Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
Hon läste långsamt och sjungande om den nödställde, som blev hulpen av den barmhärtige samaritanen. Söner och mågar, döttrar och sondöttrar sutto omkring henne på bänkarna. De voro alla lika henne och varandra, stora och tungföra med fula, gammalkloka ansikten, för alla voro av Ingemarernas gamla ätt. Alla hade rödakti...
Alla Ingmarssönerna och Ingmarsdöttrarna drogo djupa suckar under läsningen. De frågade sig om någon samaritan hade funnit husbonden och tagit vård om honom. Ty för alla Ingmarssönerna var det, som hade de mistat något av sin egen själ, då någon, som hörde till ätten, träffades av en olycka.
Den gamla kvinnan läste och läste och kom till frågan: ”Vilken var nu hans nästa, som för rövarena kommen var?” Men innan hon hade hunnit läsa svaret, sköts dörren upp, och gamle Ingmar kom in i rummet.
– Mor! Far är här, sade en av döttrarna, och det blev aldrig uppläst, att mannens nästa var den, som hade bevisat honom barmhärtighet.
*
Något senare framåt dagen satt husmodern åter på samma plats och läste i sin bibel. Hon var ensam, kvinnorna hade gått till kyrkan, och männen voro på björnjakt i storskogen. Så snart Ingmar Ingmarsson hade ätit och druckit, hade han tagit sönerna med sig och begivit sig till skogs. För det är så, att björnen är det en...
Men sedan de hade gått bort till jakten, hade den gamla husmodern fått en stor änslan över sig och hade tagit till att läsa. Nu började hon läsa om det, som den dagen predikades i kyrkan, men hon kom inte längre än till detta: ”Frid på jorden, och människorna en god vilje!” Hon blev sittande och stirrade på dessa ord m...
– Frid på jorden, människorna en god vilje!
Så kom äldsta sonen in i stugan, just medan hon på nytt höll på att släpa sig igenom orden.
– Mor! sade han mycket lågt.
Hon hörde honom, men vände inte ögonen från boken, då hon frågade:
– Är du inte med i skogen?
– Jo, sade han än lägre, jag har varit med där.
– Kom hit fram till bordet, sade hon, så att jag ser dig!
Han kom närmare, men när hennes blick föll på honom, såg hon, att han darrade. Han måste gripa om bordkanten för att kunna hålla händerna stilla.
– Har ni fällt björnen? frågade hon åter. Nu kunde han inte svara mer, han endast skakade på huvudet.
Gumman steg upp och gjorde vad hon inte hade gjort, sedan sonen hade varit barn. Hon gick till honom, lade smekande sin hand på hans arm, klappade honom på kinden och drog ner honom på bänken. Så satte hon sig bredvid honom och tog hans hand i sin.
– Säg mig nu vad som har hänt, gossen min!
Karlen kände igen smekningen, som hade tröstat honom i barndomen, då han hade varit olycklig och hjälplös, och han blev rörd, så att han började gråta.
– Jag kan förstå, att det är något med far, sade hon.
– Ja, men det är värre än så, snyftade sonen.
– Är det värre än så?
Karlen grät allt häftigare, han visste inte, hur han skulle få makt med sin röst. Slutligen lyfte han upp sin grova hand med de breda fingrarna och pekade på detta, som hon nyss hade läst: ”Frid på jorden.”
– Är det något med detta? frågade hon.
– Ja, svarade han.
– Är det något med julfreden?
– Ja.
– Ni ville göra en ond gärning i morse?
– Ja.
– Och Gud har straffat oss?
– Gud har straffat oss.
Hon fick nu äntligen höra hur det hade gått till. De hade sökt sig fram till björnidet, och då de varit så nära, att de hade kunnat se rishögen, hade de stannat för att göra i ordning bössorna. Men innan de voro färdiga, kom björnen rusande ut ur idet och rätt på dem. Han såg varken åt höger eller vänster, han kom rakt...
*
På eftermiddagen foro Ingmar Ingmarssons hustru och son till prostgården och anmälde dödsfallet. Sonen förde ordet. Den gamla husmodern satt och hörde på med ett ansikte, som var orörligt som en stenbild.
Prosten satt i sin länstol framme vid skrivbordet. Han hade haft sina böcker framme och antecknat dödsfallet. Han gjorde det litet långsamt, han ville ha tid att tänka över vad han skulle säga till änkan och sonen, för detta var dock ett ovanligt fall. Sonen hade helt öppet berättat hur alltsammans hade tillgått, men p...
Då nu prosten slog ihop boken, sade sonen:
– Vi tänkte också säga prosten, att vi inte vill ha några personalier över far.
Prosten sköt glasögonen upp i pannan och såg skarpt forskande över till den gamla kvinnan. Hon satt lika orörlig som förut. Hon endast vred något litet på näsduken, som hon höll mellan händerna.
– Vi ska begrava honom på en vardag, fortfor sonen.
– Jaså, jaså, sade prosten. Det var så, att det svindlade för honom. Gamle Ingmar Ingmarsson skulle komma i jorden, utan att någon skulle veta det. Kyrkfolket skulle inte stå på vallen och se ståten, när han bars till graven.
– Det blir inget gravöl efter honom. Vi har låtit grannarna veta det, så att de inte ska behöva tänka på någon förning.
– Jaså, jaså, sade prosten på nytt. Kunde inte komma sig för med något annat. Han visste väl vad det var för sådant folk att avstå från gravölet. Han hade sett hur det hade tröstat både änkor och faderlösa, att de hade fått hålla ett ståtligt gravöl.
– Det blir inget liktåg, bara jag och bröderna mina.
Prosten såg liksom vädjande bort till gumman. Kunde hon då verkligen vara med om detta? Han undrade om sonen uttalade hennes vilja. Hon satt där ju och lät plundra sig på allt det, som måste vara henne dyrbarare än silver och guld.
– Vi ska inte ha klockringning och inte silverplåtar på kistan. Vi vill ha det så, mor och jag, men vi talar om det för prosten för att höra om han tycker, att det är orätt mot far.
Nu talade också kvinnan.
– Det är så, att vi vill veta om prosten tycker, att det kan vara orätt mot far.
Prosten teg ännu, och då fortsatte kvinnan ivrigare:
– Jag ska säga prosten, att hade min man brutit mot kung eller fogde, eller hade jag måst skära ner honom ur galgen, skulle han ändå ha fått en hederlig begravning såsom hans far före honom, för Ingmarssönerna fruktar ingen, och det är ingen de behöver gå ur vägen för. Men om julen har Gud satt fred mellan djur och män...
Prosten reste sig och gick bort till gumman.