text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Det är rätt vad ni säger, sade han, och ni ska följa er egen vilja. Och ovillkorligen tillade han, kanske mest för sig själv: Ingemarerna är storslaget folk. |
Gumman rätade litet på sig vid dessa ord. Prosten såg henne för ett ögonblick såsom en symbol för hela ätten. Han förstod vad som sekel efter sekel hade gett dessa tungföra och fåmälta människor makt att vara hela socknens ledare. |
– Det tillhör Ingmarssönerna att ge folket ett gott föredöme, sade hon. Det tillkommer oss att visa, att vi är ödmjuka inför Gud. |
VALDEMAR ATTERDAG BRANDSKATTAR VISBY. |
Den vår, då Hellqvists stora tavla Valdemar Atterdag brandskattar Visby var utställd i konstföreningen, kom jag dit upp en stilla förmiddag, alldeles okunnig om att detta konstverk då fanns där. Den stora, färgrika duken med dess många figurer gjorde redan vid första anblicken ett utomordentligt intryck. Jag kunde inte... |
Snart var jag inne i den scen, som utspelades på Visby torg. Jag såg ölkaren, som började fyllas av den gyllene brygd kung Valdemar hade önskat sig, och grupperna, som hade samlats omkring dem. Jag såg den rike köpmannen med pagen, som dignar under hans guld- och silverfat, den unge borgaren, som knyter näven åt kungen... |
Men plötsligt märkte jag, att tavlans huvudfigur inte är kungen, inte någon av borgarna, utan den ene av kungens järnklädda sköldbärare, den med det nedfällda visiret. |
På denna gestalt har konstnären nedlagt en sällsam kraft. Man ser inte en flik av mannen själv, han är stål och järn hela karlen, och dock gör han intryck av att vara situationens rätte herre. |
”Jag är våldet, jag är rovlystnaden”, säger han. ”Det är jag, som brandskattar Visby. Jag är ingen människa, jag är blott stål och järn. Jag har min lust i plågor och ondska. Må de gå på och pina varandra! I dag är det jag, som är herre på Visby torg.” |
”Se”, säger han till betraktaren, ”kan du se, att det är jag, som är herre? Så långt ditt öga når, finns här ingenting annat än människor, som pinar varandra. Suckande kommer de besegrade och lämnar sitt guld. De hatar och hotar, men de lyder. Och segerherrarnas lystnad blir allt vildare, ju mera guld de mäktar frampre... |
Och ju längre man hör på honom, dess bättre förstår man vad tavlan är: ingenting annat än en illustration till den gamla sagan om hur människor kunna pina varandra. Intet försonande drag finnes där, endast grymt våld och trotsigt hat och hopplöst lidande. |
Det var ju ändå så, att dessa tre ölkar skulle fyllas, på det att inte Visby måtte bli plundrat och bränt. Varför kommer de inte, dessa hanseater, i lågande hänförelse? Varför kommer inte kvinnorna ilande med sina smycken, drinkaren med sin bägare, prästen med relikskrinet, ivriga, glödande av offerlust? ”För dig, för ... |
Men så har inte målaren velat se dem, och så var det inte heller. Ingen hänförelse, blott nödtvång, blott kuvat trots, blott jämmer. Guldet är dem allt, kvinnor och män sucka över detta guld, som de måste lämna. |
”Se på dem!” säger våldet, som står på tronens trappa. ”Det går dem djupt till hjärtat att offra det. Må vem som vill ha medlidande med dem! De är snåla, vinningslystna, övermodiga. De är inte bättre än den snikne rövaren, som jag har utsänt emot dem.” |
En kvinna har dignat ner på marken framför karet. Kostar det henne så mycket lidande att lämna sitt guld? Eller är kanske hon den skyldiga? Är hon jämmerns upphov? Är det hon, som har förrått staden? Ja, det är hon, som har varit kung Valdemars käresta. Det är Ung-Hanses dotter. |
Hon vet väl, att hon inte behöver lämna sitt guld. Hennes faders hus blir ändå inte plundrat, men hon har samlat vad hon äger och bringar det. Kommen ner på torget, har hon blivit överväldigad av allt elände hon där ser och har sjunkit ner i gränslös förtvivlan. |
Han hade varit rask och glad, den unge guldsmedsgesällen, som förra året tjänade i hennes faders hus. Det hade varit härligt att vandra vid hans sida över detta samma torg, då månen sköt upp bakom gavlarna och belyste Visby glans. Stolt hade hon varit över honom, stolt över sin fader, stolt över sin stad. Och nu ligger... |
O jungfru, vid hans sida står våldet och skyddar honom. På heligare saker än en lättrogen ungmö förgriper han sig. Inte ens Guds eget tempel skonar han. De lysande karbunklarna bryter han ut ur kyrkväggen för att fylla det sista bryggkaret. |
Alla tavlans figurer ändra hållning. Blind fasa slår allt levande. Den vildaste krigsknekt bleknar, borgarna vända sina blickar mot himlen, alla vänta Guds straff, alla bäva, utom våldet vid tronens trappa och kungen, som är dess tjänare. |
Jag önskar, att konstnären hade fått leva, så att han hade kunnat föra mig ner till Visby hamn och låtit mig se dessa samma borgare, då de med blickarna följa den bortseglande flottan. De ropa förbannelser ut över vågorna. ”Förstör dem!” ropa de. ”Förstör dem! O hav, du vår vän, tag åter våra skatter! Öppna ditt kvävan... |
Och havet mullrar ett dovt bifall, och våldet, som står på kungaskeppet, nickar gillande. ”Detta är gott”, säger det. ”Förfölja och förföljas, så är min lag. Må stormen och havet förstöra rövarflottan och roffa åt sig min kunglige tjänares skatter! Desto förr blir det oss givet att draga ut på nya härjningståg.” |
Men borgarna på stranden vända sig om och se upp mot sin stad. Brand har flammat där, plundring har gått fram, över den, bakom spräckta rutor gapa skövlade bostäder. Sotade gavlar se de, skändade kyrkor, blodiga lik ligga kvar i de trånga gränderna, och av skräck vansinniga kvinnor genomila staden. Ska de stå vanmäktig... |
Gud i himlen, se dock! Guldsmedens hus är inte plundrat, inte bränt. Vad är detta? Var han i förbund med fienden? Hade han inte nyckeln till en av stadens portar i sitt förvar? O, du Ung-Hanses dotter, svara, vad ska detta betyda? |
Borta på kungaskeppet står våldet och betraktar sin kunglige tjänare, leende bakom visiret. ”Hör stormen, min herre, hör stormen! Guldet, som du har rövat, ska snart ligga på havsbottnen, oåtkomligt för dig. Och se tillbaka på Visby, min höge herre! Kvinnan, som du bedrog, föres mellan präster och knektar bort till sta... |
O kung, om du inte kan se vad som försiggår i Visby, må du dock höra och veta vad som där sker. Inte är du av stål och järn som våldet vid din sida. Då ålderdomens dystra dagar kommer och du lever under dödens skugga, ska bilden av Ung-Hanses dotter träda fram för ditt minne. |
Blek ska du se henne, dignande under sitt folks hån och förakt. Du ska se henne draga fram mellan präster och knektar under klockringning och hymnsång. Hon är redan död i folkets ögon. Död känner hon sig i sitt innersta, dödad av allt, som hon har älskat. Du ska se henne stiga in i tornet, se hur stenarna infogas, höra... |
Och hymnsången ljuder, och klockorna ringa som över en död. |
O Valdemar, kung av Danmark, det blir även din lott att möta döden. Då ska du ligga på din bädd, höra och se mycket och våndas därvid. Och även dessa skrapningar med mursleven, dessa hämndens rop ska du höra. Var äro de då, de heliga klockor, som överrösta själens marter? Var äro de, de vida metallgapen, vilkas tungor ... |
O hjälp, Esrom, hjälp, Sorö, och du, stora klocka i Lund! |
– – – |
Vilken dyster historia var det inte denna tavla berättade! Det kändes underligt och främmande att åter träda ut i Kungsträdgården, i strålande solsken, bland levande människor. |
TALE THOTT. |
Det var en gång en man, som hittade ett stycke gift. Han tog upp det, stoppade det på sig och förde det troget med sig, vart han for, fastän han alls inte hade någon tanke på att använda det. Men då han hade gömt giftklumpen i femton år, träffade han på en människa, som han inte kunde uthärda att leva tillsammans med, ... |
Det var något i samma väg med Arild Urups hund. Han skaffade sig den och dresserade den, långt innan den kom till någon egentlig användning. |
Han var en stor, stark karl, Arild Urup, men så trög. Han hade starka tandrader och stort, blänkande vitöga. Han hade ett vilt utseende, men man visste intet ont om honom. Men det är så, att den, som skaffar sig gift och bevarar det, han känner väl på sig, att han kan bli frestad att använda det, och den, som behåller ... |
Det var i Köpenhamn vid gamle kung Kristians hov. Där hörde herr Arild en dag den franske gesanten tala om att riddersmännen i Franken och Burgund brukade öva in hundar till att göra jakt på krypskyttar. |
Kungen själv och flera av rådsherrarna utfrågade gesanten noga angående dessa hundar och deras dressyr. De fingo veta, att de övades att kasta omkull krypskytten och hålla honom stilla under sig, tills deras herre kom. De fingo inte nyttja tänderna, såvida inte tjuven försökte fly. |
De danska herrarna funno saken förträfflig, men de trodde inte, att den kunde införas i Danmark. Kungen var gammal, han tyckte inte om de nya utländska bruken. Inte heller fanns det någon hundras, som ansågs passande. |
Herr Arild hade varit av samma åsikt som de andra, så länge han var kvar i Köpenhamn, men han var inte förr hemma på Ugerup, än han kom på andra tankar. Det var för övrigt just det vanliga med honom. Han behövde komma inom egen hank och stör för att riktigt veta vad han ville. |
Han behövde en sådan där hund bättre, än någon anade. För det första hade han en dyrbar och präktig vilddjursstam i djurgården på Ugerup, för det andra förmådde han inte skydda den. Han kunde inte sätta sig i respekt som andra herrar. Han var för trög att göra sig fruktad och kom sig inte för med att straffa. Somliga m... |
Han hade just då under inövning en ovanligt stor hund, som skulle läras att gå på varg och björn. Han kallades Kark och var så klok, att herr Arild beslöt att försöka lära honom jaga tjuvskytt. Det lyckades så väl, att det såg ut, som om hunden hade haft det i blodet. |
Då hunden hade lärt ut i hundgården, förde Arild Urup honom med ut i djurgården. Det är inte för mycket sagt, att herr Arild kände varje träd och buske där och varje djurstånd och fågelbo. Han hade lagt ner all sin kärlek där, kan man säga. Men om han märkte, att något djur hade blivit bortstulet, kom han sig i alla fa... |
Så snart han kom in under träden, fick han syn på en snara, som inte var utsatt av honom eller hans jägare. Han lät Kark lukta på den och tog så av honom kopplet. |
Det bar av med hunden rätt in i ett snår, och om ett par sekunder hörde herr Arild ett skrik och ett tungt fall. Tjuvskytten hade just varit framme för att vittja sin snara och hade inte hunnit ut ur djurgården. |
Då herr Arild bröt in i snåret, såg han karlen ligga kullslagen på marken och hunden stå över honom med fötterna på bröstet och gapet om strupen, alldeles som fransmannen hade sagt, att det borde vara. |
Herr Arild tog genast till hundpiskan och började slå karlen. Han blev rent förvånad över sig själv, men han kände, att för denna enda gång måste han visa kraft. Han kände dessutom karlen, och han visste ingen skälm, som han hellre hade velat komma åt. Det föll sig ock så behagligt att slå, då tjuven låg stilla, som om... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.