text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Jag är redo, viskade hon. |
– Då kommer jag och hämtar dig en vecka härefter i din faders gård. |
Han böjde sig ner och kysste henne, och därmed försvann han; men hon började frysa och skälva under dödens kyss. |
En liten stund därefter satt mamsell Fredrika i kyrkan, på samma plats, där hon hade suttit som barn. Här glömde hon både riddare och spöken och satt leende i stilla hänförelse vid tanken på Guds härlighets uppenbarelse. |
Men antingen var det så, att hon var trött, därför att hon inte hade fått sova hela natten, eller också hade värmen och kvalmet och ljusoset en sövande verkan på henne som på mången annan. Hon slumrade till, bara en sekund, hon kunde rakt inte hjälpa det. |
Kanske var det ock så, att Gud ville öppna för henne porten till drömmarnas land. |
På den enda sekunden, då hon slumrade till, såg hon nu sin stränge far, sin vackra, eleganta mor och den fula lilla Petrea sitta där i kyrkan. Och barnets själ var sammanpressad av en ångest, större, än någon vuxen har erfarit den. På predikstolen stod prästen och talade om den stränge, straffande Guden, och barnet sat... |
– O, vilken Gud, vilken förskräcklig Gud! |
I nästa sekund var hon vaken, men hon skalv och ryste så som efter dödens kyss på kyrkvägen. Hennes hjärta var än en gång fånget i hennes barndoms vilda sorg. |
Hon fick med ens så bråttom, att hon genast hade velat skynda ur kyrkan. Hon måste hem och skriva sin bok, sin härliga bok om fridens och kärlekens Gud. |
* |
Ingenting vidare, som numera kan synas nämnvärt, hände mamsell Fredrika före nyårsnatten. Liv och död, liksom dag och natt, rådde i stilla endräkt över jorden under årets sista vecka, men då nyårsnatten kom, tog döden spiran och förkunnade, att nu skulle gamla mamsell Fredrika tillhöra honom. |
Hade man blott vetat detta, då skulle väl allt Sveriges folk ha bett en samfälld bön till Gud om att få behålla sin renaste ande, sitt varmaste hjärta. Då skulle det ha vakats under ångest och sorg i månget hem i skilda länder, där hon hade lämnat älskande hjärtan. Då skulle de fattiga, de sjuka och nödställda ha glömt... |
Ty döden var för snar för mamsell Fredrika. |
Storm var det där ute i nyårsnatten, storm var det i hennes inre. Hon kände alla livets och dödens kval bryta sig inom henne. |
– Ångest! suckade hon. Ångest! |
Men ångesten vek, och friden kom, och hon viskade sakta: |
– Kristi kärlek – bästa kärlek – Guds frid – det eviga ljuset! |
Ja, det var nu detta hon ville ha skrivit i sin bok och kanske mycket annat, lika vackert och härligt. Vem vet? Blott ett veta vi, att böcker glömmas, men ett liv sådant som hennes förgätes aldrig. |
Den gamla sierskans ögon slötos, och hon försjönk i syner. |
Hennes kropp kämpade med döden, men hon visste det inte. Hennes närmaste sutto gråtande kring dödsbädden, men hon märkte dem inte. Hennes ande hade börjat sin flykt. |
Nu blev för henne drömmarna verklighet och verkligheten drömmar. Nu stod hon, såsom hon redan hade sett sig i sin ungdomssyn, väntande vid himlens port med otaliga skaror av döda runtomkring sig. Och himlen öppnade sig. Han, den ende, den salighetsbringande, stod i dess öppna port. Och hans oändliga kärlek väckte hos d... |
Nästa dag var det sorg över Sveriges land, sorg över vida delar av jorden. |
Fredrika Bremer var död. |
EN FISKARHUSTRUS ROMAN. |
Vid utkanten av fiskläget stod en liten stuga på en låg kulle av vit sjösand. Den var inte byggd så, att den kunde stå i led med de jämnhöga, prydliga, regelrätta husen, som omgåvo den breda, gröna platsen, där de bruna fiskgarnen torkades, utan tycktes liksom vara utskjuten ur räckan och flyttad bort på sandhögen. Den... |
Stugan hade aldrig mer än två ägare, för i mer än två släktled uthärdade den inte att bära det tunga taket på sina väggar av rör och ler. Men så länge den stod, ägdes den av fattiga änkor. Den andra änkan, som bodde där, hade mycken glädje av att betrakta kardborrarna, framför allt om hösten, då de blevo torra och vidh... |
Den ensamma kvinnan satt ofta grubblande på det öde, som hade fört henne till denna flacka skånska kust, till detta smala sund och detta stillsamma folk. Ty hon var född i en norsk sjöstad, som låg på en smal strandremsa mellan stupande fjäll och öppet hav, och om hon än, sedan hennes far, som var köpman, hade dött och... |
Det märkliga, som hade hänt henne, hade börjat därmed, att hon en afton på hemvägen från sömmerskan, hos vilken hon arbetade, hade blivit överfallen av två sjömän och räddad av en tredje. Denne kämpade för henne med verklig livsfara och följde henne sedan hem. Hon förde honom då in till modern och syskonen och talade h... |
Hans namn var Börje Nilsson, och han var matros på den skånska jakten Albertina. Så länge fartyget låg kvar i hamnen, kom han nästan varje dag till hennes hem, och där kunde de snart inte mer tro, att han bara var en simpel matros. Han blänkte alltid i ren, nerviken skjortkrage och bar en blå sjömansdräkt av fint kläde... |
Den ensamma familjen, som hade dragit sig undan från alla forna vänner, mottog honom utan det ringaste misstroende. Och han beskrev med lätt hjärta och flytande tunga sitt hem med dess höga, spetsiga tak, den stora, öppna spiseln i matrummet och de små fönsterrutorna. Han skildrade ock fädernestadens tysta gator och lå... |
Snart nog hade hon märkt, att han tyckte om henne. Och detta gjorde modern och syskonen stor glädje. Den unge, rike svensken kom liksom för att lyfta dem alla upp ur fattigdomen. Även om hon inte hade tyckt om honom, som hon gjorde, hade det inte kunnat vara en tanke på att säga nej till hans frieri. Om hon hade haft e... |
Innan han reste, voro de förlovade, och då jakten kom tillbaka, blevo de gifta. Det var en missräkning för henne, att han även vid återkomsten uppträdde som matros, men han hade varit bunden av sitt kontrakt. Han hade inte heller med sig några hälsningar från modern. Denna hade väntat, att han skulle ha gjort ett annat... |
Skepparen erbjöd sig att lämna sin hytt åt henne, om hon ville göra överresan på hans jakt, och anbudet mottogs med glädje. Börje blev då nästan fritagen från allt arbete och satt mest på akterdäck, samtalande med sin hustru. Och nu gav han henne inbillningens lycka, såsom han själv hade levat på den hela sitt liv. Ju ... |
När hon upptäckte sanningen, antog hon först, att skepparen hade varit i förbund med Börje för att bedraga henne, men sedan fann hon, att det inte hade varit så. De hade vant sig där på jakten att tala om Börje som om en storman. Det var skämtet framför alla skämt där ombord att tala riktigt som på allvar om hans riked... |
Börje fick ett dygns landlov för att införa sin hustru i hennes blivande hem och sätta henne in i det nya livet. Då de nu landsattes på den kaj, där flaggorna skulle ha vajat och människoskarorna jublat mot de nygifta, rådde där endast tomhet och vardagsro, och Börje märkte, att hans hustru såg sig omkring med en viss ... |
– Vi har kommit för tidigt, hade han då sagt. Resan har gått så märkvärdigt fort i detta vackra väder. Nu har vi inte heller någon vagn här, och vi har långt att gå, för huset ligger utanför staden. |
–Det gör ingenting, Börje, hade hon svarat. Vi behöver väl röra på oss efter att ha varit så länge stilla ombord. |
Och så började de sin vandring, denna fasans vandring, på vilken hon inte kunde tänka utan att ännu på gamla dagar stöna av ångest och knyta händerna i smärta. De gingo fram på breda, folktomma gator, som hon genast kände igen på hans beskrivning. Hon tyckte sig återfinna gamla vänner både i den mörka kyrkan och de jäm... |
Börje hade då nickat åt henne, som om han hade gissat hennes tankar. |
– Det är ännu långt dit, hade han sagt. |
Om han blott hade varit barmhärtig och med ens mördat hennes hopp! Hon höll honom så kär då. Om han frivilligt hade sagt henne allt, så hade intet agg uppstått mot honom i hennes själ. Men att han såg hennes ångest över att vara bedragen och ändå fortsatte att förvilla henne, det hade gjort henne alltför bitter smärta.... |
De gingo genom staden och kommo ut på den angränsande slätten. Där framlöpte flera varv av mörka vallgravar och höga, gröna jordvallar, minnen från den tid, då staden hade varit befästad, och på den punkt, där allt detta knöt ihop sig kring en fästning, såg hon några ålderdomliga byggnader och stora, runda torn. Hon ka... |
– Detta är en genväg, sade han, ty hon tycktes förundra sig över att det blott fanns en smal gångstig att följa. |
Han hade blivit helt fåordig. Hon förstod sedan, att han inte hade funnit det så muntert, som han hade tänkt sig det, att komma med hustrun till det fattiga lilla huset i fiskarbyn. Det föreföll honom inte så stort nu att hemföra ett bättre mans barn. Han var ängslig för vad hon skulle ta sig till, då hon finge veta sa... |
– Börje, sade hon slutligen, då de en lång stund hade följt de i tvära vinklar brutna strandvallarna, vart går vi? |
Han lyfte då handen och pekade bort mot fiskläget, där hans mor bodde i huset på sandkullen. Men hon trodde, att han visade på en av de vackra lantgårdar, som syntes vid slättens rand, och blev åter gladare. |
De stego ner på öde fäladsmarker, och där kom all hennes ängslan åter. Där, varest varje tuva, om man blott kan se det, bjuder skönhet och omväxling, såg hon endast ett fult, vattensjukt fält. Och vinden, som där är i ständig rörelse, for väsande emot dem och viskade om olycka och förräderi. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.