text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Då Arild Urup hade slagit ett par duktiga rapp, kom det över honom något märkvärdigt. Han tyckte armen började gå av sig själv; utan att han tänkte på det, började han slå med piskskaftet, och rätt som det var, skrattade han högt, då karlen framför honom ryckte till för smärtan av slagen. |
Det var något alldeles nytt uppe i honom, han blev som främmande för sig själv. Han hade en sådan glädje av varje slag han gav den ryckande, sprittande människokroppen, att han inte kunde minnas, att något förut hade givit honom sådan vällust. |
Han piskade sönder kläderna och huden. Han längtade efter den första bloddroppen, och då han hade piskat fram den, kände han, att han längtade efter att piska ut själva livet. |
Karlen hade i början tjutit, men med ens blev han tyst. Man skulle ha trott honom död, om inte kroppen hade fortfarit att rycka och skälva under slagen. Hans usla gamla kläder voro sönderpiskade, och kroppen svällde upp blå och blodig. |
Hunden hade lämnat honom och stod bredvid Arild Urup. Vid varje slag gjorde han en sats som för att kasta sig över sitt rov och gav till ett glatt skall. Då Arild Urup kom att se på honom hur han vädrade in blodlukten och hade alla vilda lustar uppe, blev han med ens gripen av leda. |
Det slutade så, att Kark fick sig ett slag över ryggen, som kom honom att ligga på marken och vrida sig i smärta, och att Arild Urup gick hem. Vilttjuven fick reda sig, bäst han gitte. |
Herr Arild kände en besynnerlig otrevnad och ruskighet ett par dagar framåt. Han tyckte om att befinna sig i lugn och sävlighet, han tålde inte dylika hetsigheter. Och till trots för det, att han hade varit i krig och tornering och gjort sin sak alls inte illa, hade han aldrig känt sig vild och uppskakad. Det föll hono... |
Och så fick det sannerligen gå hur det ville med hans djurgård, men ur sitt stadiga lugn ville han inte rubbas. Därför lät han binda Kark. Han fick stå vid sin hundkoja år efter år och blev aldrig mer tagen med till skogs. |
Men han dödade honom inte, han skänkte inte bort honom, utan hunden stod där med sina anlag uppodlade, färdig för den avlägsna dag, då herr Arild hade behov av den. |
* |
Men innan dess, vilken rad av händelser, hur den buktar och kröker, hur den snor sig fram och tillbaka genom tidernas väv! Den breder ut sig i glans och färg, den dör bort i mörker, den förvirras och försvinner. |
Vilken rad av händelser! Den kommer som en lång följd av vågor, de dåna och brytas, de upplösas till fradga och skum. |
Vilken kall, tråkig rad av händelser! Hur litet den, sådan den är upptecknad av de gamle, bär spår av att den har genomlevats av människor! Den är som en gammal skrumpen och blekt helgonbild. En gång skars den dock ut efter friska lemmar, en gång målades den efter färgen på blomstrande kinder. |
Låt den glida förbi, tänk om den som om skuggspelet, att det finns liv och rörelse bakom den spända väven, fast man inte ser någon människa! Låt händelsernas skuggtåg glida förbi utan att stanna vid källor och lundar, utan att gå upp på höjderna och hälsa morgonen, utan att dröja vid havsstranden och se solnedgången! |
Hör nu, hör händelser, endast händelser! Där är herr Lave, prästen. Han friar hos fru Elsa Ulvstand till Eriksholm, herr Tage Thotts änka, för herr Arild Urups räkning. Han begär den unga jungfru Tale Thott åt honom. Och jungfru Tale vill inte, men fru Elsa vill, och släkten vill, för herr Arild är rik. |
Och där är herr Lave åter på Eriksholm och herr Arild med honom, och där firas en kostbar trolovning. Och så, min käraste, kan du hinna att se en levande varelse bakom skuggorna? Kan du se jungfru Tale, kan du se ett armt, förgråtet barnansikte, som har stelnat i förtvivlan? Kan du hinna se hur denna stela förtvivlan, ... |
Låt så tidens väv skynda med ett nytt inslag! Det är bröllop på Skabersjö, och där mötas Tale Thott och Anders Banner. Och om detta vore en berättelse om människor, skulle det talas om hur de möttes och om det var ord eller blickar, som fängslade dem vid varann. Men detta är inte en berättelse om människor. Detta är et... |
Och nu kommer detta, att herr Arild måste gå ut i krig, innan fru Elsa har hunnit reda till bröllop. Och han blir fången i kriget. Och där är jungfru Tale, som skriver till Anders Banner, att herr Arild är fången i fiendeland och nu bör han komma och begära henne. Det är Anders Banner, som rider in på Eriksholm, där li... |
Det är inte lönt att försöka tänka sig människor bakom detta. Det behövs blott skuggor till det. Det är inte mer, än vad skuggor kunna utföra. |
Och där är hon till hovs, denna skuggjungfru. Där faller hon på knä för den unge kungen, alltid och ständigt tiggande om sin frihet. Alltid fyllande ut den händelse, däri hon deltar, med en svag rest av liv, alltid kastande en starkare och bestämdare skugga än de andra. |
Där drar hon hem med kungens frisägelse, där far ilbud ut från Eriksholm för att bjuda till bröllop, där samlas gästerna. Så kommer mitt i glädjen återbud från kungen. Ett år ännu måste jungfrun vänta på Arild Urup, eftersom kungen inte vill tillåta, att någon orätt sker hans trogne man, medan denne är borta i hans tjä... |
Vad händelsernas rad är lång! Nu draga skånska herrar upp till kung Erik i Sverige, som håller Arild Urup fången, och bedja att få lösa ut honom. Men kungen vill inte. Ännu som skuggkonung lever den gamla nyckfulla viljan i honom. Ingen kan annars förstå varför han så gärna vill behålla herr Arild. |
Och herr Arild sitter i fångtornet och väntar på friheten, och jungfrun sitter i lustgården på Eriksholm. Sålunda avstannar händelsernas vilda fart. Det är, som om ett vilt framrusande tåg hade hejdats. Vi få stanna och beundra utsikten från backkrönet, vi få plocka blommor vid vägkanten. |
* |
Tänk, att det var kvällen före Tale Thotts och Anders Banners bröllop, tänk att det var Tale Thotts möafton! |
Och tänk, att lyckan kan vara något förfärande, att den nästan kan te sig som sorg, att den pressar ihop bröstet och rister lemmarna, att den förlamar och förvirrar och bringar själen ur sitt fäste! |
Att lyckan kan vara så alltför hel och skön, att man kan önska en reva i dess skrud, en skrynkla i dess ansikte! |
Det var en sommarnatt med månsken. Det var riktig natt, inte den bleka skymning, som kallas högsommarnatt, utan den svarta augustinatten, då månskenet skär fram genom mörkret som vitaste silver, då ljus är för sig och mörker för sig, då det finns svart, oblandat mörker under parkträden och klart, oblandat ljus över grä... |
Och det var ljum stillhet över nejden. Inte en vind, som oroade, inte ett skrämmande prassel, inte ett fallande löv. Allt gavs helt denna natt, även stillheten. |
Och var var det den firades, denna natt, var var det den genomlevdes med så svällande, bävande glädje? Inte nere på slätten bland stengärdesgårdar och pilvallar, utan högt uppe på den gröna sluttningen, högt uppe, där marken klyver sig i rämnor, utför vilka ymnigt grönt kastar sig som svallande vågor, högt uppe, där lu... |
Allt gav natten helt och rikt, den flyttade oss inte in i lerkojor, inte under låga korsvirkeshus, utan upp till det stora Eriksholm, det nya, glänsande slottet, flaggsmyckat, med blomstervirad dörrpost, med varje sal dragen med kostbar bonad. |
Gåva på gåva gav natten, den gav silver åt den plaskande fontänen, den gav glitter åt slottstakets otaliga gyllene vimplar, den framtrollade dimma ur graven runtom slottet, tills det låg som ett sagoslott, byggt på molnryggar, och den lät en svag doft genomfara luften liksom för att inte glömma något. |
Men borta i borgaledet, där gick det dans. |
Mö stod bredvid mö, sven stod bredvid sven i två långa rader. Och de trådde sakta dansen, medan försjungaren kvad en visa. Men då han kom till omkvädet, stämde de alla in: ”Ty dansen den går så väl, så väl uti lunden …” |
Kärlekssång på kärlekssång, tills luften darrade och skalv av lidelse, och så sånger om troll och näck och rå, tills skogen och dimman och parken och ängen tycktes vimla av de underjordiska. Och mitt uppe i detta ett omslag i takten, en ny fart i stråken. De långa kedjorna av dansande löste sig, par bildades, virveldan... |
Runtom dansplanen stodo facklor, och deras röda sken passade ihop med lustigheten, allt var, som det skulle vara. Men ypperst av allt var Tale Thott. En skön, rikt klädd och smyckad riddardotter var hon. Hon gick fram och tillbaka i fackelskenet från dansplanen med fru Kirstine Kaas vid handen. |
De gingo gång upp och gång ner. Var gång de vände, så att de fingo ljusskenet från dansplanen i ögonen, eller då sången bars till dem i starkare takt, slog jungfru Tale händerna samman. |
– Hör, hör, sade hon, nu firar vi bröllop på Eriksholm! |
– Vill du inte dansa, Tale? sade fru Kirstine. |
– Nej, fru Kirstine, jag förmår inte. |
– Du skulle tala eller sjunga. |
– Jag är för glad, fru Kirstine. |
Hon var alldeles skälvande, alldeles utom sig. Det var, som om hon hade inandats en eldluft, som ville spränga sönder henne, som om hon förbrann invärtes. Hon höll fru Kirstine hårt i handen, som om hon hade sökt lindring för plågor. |
Fru Kirstine var nästan orolig för henne. Tale Thott brukade vara kall, fast hållning, seg, hård vilja. Hon brukade gå stilla, tala lågt. Hon var som den, som har kämpat sig fram genom mycket motstånd. |
Fru Kirstine brukade annars tycka illa om Tale Thott. Själv var hon den slingrande ålen och den smidiga vidjan. Hon kröp undan för kraftmänniskorna. I kväll slöt hon sig med kärlek till henne. |
– Vad är det, Tale Thott? sade fru Kirstine, vad är det, som har gjort dig så förbi? |
– Det är bara lyckan, fru Kirstine, bara lyckan. |
Jungfrun satte händerna för ögonen och snyftade. Blott ett par korta, häftiga snyftningar, så började hon tala. |
Visste fru Kirstine var Anders Banner befann sig? Inte sant, han red omkring och bjöd till bröllop? Det visste väl fru Kristine, att så här dagen före bröllopet måste brudgummen alltid rida omkring och bjuda. Han skulle rida från adelsgård till adelsgård. Det var inte att hoppas, att han skulle komma tillbaka förrän mo... |
Det var inte en ton i rösten, som inte var en smula högre, än den brukade. Det var inte ett ord, som inte dansade fram på en underström av skälmskhet och lycka. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.