text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Och de hade fått tala några ögonblick samman. Hon hade hunnit säga honom hur länge hon hade hållit honom kär. Och hon hade frågat om han hade giljat till henne för oxarnas skull. Nej, det hade han inte velat svara på. Han hade blivit ond, så ond. |
Se, därför var hon nästan kvävd av lycka. Hon visste inte om hon skulle stå eller gå. Hon kunde inte vara bland de andra. Ty ingen lycka var som hennes, ingen lycka. |
– Låt oss dock gå till dem! bad fru Kirstine. |
Fru Kirstine hade hört talas om kejsare och påvar, som hade gjort gästabud för sina fiender och förgiftat dem vid bordet mittunder vänskapsord och glädje. Fru Kirstine menade, att hon kände hur det var att sitta som värd vid ett sådant bord. |
Jungfru Tale bad henne, att hon skulle förbliva stilla. Om hon visste vad det var henne ljuvt att få stå här långt borta från stoj och munterhet och tänka på att han hade henne mycket kär! |
Fru Kirstine sjönk ner i gräset, hennes ben darrade under henne, så att hon knappast kunde stå. Guds hand! Detta var väl Guds hand. |
– Då Anders Banner kommer ridande här förbi i natt, sade jungfru Tale, så tror han, att vi är älvkvinnorna, som vill locka honom. Och hon förklarade för fru Kirstine, att hennes avsikt var att stå kvar där, tills han komme ridande. |
– Vissten I blott hur litet vi har talat samman och hur mycket vi har att fråga och spörja! Han ska säga mig hurudan min lycka ska bli, fru Kirstine, hur vi ska leva och bo. Jag känner honom inte stort mer, än om han vore en bergakung, som förde mig in i berget. |
Fru Kirstine talade inte mer, rösten skulle ha svikit henne. De sutto i gräset under boken och väntade, medan dimma ringlade fram över den fuktiga marken nedom kullen och de med troskyldiga ögon sågo hur älvkvinnor svingade i dans under tunna, genomskinliga slöjor. |
* |
Under tiden stod Arild Urup fördold nere i snåren vid kullens fot. Han själv stod där, stor och trög, fri från bojor och band och med sin hund Kark bredvid sig. |
Han hade haft två vänner, Otto Brahe och Mauritz Podebusk, som hade lagat, att han hade blivit utväxlad. Sedan hade han gjort en ritt genom Sverige, som hör till de i sången hågkomna ritterna, och hade anlänt till Ugerup tre dagar före bröllopet. |
Han hade vidtalat fru Kirstine Kaas att locka bruden långt bort i lustgården natten före bröllopet. Några andra förberedelser hade han inte gjort. |
Men då han hade ridit till Eriksholm, hade han löst Kark, hans goda hund, som nu hade stått bunden i tio år. Han hade kommit fram i god tid på kvällen och smugit omkring i lustgården. |
En så stilla natt! Hans vrede hade inte kunnat hålla stånd mot den. Det var, som då orkanen möter stiltjen och utgjuter sin kraft i dess fred. |
Han gick och hörde på dansen och jublet borta vid borgaledet; det lockade honom. Han skulle hellre ha stått där framme bland facklorna och sjungit en kämpavisa med full hals än smugit omkring i parkdunklet. Han såg vinfat bäras in i slottet, och från stekarehuset kommo långa tåg av svenner, som buro rätter. Det kom ett... |
Så föll det honom in, att han skulle bli utskrattad. Nå, det brydde han sig inte mycket om, han, Arild Urup. Han visste vad som var bäst för honom. |
Så kommo jungfrun och fru Kirstine gående bortåt lustgården, och de kommo alldeles åt hans hörn, där han stod och grubblade. Han blev då undrande. Han sade, som fru Kirstine, att detta var Guds hand. |
Han hörde Tale Thotts ord. Han var nu så vänligt stämd, att han blev rörd av hennes lycka. Hon kunde ju gärna behålla den. Han finge ju bara bråk och besvär av att tvinga henne. Han var väl inte nätt och jämnt utsluppen ur fängelse för att kasta sig i en ny fara, som kunde kosta honom lemmar och liv. |
Han lyssnade mer till bullret från dansplanen än till jungfrun. Det var skratt, som dugde. Ja, säkert voro där vandrande gycklare. Och helt visst voro där utklädda och pipare och kraftmän. Dit ville han. Här i skogen var inte bättre än i kung Eriks fängelse. |
Han ville inte röra sig, så länge jungfrun satt kvar på kullen. Han skämdes för att hon skulle få se honom komma framsmygande ur ett snår likt en krypskytt. Men så snart hon var gången, skulle han stiga till häst, rida ut på vägen och trava in på Eriksholm med sådan fart, att vindbron skulle dåna och svikta. Och han sk... |
Han undrade vilken gäst skulle ha blivit mer välkommen. |
Han hade roligt av att tänka på det, och därför gav han sig god tid att vänta. Kark satt orolig och såg upp till honom, han skalv av köld och jaktiver. Arild Urup såg på honom med förvåning. Det var, som om han först nu hade märkt, att han hade hunden med. Vad i alla tider skulle han med honom? Han fick laga, att den b... |
Nå, skulle inte jungfrun snart röra på sig, eller skulle hon låta honom stå där och törsta hela natten? |
Med ens reste sig jungfru Tale upp och ropade: |
– Han kommer! Hon hade hört hästtramp och sprang utför kullen för att möta Anders Banner. |
Men fru Kirstine hörde med detsamma ett starkt prassel i snåret nedom kullen. Då gav hon sig till att springa mot slottet. Hon ville inte vara med om det, som nu skulle hända. |
Kark hade rusat upp, då jungfrun hade börjat springa. Han mindes sin gamla läxa, störtade upp mot Tale Thott och vräkte omkull henne. Sedan stod han kvar över henne med framfötterna på bröstet, gapande över strupen, så att halsskinnet kittlades av tänderna. Arild Urup hade inte eggat honom. Han hade haft helt andra avs... |
Jungfrun gav till ett enda vilt skri, så blev hon liggande stilla. Hon var förlamad av skräck, ingen människa kunde ha skrämt henne så som detta odjur, som hade kommit farande över henne. |
Det var fasa på fasa! Efter trollet, som hade kastat omkull henne och ville bita henne till döds, kom en man och lutade sig över henne. Hon såg ett vilt, grinande ansikte, stora, blanka tandrader och stora vitögon. Arild Urup! |
Vad hon nu kände, var inte så mycket smärta som död. Om man kan säga, att någon levande har känt döden, så gjorde hon det nu. Det var förlamning över henne, det fanns intet att hoppas på, intet att sörja över, och smärtan hade gått över sin gräns, det var död. Smärtan gjorde sitt verk i henne, men den kändes inte. Det ... |
Men Arild Urup såg Tale Thott under Karks betar, han såg henne värnlös i sitt våld, och vilddjuret väcktes till liv i honom. Där var hon, som hade svikit honom, då han inte kunde försvara sin rätt, där var hon, som inte ville äkta honom, hon, som hade trampat på hans gåvor! Hämndlusten rann upp i honom. Nej, nej, nej, ... |
Han böjde sig över henne och grinade åt henne. Ja, han skulle ta henne mitt i lyckan, mitt i festen, röva henne med nesa och våld. Det skulle bli hennes bröllop. |
Han såg hur Karks tänder kittlade hennes strupe och log högt. |
Han löste upp sitt skärp och band till hennes mun. Sedan släpade han henne bort genom snåren till hästen. Han svängde sig upp i sadeln och red bort, med jungfrun hängande över sadeln som ett skadskjutet djur. |
MAMSELL FREDRIKA. |
Det var julnatt, en riktig julnatt. |
Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav. |
Inte långt därifrån, på Årsta gamla herrgård, låg mamsell Fredrika och sov. Årsta är, som man vet, ett gammalt spökslott, men mamsell Fredrika sov en god, lugn sömn. Hon var nu gammal vorden och rätt trött efter många tunga arbetsdagar och många långa färder – hon hade ju nästan farit jorden runt –, därför hade hon åte... |
Utanför slottet ljöd i natten en käck fanfar. Döden hade satt sig upp på gångare grå och ridit fram till slottsporten. Hans vida scharlakanskappa och hattens stolta plym vajade för nattvinden. Den stränge riddaren ville betvinga ett svärmiskt hjärta, därför uppträdde han i sällspord ståt. Fåfäng möda, herr riddare, fåf... |
* |
Gamla mamsell Fredrika sov lugnt i sitt älskade bo. Ingen kunde bättre än hon förtjäna vilans ljuvhet. Som en julens ängel satt hon nyss i en krets av barn och berättade för dem om Jesus och herdarna, berättade, till dess hennes ögon strålade och hela hennes vissnade ansikte blev som förklarat. Nu på gamla dagar var de... |
I mamsell Fredrikas stora rum fanns bland många reliker och minnen en liten torr buske. Det var Jerikorosen, hemförd av mamsell Fredrika från fjärran Österland. Nu i julnatten började den blomma alldeles av sig själv. De torra kvistarna bredde ut sig, och mellan dem framlyste blomsamlingar, vilka skimrade som eldgnisto... |
Vid skenet från gnistorna såg man, att en liten och spenslig, men ganska ålderstigen dam satt i den stora, gula fåtöljen och höll salong. Det kunde inte vara mamsell Fredrika själv, för hon låg och sov i god ro, och ändå var det hon. Hon satt där och hade mottagning för minnen; rummet var fullt av dem. Människor och he... |
Om natten få alla ting sin rätta gestalt och form. Och liksom man först då kan se himlens stjärnor, ser man också på jorden mycket, som man om dagen aldrig ser. Så kunde man nu ock i skenet från Jerikorosens blommor se en mängd underliga figurer i mamsell Fredrikas salong. Där voro den styva ”ma chère mère”, den godmod... |
– Kan någon säga mig varför människan alltid ska vara vitklädd? skämtade den lilla gestalten i fåtöljen, när hon fick se henne. |
Men alla minnena talade till den gamla och sade: |
– Tänk, så mycket du har sett och erfarit, så mycket du har verkat och gagnat! Är du inte trött, vill du inte gå till vila? |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.