Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
– Ännu inte, svarade skuggan i den gula fåtöljen. Jag har en bok kvar att skriva. Jag kan inte gå till ro, innan den är färdig.
Därmed försvunno skuggorna. Jerikorosen slocknade, och den gula fåtöljen stod tom.
*
I Österhaninge kyrka firade de döda midnattsmässa. Där steg en av dem upp till klockorna och ringde in julen, en annan gick omkring och tände julljusen, och en tredje började med knotiga fingrar spela på orgeln. Genom de uppslagna dörrarna kommo de övriga ur natt och grav myllrande in i det ljusa, strålande Herrens hus...
– Det är alla de ljus, som hon har skänkt de fattiga, som nu lyser i Guds hus.
– Vi ligger varmt i våra gravar, så länge hon ger de fattiga kläder och ved.
– Se, hon har talat så många kraftiga ord, som har öppnat människohjärtan, de orden är våra bänknycklar.
– Hon har tänkt sköna tankar om Guds kärlek. De tankarna lyfter oss opp ur gravarna.
Så tisslade de och viskade, innan de satte sig i bänkarna och till bön böjde sina bleka pannor ner i vissnade händer.
*
Men på Årsta kom någon in i mamsell Fredrikas rum och lade vänligt sin hand på den sovandes arm.
– Opp, min Fredrika! Det är tid att fara till ottesången.
Gamla mamsell Fredrika slog upp ögonen och såg Agathe, sin älskade döda syster, stå vid bädden med ett ljus i handen. Hon kände väl igen henne, för hon var sig alldeles lik, sådan hon hade varit här på jorden. Mamsell Fredrika blev inte rädd, hon endast gladdes åt att se den älskade, vid vars sida hon gärna ville sova ...
Hon steg upp och klädde sig i all hast. Det var ingen tid till samspråk; vagnen stod för porten. De andra måtte redan ha rest, för ingen mer än mamsell Fredrika och hennes döda syster rörde sig i huset.
– Minns du, Fredrika, sade systern, då de sutto i vagnen och raskt körde till kyrkan, minns du hur du förr alltid satt och väntade på att någon riddare skulle enlevera dig på kyrkvägen?
– Det väntar jag alltjämt, sade gamla mamsell Fredrika och skrattade. Jag åker aldrig den här vägen utan att sitta och spana efter min riddare.
Hur de än hade skyndat, kommo de dock för sent. Prästen steg ner från predikstolen, när de trädde in i kyrkan, och slutpsalmen började. Aldrig hade mamsell Fredrika hört en så härlig sång. Det var, som om både jord och himmel hade stämt in i sången, som om varje bänk och sten och planka hade sjungit med.
Hon hade aldrig sett kyrkan så överfylld: på altardisken och på predikstolstrappan sutto människor, de stodo på gången, de trängdes i bänkarna, och utanför stod hela vägen fullpackad av folk, som inte kunde komma in. Systrarna fingo dock plats; för dem vek mängden undan.
– Fredrika, sade hennes syster, se på människorna!
Och mamsell Fredrika såg och såg.
Då märkte hon, att hon, liksom kvinnan i sagan, var kommen till de dödas mässa. Hon kände en kall rysning ila neråt ryggen, men det gick henne nu som ofta förr: hon blev mer nyfiken än rädd.
Och nu såg hon vilka som voro i kyrkan. Idel kvinnor voro där: gråa, lutande gestalter, med rundskurna kragar och urblekta mantiljer, med hattar av förgången glans och vända eller kantstötta klänningskjolar. Hon såg en oerhörd mängd skrynkliga anleten, infallna munnar, dimmiga brillor och skrumpna händer, men ingen end...
Jo, mamsell Fredrika förstod det nu. Det var alla de hänsovna gamla mamsellerna i Sveriges land, som höllo midnattsmässa i Österhaninge kyrka.
Då lutade sig hennes döda syster fram mot henne.
– Syster, ångrar du vad du har gjort för dessa dina systrar?
– Nej, sade mamsell Fredrika. Vad har jag att vara glad över, om inte det, att det blev mig beskärt att arbeta för dem? Jag offrade en gång mitt författareanseende för dem. Jag är glad, att jag visste vad jag offrade och ändå gjorde det.
– Då kan du stanna och höra mer, sade systern.
I detsamma hördes någon tala borta i koret, en mild, men tydlig röst.
– Mina systrar, sade stämman, vårt beklagansvärda släkte, vårt okunniga och förhånade släkte ska snart inte finnas mer. Gud har velat, att vi ska dö ut från jorden.
Kära vänner, vi ska snart vara en saga blott. De gamla mamsellernas mått är fyllt. Döden rider omkring ute på kyrkvägen för att träffa den sista av oss. Innan nästa midnattsmässa är hon död, den sista gamla mamsellen.
Systrar, systrar! Vi var de ensamma på jorden, de tillbakasatta på gästabuden, de tacklöst tjänande i hemmen. Det var hån och kärlekslöshet omkring oss. Vår vandring var tung, och vårt namn blev åtlöjets.
Men Gud har förbarmat sig.
Åt en av oss gav han kraft och snille. Åt en av oss gav han aldrig trytande godhet. Åt en gav han ordets härliga gåva. Hon blev allt, vad vi hade bort vara. Hon kastade ljus över vårt dunkla öde. Hon blev hemmens tjänarinna, såsom vi har varit det, men hon gav sina gåvor till tusen hem. Hon var de sjukas vårdarinna, så...
Hon har förklarat vårt dunkla öde. Välsignelse över hennes namn!
Och de döda instämde i ett tusenfaldigt eko:
– Välsignelse över hennes namn!
– Syster, viskade mamsell Fredrika, kan du inte förbjuda dem att göra mig, fattiga, syndiga människa, högmodig?
– Men, systrar, systrar, fullföljde rösten, hon har vänt sig emot vårt släkte med all sin stora makt. Vid hennes rop på frihet och arbete för alla har de gamla förhånade nådehjonen dött ut. Hon har nedbrutit tyranniets skrankor kring barnen. Hon har flyttat de unga flickorna ut i livets fulla verksamhet. Hon har gjort ...
Åter ljöd skuggornas eko, jublande som en jägarsång i skogen, som ropen från en glad barnskara:
– Välsignat vare hennes minne!
Därpå myllrade de döda ut ur kyrkan, och mamsell Fredrika torkade en tår ur ögonvrån.
– Jag följer inte med hem, sade hennes döda syster. Vill inte också du stanna här ute med ens?
– Jag ville nog, men jag kan inte. Det är en bok, som jag först måste ha färdig.
– Nå, så god natt då, och akta dig för riddaren på kyrkvägen! sade hennes döda syster och log skälmaktigt enligt sin gamla vana.
Därefter for mamsell Fredrika hem. Hela Årsta sov ännu, och hon gick stilla upp på sitt rum, lade sig och somnade än en gång.
*
Några timmar senare for hon till den verkliga ottesången. Hon åkte i täckt vagn, men hon fällde ner fönstret för att kunna se på stjärnorna. Möjligt är det väl ock, att hon som förr såg efter sin riddare.
Och där var han, där sprängde han fram till vagnsfönstret! Präktig satt han på sin kråmande gångare. Scharlakanskappan fladdrade för vinden. Hans bleka anlete var strängt, men skönt.
– Vill du bli min? viskade han.
Hänförd blev hon i sitt gamla hjärta av den höga skepnaden med den vajande plymen. Hon glömde, att hon behövde leva ännu ett år.