text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Unge kapten Rickard skrev brev till sin hustru varje dag under resan från New York till Visby. Inte så, att han ämnade sända dem till henne med posten, därtill trodde han knappt att han skulle få någon lägenhet, utan han skrev för att få vara i ständigt umgänge och sällskap med den han älskade högst. Så snart ett brev ... |
Om skeppsbord kan man ju aldrig vara nog försiktig. Men det var visserligen inte kapten Rickards mening, att breven skulle behöva vräka omkring för vindars och vågors hugskott. Nej, han ville själv lämna dem till sin vackra hustru och sitta bredvid henne, medan hon läste dem. Och så skulle han få ge henne en kyss för v... |
Det kan inte vara svårt för den, som något känner de båda, att föreställa sig vad dessa brev innehöllo. Det var mycket om väder och vind och inte litet om kärlek och gemensamma minnen. Så till exempel lär han nog ha påmint henne om den kväll, då de sågo varann för första gången. |
”Minns du”, lär han nog ha skrivit, ”hur eget det föll sig den kvällen, riktigt som på Vår Herres egen befallning? Jag hade just blivit kallad till ön per telegraf för att överta skutan, och sedan jag hade fått uppgjort med redarna, gick jag och drev omkring i staden. Jag minns, att jag då tänkte på att det var galet a... |
Kapten Rickard brukade verkligen tala om sina intryck från den kvällen så ofta, att man alldeles vet hur orden föllo för honom, då han skrev. Och alla de intryck han fick av vandringen känner man. |
– Det var mig, som om jag gick och drömde, brukade han säga. Allt var dött och hade legat i havet i tusen år, och jag ensam var levande. Jag höll på att bli tokig av det. |
Så kom jag drivande fram under ringmuren, där den är som högst. Jag gick och såg på alla de förtrollade små husen och de förtrollade trädgårdarna, som ligger inklämda nedanför den. ”Kan just undra om här finns några förtrollade prinsessor också? sa jag för mig själv. |
I detsamma kom en kvinnovarelse emot mig. Hon var så gammal och så rynkig och krokig och surögd och bruntorkad, att jag väl aldrig hade sett någon värre ansatt av ålderdom. Och hon tiggde pengar av mig och sa, att hon hade levat i nittio år på jorden och att den nu var trött vid henne och inte ville föda henne vidare. ... |
Då jag fick upp plånboken, såg jag, att jag inga andra pengar hade än femtikronsedlar, och så sa jag åt gumman att vänta, medan jag gick och växlade. Det lovade hon att göra, förstås. |
Men när jag kom igen, så stod där ingen gammal käring vid husknuten, utan där stod en ung, vacker flicka, söt, söt, söt som socker, med småkrusigt hår över pannan och ett litet ansikte, som jag ville kalla inställsamt och farligt, med ögon som på den ostyrigaste pojke och mun som på ett två års barn. ”Ja”, sa jag för m... |
Hon såg förbryllad ut och frågade om det var jag, som hade lovat gumman pengar. Hon och hennes mor bodde nämligen där i huset, och då de hade fått se den fattiga gumman, som var nära att digna av svält och trötthet, hade de bett henne gå in i deras kök för att få litet mat. Men gumman hade sagt, att hon inte ville gå i... |
Flickan sträckte ut sin hand efter pengarna. Men det låtsade jag inte förstå mig på, utan jag gick fram mot den lilla vita trädgårdsgrinden. Då förde hon mig in i en trädgård, vars like jag aldrig har skådat. Den var alldeles utan grönt, för där var ett blomstrande och ett fruktbärande, så att inga blad kunde skymtas. ... |
Det kan man veta, att den historien blev beskriven i breven, och på den hänsyftades det, och den utlades i all oändlighet. Den var just i unge kapten Rickards smak, eftersom han menade sig kunna spåra litet av Guds styrelsekonst i den. Han menade sig aldrig ha fått en sådan fingervisning, aldrig hade ”han där uppe” tyd... |
Man kan också förstå, att han i dessa brev, liksom annars i samtal, berättade hur han hade kommit åt att fria. Det hade ju inte varit alldeles så lätt, menade han, för han hade bara haft en dag på sig, innan barken skulle segla. Det var, emedan den förre kaptenen hade fått slag, som han hade kommit till befälet. Lasten... |
Så fick han se henne nere vid hamnen, men långt, långt borta. Han var ända nere vid badhuset, och hon gick åt staden till. Han började springa, men det var en förtvivlans gärning; hon såg inte åt hans håll, och om ett par ögonblick skulle hon vara inne bland gränderna och alldeles borttappad för honom. Men just som hon... |
– Men det var inte så, som jag i början inbillade mig, brukade kapten Rickard säga, att det var min önskan, som höll henne kvar, utan hon stannade, emedan där, just på den sotigaste platsen i hela hamnen, fanns något så vackert att titta på. Där satt nämligen en svart och sotig kolgårdsarbetare i en stor, slokig hatt o... |
Det var för att se på detta, som hon stannade. Sannerligen var det inte vackert som en tavla, men hon var också vacker. Hon blir så levande, så fort något slår an på henne. Men när jag såg, att hon inte skulle undgå mig, gick jag helt stilla fram och ställde mig bredvid henne, och hon kände genast igen mig och nickade ... |
Då var det genast, som om det hade funnits ett hemligt band eller samförstånd mellan oss. Vi frågade mannen vems duvorna var och hur många de kunde vara och hur de fick mat och vem som åt opp dem. På detta svarade han, att duvorna var hemma i kolgården, att där väl fanns mer än hundra och att de ägdes av arbetarna, som... |
Men när han sa: ”För vi älskar dem”, fick vi liksom en stöt i hjärtat och tordes inte se på varandra, utan vandrade tillsammans bort på den vita vägen utmed stranden. |
Detta lär han alldeles säkert ha skrivit om i breven. Ty när han låg där ensam ute på havet, så tör det väl ha hänt, att han har känt sig undrande och oviss om han någonsin skulle få se henne igen. Och då har han väl styrkt sitt hjärta med tanken på hur allt anordnades för honom den dagen, då han frågade henne om hon v... |
– Och om man sa mig, att den kolgårdsarbetaren var en Herrens ängel, så vet jag inte varför jag inte skulle tro det, brukade kapten Rickard säga. Jag skulle tycka om att höra, att ingen annan någonsin hade sett honom sitta där i hamnen och mata duvor. Jag skulle riktigt tycka om det. |
Det är, som sagt, inte svårt att tänka sig vad som stod i breven. Många små försåtliga påminnelser hade där funnits angående den resan de gjorde till Riga, då de voro alldeles nygifta. Jo, hon hade fått höra mångahanda om det, att hon en gång hade sagt, att hon skulle tycka om att vara kapten på ett så ståtligt fartyg.... |
Men om man hade läst rätt, så skulle man nog ha förstått hur förälskad han var i hennes feghet. Man måste nog misstänka, att han ibland hade skrämt henne mer, än nödigt var, för det hade varit så rart, när hon kom och kröp in under hans stora kappa och inte vågade gå ett steg ifrån honom och var förtroendefull som ett ... |
Om sådant och om allt, som hörde till deras lilla kärlekshistoria, kunde man ju veta, att han skrev, men han berättade nog desslikes om allt, som hände under överfarten. Han har nog fyllt hela sidor med berättelser om skeppet och om gastarna. Ingen kapten hade sådant folk som han, så märkvärdigt och så ypperligt. Bröde... |
Men om man än kan tänka sig allt, som stod att läsa i breven, är ändå visst, att det bleve svårt att rätt fatta all den kärlek, som levde i dem, och huru de voro skrivna just så, att hon, för vilken de voro bestämda, skulle ha känt sig trygg för hela sitt liv vid tanken, att en så stark och livsglad och öm ande hade ta... |
Och väl, rätt väl var det, att de breven blevo skrivna, ty nu måste det väl sägas: den unge kapten Rickard återsåg aldrig hemmet. Han led skeppsbrott vid Karlsöarna en stormig oktobernatt. Där förgicks då han själv och med honom hans berömda vänner gamle Lars och Tom Tumtott, för att inte nämna alla de övriga. Man vet ... |
II. |
Det var två dagar efter det underrättelse hade kommit, att unge kapten Rickard hade förgåtts. Hans hustru hade kommit ut ur det lilla förtrollade huset och gått igenom den lilla förtrollade trädgården. Där stodo växterna svartnade och förtorkade, eller också hängde de på spaljéerna så uppmjukade, att de nästan bara vor... |
– Var har de alla blivit av? Allt detta, som klädde marken och klättrade uppåt alla murar och lyftes mot himlen, så att det skymde sol och stjärnor, var har det blivit av? Och hon undrade om det verkligen var borta eller om det bara var hon, som inte kunde se det. |
Det är ju lätt att förstå, att hon inte skulle finna någon tröst av att gå i den bladlösa trädgården, utan att hon måste söka sig fram till en port i ringmuren och gå ut i det fria. Där gick hon på en stig, omgiven av stora snår av törne och slån. Buskarna hade ännu kvar sina blad, men inte ett av dem var helt efter al... |
Marken var våt och lerig, kalken klibbade fast vid skodon och klänningsfåll. Det rådde otrevnad runtom henne. Men då lyfte hon sina ögon och såg tillbaka på staden. Hon stod så, att hon såg ringmuren och dess torn och de stora ruinernas höga gavlar och tak, som stucko upp över muren; men de låga nutidsbyggnaderna kunde... |
Hon ryckte till. |
– Vad är detta, sade hon, vad är detta för en stad? Hade hon mött en vandrare på vägen, så skulle hon ha stannat och frågat: Vad är detta för en stad? |
Det underbara låg däri, att staden tycktes äga en sådan hemsk myckenhet av ruiner. De trängdes där inne, de syntes uppfylla hela utrymmet inom murarna. Det var, som om staden hade varit byggd så, som om det alltid hade varit meningen, att den skulle vara så. Ruinmassorna reste sig så trotsiga, så stolta, att det var, s... |
Hon satte sig ner på en sten, stödde hakan i handen och såg på denna främmande stad. Den tjusade henne. Den låg skön som en stormnatt med hemlighetsfullhet och vildhet och förfäran över sig. Hon förstod inte, att något, som människohänder hade byggt, kunde äga en sådan mäktig stämning. Och hon undrade om människor hade... |
Om någon hade byggt en sådan stad, borde det vara minnet. Ja, om minnet kunde bygga, så skulle det bygga en stad av ruiner. Och det skulle förvara den med murar och torn. Hon fängslades av tanken: ”Om minnet kunde bygga sig en stad.” |
Kunde det inte förunnas minnet att bygga sig en stad? Ingen undrade över alla de slott och städer, som hoppet hade byggt. Men hoppet bygger i molnen. Minnet ska väl lägga sin stad på havsbottnen, nere i de skumma, gröna djupen. |
Det var inte tankar, det var syner och stämningar, som passerade genom hennes hjärna. Nu slog det henne plötsligt, att hennes man hade brukat säga, att Visby hade legat på havets botten i tusen år och att det borde heta Vineta. Det hade han väl fått därifrån, att en sägen berättade, att då det stolta Vineta hade sjunki... |
Det ringde just då i domkyrkans vackra klockor, och hon log och sträckte ut händerna mot staden. O Vineta, Vineta! |
Hon tyckte, att klockorna kallade henne och alla dem, som hade mistat lyckan. Och de fingo gå in där för att leva i det, som hade varit, för att slippa se vad som var. ”Ingen behöver känna sorg”, dånade klockorna. ”Låt honom komma hit, och förgången fröjd ska växa upp omkring honom. Han ska lära att skjuta verkligheten... |
Kapten Rickards hustru vandrade sakta hemåt. Hon längtade in i staden, in under ringmuren. Hon ville ställa sig vid fönstret i sin lilla kammare och se den älskade komma framåt gatan. Hon ville stå i sin trädgård och se den blomstra på nytt. Hon ville gå in i minnets stad och skjuta bort sorgen. Den stackars lilla resk... |
Hon visste, att staden skulle hjälpa henne. Staden, som stod och log och yvdes i sin ruinprakt, skulle hjälpa henne. Och dess människor, dess tysta, allvarliga människor skulle hjälpa henne. Hon såg för sig de många vemodiga ögon, som hon hade mött där, och hon tänkte på att hon nu förstod deras hemlighet, förstod, att... |
III. |
Det var ett stort under, att breven blevo funna. Kapten Rickard skulle ha sett en märkvärdig försynens ledning däri, i synnerhet som de kommo bättre till pass än några brev i världen. |
Ty den stackars lilla övergivna reskamraten höll på att lyckas alltför väl i sin konst att minnas. Hon satt dag efter dag i sitt lilla rum och levde om sin lycka; men då man talade vid henne om den förlust hon hade lidit, var det, som om hon inte hade förstått. Snart började man tro, att hon inte mer kom ihåg, att henn... |
Och den drömmande staden hade hjälpt henne, de vemodiga, trötta ögon, som hon såg ute på gatorna, hade hjälpt henne, livets enformighet hade hjälpt henne. Allt sövde henne till ro. Hon vandrade i minnets Vineta och kände blott en stilla glädje. |
Då skrev hennes mor ner till några lotsar och fyrvaktare på öns sydvästra kust för att fråga om de inte kunde sända henne några spillror eller kvarlevor från den förolyckade tremastaren. Ty det hade blivit en fix idé hos henne, att hon måste ha något sådant påtagligt och ovedersägligt att lägga fram för dottern. Allt, ... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.