Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
– Gud låte honom komma hem med lycka! sade fru Kirstine.
Tale Thott skrattade till kort, lågt. Skrattet var som hennes gråt nyss bara en lätt uppsvallning av den stora lyckoströmmen inom henne.
Tänkte fru Kirstine också på vilken farlig natt det var? Nu brukade älvkvinnan passa på riddaren och locka honom, då han red hem genom lunden. Tänk, hur det hade gått herr Olov och så mången annan! Allt berodde på om brudgummen vore fast i sin kärlek, då hade älvkvinnan ingen makt över honom. Trodde fru Kirstine, att A...
– Det synes mig inte vara klokt att driva skämt med de underjordiska, sade fru Kirstine.
Tale Thott märkte, att hon undvek frågan och att hennes ton var besvärad. Hon skrattade åter, slog armarna om fru Kirstine och kramade henne.
Nej då, hon undrade inte på att fru Kirstine inte ville säga, att hon trodde på Anders Banners kärlek. Intet var väl mindre att lita på. Se, hon, Tale Thott, hade tyckt om honom, sedan hon var en liten tös, men då hade han, vuxna karlen, inte ens sett åt henne. Hade han ens frågat efter, då de hade trolovat henne med h...
– Att du har så mycket emot min frände, Tale! sade fru Kirstine.
Jungfrun smålog och tryckte fru Kirstines hand. Det var ett stort vänskapsbevis av fru Kirstine, att hon hade kommit till bröllopet, fast Tale Thott så svårt hade förorättat herr Arild. Därför skulle hon alls inte säga något ont om honom. Hon hade alls ingen lust att tala om honom. Glömma honom ville hon. Och vad var d...
Ja, det hade fru Kirstine hört.
Så hade det ock varit, bekräftade jungfru Tale. Det tyngsta av allt lidande, som hon burit dessa år, hade varit det, att hon inte hade vetat om Anders Banner eftersträvade henne annat än av hat till Arild Urup. De hade blivit fiender efter en oxhandel på Skurups marknad. De oxarna, fru Kirstine, hon visste inte om hon ...
Nog hade fru Kirstine hört om henne, Tale Thott, att hon skulle vara stolt och högmodig, men det var inte sant, ingen bar i sitt bröst ett ödmjukare trälahjärta. Ingen hade fått kröka sig i stoftet så som hon. Och det var för kärleken, som hon hade måst ödmjuka sig.
Det hade varit kort tid efter hennes trolovning med Arild Urup, då hade både hon och han varit på bröllop på Skabersjö. Och där hade Anders Banner också varit.
– Å, å! Hon lade båda händerna på munnen, kysste på fingrarna och sträckte ut armarna för att omfamna minnet, natten, månskenet. Så gjorde jag förr, när jag gick här suckande och hopplös, sade hon. Men tänk, fru Kirstine, i natt, i morgon! Nu dricker vi bröllop på Eriksholm!
Åter for en snyftning igenom henne, åter började hon tala. Arild Urup hade bedragit Anders Banner på ett par oxar, och Anders Banner hade svurit att fråntaga Arild Urup det, som var mer värt än många oxar. Därför hade han börjat lägga sig ut för henne, när de möttes på Skabersjö. Det var inte mycket att glädjas åt, ell...
Nej, det var fru Kirstines uppriktiga mening.
Men det hade ändock varit fördenskull, som han hade kommit att se henne och tala med henne. Eljest hade kungens länsherre inte sport det minsta efter en sådan tös som hon. Och det var dock efter det mötet, som hon hade fått mod att hoppas på att slippa herr Arild, det var efter detta, som hon började tigga och be sin m...
Fru Kirstine tyckte väl, att hon hade handlat som en dåre. De sade ju, att hon trotsade Gud för Anders Banners skull, men det trodde hon inte att hon gjorde. Men hela sin släkt hade hon trotsat. Och det var hon själv, som hade skrivit till riddaren, då herr Arild hade dragit i kriget, att han skulle komma och begära he...
Runtom henne hade det upprepats gång på gång, att Anders Banner inte höll henne kär, att han endast ville beröva Arild Urup det, som var mer värt än två oxar. De sade det ännu i dag. Fru Kirstine trodde det nog ännu denna stund.
Och hon lade ett skrymtaktigt anlete upp mot fru Kirstines kind, visande en sorg, som inte fanns, en oro, som inte hade rum inom henne. Sedan log hon henne rätt upp i ögonen och svängde henne, så att hon kom mot dansplanen.
– Se, se, fru Kirstine, nu firar vi bröllop på Eriksholm.
Så började hon åter. Stolt hon? Å, fru Kirstine, stolt hon! Tänk, att hon själv, unga jungfrun, måste draga till hovs! Tänk på alla knäfall, alla böner! Och allt detta för en man, som kanske inte frågade efter henne! Han lämnade ju åt henne att sörja för allt. Kunde det vara så, att han bara ville betala Arild Urup för...
Men det värsta, det svåraste hon måste göra hade varit att vänta. Tänk, då kungen hade befallt, att hon inte skulle få fira bröllop med Anders Banner, förrän hon hade väntat på Arild Urup än ett år!
Det året hade tagit hennes ungdom ifrån henne. Det året hade varit som hundra andra.
Om Arild Urup hade haft det svårt, där han låg fången, hade hon inte haft det bättre. Hon hade inte vågat dansa, inte glädjas. Hon hade inte mäktat sitta stilla vid vävstol eller slända.
Då Anders Banner hade kommit till Eriksholm, hade hon inte visat sig. Hon hade inte vågat. Hennes mor hade inte fått sy på hennes utstyrsel. Hon hade inte vågat. Hon hade inte vågat ha en glad tanke. Hon hade inte vågat räkna de dagar, som hade förgått av vänteåret.
Hon lade sin arm över fru Kirstines.
– Kom! sade hon och ville dra fru Kirstine med sig från den ljusa dansplanen inåt parkens djupare dunkel.
– Nej, sade fru Kirstine, och det liksom ryste i henne.
– Bara dit bort till kullen, där man ser ut över landsvägen! Där levde jag, fru Kirstine, dag efter dag. Där satt jag, där gick jag, där stod jag.
Där stod jag och lyssnade efter hästtramp långt, långt bortifrån. Och varje hov, som klingade mot en sten, bar mig bud, att Arild Urup var fri ur sitt fängelse, och likaså varje plym, som stack upp över landsvägen, varje glimmande spjutspets. Det värsta var att känna igen honom i varje ryttare, stor eller liten, ung el...
Men fru Kirstine ville det inte. Det var så långt inåt parken, sade hon.
Men Tale Thott bad fru Kirstine riktigt av hjärtat att följa henne dit. Hon ville gå till den kullen i kväll, då lyckan var så alltför stor och hög, att hon behövde påminna sig de gångna tidernas bitterhet för att inte kvävas av den, för att inte bli vansinnig av glädje.
Då gav fru Kirstine med sig och följde henne.
– Det är Guds egen vilja, sade hon för sig själv.
Och fru Kirstine, kuvad och sliten mellan tunga plikter, tänkte några besynnerligt orediga tankar om att Gud inte låter gäcka sig, att han vakar över att eder och löften skola hållas. Men ändock syntes det henne tungt att följa jungfru Tale bort från ljuset och människorna.
De kommo snart bortåt parkens gränser. Den liknade där mest en vanlig skog och var rik på täta snår. Där fanns en kulle med mjuk, gräsbeväxt sluttning och en bok på toppen. Fru Kirstine höll örat spänt och ryste vid minsta prassel. Jungfru Tale skrattade mer än en gång åt henne.
De kommo upp på kullen och stodo där i månskenet, synliga vitt omkring.
– Där går landsvägen, sade Tale Thott. Och hon knäppte samman händerna och drog in luft i bröstet. Den gamla ängslan kom för ett ögonblick över henne. Sedan slöt hon ögonen och påminde sig, att hon stod här och var lycklig, här på denna förfärans plats.
– Tänk på att jag led allt detta för en man, vars hjärtelag mot mig jag inte litade på! sade hon.
– Låt oss gå! bad fru Kirstine helt sakta.
Nej, hon ville inte. Här just ville hon säga fru Kirstine det allra viktigaste.
Visste hon hur det hade gått henne, då hon hade fått det hon djupast hade önskat, då vänteåret hade förrunnit, utan att herr Arild hade kommit åter? Hon hade blivit led åt alltsamman för en tid. Hon hade tvivlat och undrat, allt medan de hade rustat till bröllopet. Vad var det för glädje med att bli gift med Anders Ban...
Vad kunde det betyda, fru Kirstine? Han hade kommit liksom i smyg i skymningen och låtit hälsa henne, att han ville se henne. Och hon hade sökt upp honom ute i lustgården.
– Tale Thott, sade fru Kirstine, har nu också det kommit dig till del, att han älskar dig? Låt oss då gå! Varför sitter du här? Låt oss gå!
Ty till trots för allt fru Kirstine visste om Guds styrelse och om de överdådigas undergång och de löftesbrytares förnedring, tyckte hon detta var för stor lycka att förspilla. Och hon bad gång på gång:
– Låt oss gå!
Men jungfru Tale var lycklig på denna fjärran plats, där hon kunde tala fritt om sin lycka.
Så fru Kirstine trodde då nu, att det betydde, att Anders Banner bar någon ömhet för henne, att han hade smugit sig hem för att få se henne? Han hade inte kunnat vara ifrån henne en hel dag utan att se henne. Redan på detta kunde fru Kirstine tro, att han var henne så väl bevågen. Tänk då, om hon hade hört hans ord!
Hon hade frågat honom om han redan hade ändat sin färd. Å nej, men han hade måst vända om till Eriksholm för att se henne, se, att hon inte lupe någon fara. Och det frågade han då så mycket efter? Om han gjorde, om han gjorde!
Han hade tagit hennes hand och kramat den så, att den hade kunnat gå sönder. Varför var hon så stolt mot honom? Varför bar hon alla sorger ensam? Hade hon ingen kärlek för honom, då hon inte ville låta honom bära något av bördan? Hon skulle inte vänta sig, att han skulle låta sig skjutas åt sidan sålunda, sedan hon had...