Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
Börje tog allt raskare ut stegen, och äntligen hunno de till fäladens slut och voro framme vid fiskläget. Hon, som på sistone inte alls hade vågat göra några frågor, fick då åter mod. Här var åter en enformig husräcka, och denna kände hon ännu bättre igen än stadens. Kanske, kanske att han dock inte hade ljugit!
Men så nedslagna voro hennes förhoppningar, att hon skulle ha blivit av hjärtat glad, om hon hade fått stanna vid någon av de små prydliga bostäderna, där blommor och vita gardiner syntes bakom blanka fönsterrutor. Hon sörjde över att nödgas gå dem förbi.
Så såg hon med ens just vid utkanten av fiskläget en den uslaste koja, och det var henne, som om hon redan länge hade sett den med själens ögon, innan hon i verkligheten hade fått syn på den.
– Är det här? sade hon och stannade just vid den lilla sandkullens fot.
Han böjde omärkligt på huvudet och fortsatte att gå fram mot den lilla kojan.
– Vänta! ropade hon efter honom. Vi måste talas vid, innan jag går in i ditt hem. Du har ljugit, du, fortfor hon hotande, då han vände sig emot henne. Du har bedragit mig värre, än om du vore min värsta ovän. Varför har du gjort det?
– Jag ville ha dig till hustru, svarade han med låg, svävande röst.
– Om du bara hade narrat mig måttligt, måttligt, du!
Varför skulle du göra allt så grant och rikt? Vad skulle du med betjänter och äreportar och all annan prakt? Trodde du, att jag var så begiven på pengar? Såg du inte, att jag var nog kär i dig för att gå med dig vart som helst? Att du kunde tro, att du skulle behöva narra mig! Att du kunde ha hjärta att hålla i med din...
– Vill du inte komma in och tala vid mor? sade han helt hjälplöst.
– Jag ämnar inte gå in där.
– Ska du fara hem då?
– Hur skulle jag kunna komma hem? Hur skulle jag vilja göra dem där hemma en så stor sorg som att vända tillbaka, då de tror mig lycklig och rik? Men hos dig ska jag inte heller stanna. För den, som kan arbeta, finns alltid en utkomst.
– Stanna! bad han. Jag gjorde det bara för att få dig.
– Om du hade talat sanning med mig, skulle jag ha stannat.
– Om jag hade varit en rik man, som hade ljugit mig fattig, hade du nog stannat.
Hon höjde på axlarna och vände sig för att gå, då kojans dörr for upp och Börjes mor kom ut. Hon var en liten, torr gumma med få tänder och många rynkor, men inte så gammal till åren och sinnelaget som till utseendet.
Hon hade väl hört en del och gissat en del, för hon visste vad de stredo om.
– Så, sade hon, detta är den fina sonhustrun, som du har skaffat mig, Börje! Och du har farit med svek igen, kan jag höra. Men till Astrid kom hon vänligt och klappade henne på kinden. Kom du in med mig, stackare! Jag kan nog förstå, att du är trött och förbi. Detta är min stuga, ser du. Han får inte komma in här. Men ...
Hon klappade sonhustrun och jollrade med henne och drog och sköt henne helt omärkligt fram mot dörren. Steg för steg lockade hon henne framåt och fick till sist in henne i stugan, men Börje stängde hon mycket riktigt ute. Och där inne satte sig den gamla att fråga om vem hon var och hur allt hade gått till. Och hon grä...
Hon berättade för henne hur hon hade haft det med sonen. Han hade varit så fager till ansikte och lemmar, redan när han var liten, att hon alltid hade måst förundra sig över att han var fattigmans barn. Han var som en liten vilsekommen prins. Och sedan hade det alltid förefallit, som om han inte hade varit på rätt plat...
Den gamla talade och talade. Astrid teg och tänkte.
– Se, jag, sade gumman bland annat, jag kan ju aldrig lyckas att ta högmodet och skrytaktigheten ur honom, men den, som vore klokare än jag, kunde det kanske. Och han är duktig och god, gossen min, så det lönade nog mödan. Men du ska få gå i morgon. Det ska du.
– Var ligger han i natt? frågade Astrid plötsligt.
– Jag tänker han ligger här utanför på sanden. Han har nog inte ro att gå härifrån.
– Det är väl bäst, att han kommer in, sade Astrid.
– Käraste barn, inte kan du vilja se honom! Han kan nog reda sig där ute, om jag bara ger honom ett täcke.
Hon lät honom verkligen sova ute på sanden den natten och sände honom till staden tidigt nästa dag, hållande det för bäst, att Astrid inte råkade honom. Och med henne talade hon och talade och höll henne kvar inte med tvång, utan med klokhet, inte med inställsamhet, utan med verklig godhet.
Men då hon äntligen hade nått därhän att få sonhustrun kvar och bevarad för sonen och hade fått de unga försonade och lärt Astrid, att hennes kall i livet just var det att vara Börje Nilssons hustru och att göra honom så mycket gott hon kunde – och detta hade inte varit en aftonstunds, utan många dagars arbete –, då ha...
Och se, i detta liv med dess trogna omsorg om sonen var det mening, tyckte Börje Nilssons hustru.
Men i sitt eget liv såg hon ingen mening. Mannen drunknade efter få års äktenskap, och hennes enda barn dog vid unga år. Hon hade inte kunnat verka någon förändring hos sin man. Allvar och sanning hade hon inte kunnat lära honom. Då var det snarare hos henne, som förändring hade visat sig, eftersom hon alltmer hade bli...
Aldrig föll det henne in att tänka, att den, som höll sitt liv förfelat, därför att hon inte hade gjort gott åt andra, måhända i denna ödmjukhetens tanke hade räddat sin själ.
MORS PORTRÄTT.
I ett av fisklägets hundra hus, som alla likna varandra till storlek och form, som alla ha lika många fönster och lika höga skorstenar, bodde gamle Mattsson, lotsen.
I alla fisklägets rum finnas samma slags möbler, på alla dess fönsterhyllor stå samma slags blommor, i alla dess hörnskåp finnas samma sorter av snäckskal och koraller, på alla dess väggar hänga likadana tavlor. Och såsom gammal sed har stadgat det, leva alla fisklägets människor samma slags liv. Sedan Mattsson, lotsen...
På väggen ovan sängen hade gamle Mattsson ett porträtt av sin mor. En natt drömde han, att detta porträtt steg ner ur sin ram, ställde sig framför honom och sade med hög röst:
– Du ska gifta dig, Mattsson.
Gamle Mattsson började då genast klargöra för mors porträtt, att detta var omöjligt. Han var ju sjuttio år. Men mors porträtt upprepade blott med än större eftertryck:
– Du ska gifta dig, Mattsson.
Gamle Mattsson hade stor respekt för mors porträtt. Det hade varit hans rådgivare i många tvistiga fall, och han hade alltid farit väl av att lyda det. Men denna gång förstod han inte rätt dess handlingssätt. Det syntes honom, som om porträttet handlade alldeles i strid med förut tillkännagivna åsikter. Fastän han låg ...
Andra gången han klädde sig till brudgum, gick det på samma sätt. Porträttet störtade till golvet då också, och den gången tordes han inte vara olydig. Han rymde bort från brud och bröllop, tog hyra som matros och reste flera gånger jorden runt, innan han vågade sig hem igen. Och nu steg detta porträtt ner från väggen ...
Men mors porträtt, vilket återgav det bistraste ansikte, som skarpa vindar och salt havsskum kunna utmejsla, stod allvarligt som förut. Och med en stämma, som under många år hade övats och stärkts av att bjuda ut fisk på stadens torg, upprepade det:
– Du ska gifta dig, Mattsson.
Gamle Mattsson bad då mors porträtt besinna vad det var för ett samhälle han levde i.
Alla fisklägets hundra hus hade spetsiga tak och vitrappade väggar, alla fisklägets båtar hade samma byggnad och tackling. Ingen där brukade göra något ovanligt. Mor själv skulle ha varit den första att sätta sig emot ett sådant giftermål, om hon bara hade levat. Mor hade hållit hårt på skick och sed. Och det var inte ...
Då sträckte mors porträtt ut sin ringprydda hand och rentav befallde honom att lyda. Det hade alltid varit något orimligt vördnadsbjudande över mor, då hon hade kommit så där i svart taft med många volanger. Den stora, lysande guldbroschen, den tunga, skramlande guldkedjan hade alltid skrämt honom. Om hon hade kommit i...
Nästa morgon vaknade gamle Mattsson i stor ångest. Det föll honom inte in att vara olydig mot mors porträtt. Det visste naturligtvis vad som var bäst för honom. Men han ryste ändå för den tid, som nu skulle komma.
Samma dag friade han till den fattigaste fiskarens fulaste dotter, en liten en, som hade huvudet nerdraget mellan skuldrorna och framskjutande underkäk. Föräldrarna sade ja, och dagen, då man skulle gå till staden och ta ut lysning, blev bestämd.