gamla husmodern och kallade in dem i storstugan. Hon bjöd dem sitta ner på långbänkarna i stugan, själv satte hon sig vid julbordet med bibeln framför s... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.