text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men fyrvaktare och lotsar hade ingenting kunnat finna åt henne, och så for gumman själv. Det var mitt i november, och hon hade att fara i segelbåt från fiskläge till fiskläge, ty det fanns bara små usla gångstigar där på kusten. Till på köpet försäkrade man henne, att hon ingenting skulle vinna med all sin möda. |
– Jag vet nog, att barken blev söndermald mellan klipporna, sade hon, men jag begär inte att få något helt stycke av den. Det är bara en skärva, en trasa, bara en enda spillra jag behöver. Och jag vet nog, att människorna där nere av fruktan för efterräkning inte gärna låtsar om, att det har hittats något, men om jag k... |
Därför hade hon själv rest ner till de fisklägen, som ligga i närheten av Karlsöarna, och gått ur hus i hus där nere, gammal och högtidlig, en märklig företeelse att möta i de förblåsta hyddorna och på de nätomspända torkplatserna. |
Vart hon hade kommit, hade hon ärligt berättat varför hon sökte dessa spillror. |
– Min dotter var gift med barkens kapten, sade hon, och hon kan inte bära sorgen efter honom. Hon skjuter den ifrån sig. Hon vill inte höra talas om att han är död. Hon vill inte leva livet sådant det är, utan ligger bara och drömmer om det, som har varit. Hon tar en liten mjuk kudde på sitt knä och sitter och smeker d... |
På det sättet hade det verkligen lyckats henne att komma över dokumentlådan nere vid Kronvalls läge. En fiskare hade kommit med den och stuckit den till henne, just då hon satte sig i båten för att fara vidare. |
– Kanske andra har funnit mer, sade han, men jag har bara funnit detta. Det är bara en bunt brev i den, men ni kan ju visa henne lådan, för den är märkt med det rätta namnet. |
Och då hon tackade honom, hade han svarat liksom ursäktande: |
– Ja, en tiger ju helst med sådant, men när en hör, att det är själanöd för hand, får en våga något. |
Sålunda hade ändå breven kommit till destinationsorten. Och så snart rådmanskan kom hem, gick hon in till sin dotter med denna skatt, som tycktes komma från själva dödens land. |
– Vad kan detta betyda? sade den unga hustrun i alldeles naturlig ton, när hon höll brevpacken i sin hand. Jag väntar inga brev från Rickard. |
– Så, gör du inte det? |
– Varför skulle han skriva, när han är hos mig … |
Nu träffades hon av en så ångestfull blick från modern, att hon märkte, att hon hade förrått sig. Hon tog sig samman till en förfärlig ansträngning. |
– Rickard är död, mamma, sade hon och mötte stadigt moderns blick. |
– Men han skrev till dig, innan olyckan hände. Alla dessa brev har han skrivit på resan från New York. Du vill ju läsa dem? |
– Ja, litet senare, ge mig breven litet senare, mamma! |
– Han tänkte på dig och skrev till dig varje dag under resan. Vill du inte läsa vad han skriver? |
– Jo jo, jag vill. Mamma kan lägga dem här bredvid mig. |
Och så blevo breven lagda på ett bord bredvid hennes soffa. |
Hennes mor satt inne hela dagen och såg på sin dotter, såg ömsom på henne och på breven. Den unga kvinnan tycktes inte ha sin vanliga ro. Hon började arbeta. |
Hon fållade en näsduk och sydde den färdig med nervös brådska. Sedan lade hon den ifrån sig på bordet och lagade så, att den skylde brevpacken. Hon märkte i detsamma, att modern såg på henne, och flyttade den, så att den bara skylde en liten del därav. Nästa näsduk kastade hon ifrån sig, liksom helt vårdslöst, men den ... |
Modern och dottern brukade sitta de flesta dagar utan att tala med varandra. I dag försökte modern tala. Hon berättade om sin resa, men dottern hörde inte på henne. Modern började då att med en viss förtrytelse tala med henne om honom, som hade skrivit breven. Då hörde den unga på med den största uppmärksamhet, och den... |
Modern satt och stirrade utåt gatan. Den låg tyst och stilla, inte ett åkdon, inte en främling. Mittemot stod stadsmuren, stolta och sköna reste sig från den de mäktiga tornen. Men vad fanns inom dessa murar, som kunde hjälpa henne? Vad fanns där av liv, som kunde ge dottern liv? Vintern var över dem, den tysta, händel... |
Kanske också hon såg en skymt av detta Vineta, som lockar och lockar och lönar med full lycka en och var, som bara kan skjuta undan verkligheten. En och var, som har gästat det gamla älskade Visby, har väl också en gång sett dess inre ansikte, sett det som Vineta. Han har känt dess luft söva, dess skönhet maktstjäla, d... |
För ett ögonblick tänkte modern: ”Varför kan jag inte låta henne drömma? Det är det enda, som bjudes här. Han, som är död, var en sådan livets man, men ingen annan ska komma och väcka henne, som han gjorde. Kanske jag skulle låta henne vara?” |
I detsamma såg hon på dottern. Det var skymning, så att hon hade lagt bort arbetet. Däremot hade hon omigen tagit den lilla kudden i sitt knä. Hennes ansikte kunde modern inte se, men det var eld i kakelugnen, och den flammade plötsligt upp. Då såg hon i detta obevakade ögonblick hurusom dottern hade förvandlats. Det l... |
Hon visste vad hon gjorde. Hon kände det, som om hon mördade en själ, en död mans själ. Hon ryste för alla de små kärleksord, som gingo upp i lågor, för alla de dyrbara förtroenden, för allt skämt, för all längtan, som hon dödade. Men hon gick till verket som en domare. Hon sade till sig själv: |
– Hon är inte värd att läsa breven. Hon ville inte bära sorg efter honom, som har skänkt henne så mycken glädje. Nu ska hon få annat att göra än att sitta och smeka en kudde och vända ut och in på ögonen. Hon ska få sörja denna dag, så länge hon lever. |
– Du ser inte vad jag gör, du Annie. Och hon rörde om i elden, så att den lågade upp i dagsljus klarhet. Då såg hon upp, den unga. Hon stirrade in i elden, förlorade med ens sitt glatta lugn, såg bort på byrån, såg åter in i elden, och i nästa ögonblick måste hennes mor hålla fast henne, för att hon inte skulle störta ... |
– De är brända, sade modern. Du kan aldrig, aldrig mer få dem åter. Du läste dem inte, då du hade dem. Du hade ingen rätt kärlek till din man. Nu ska du ha ditt straff. |
– Ack, mamma, mamma, jag vet ju inte hur han hade det hela denna sista tid, som han var ensam ute på havet. Jag vet inte om han höll mig kär, som då han for. Ska jag nu aldrig få veta det? Han är mig nära, han är aldrig långt borta från mig. Han väntar, att jag ska läsa breven, och jag kan inte. Han skulle ha sagt, att... |
– Jo, sade modern, jag har stulit dem. De är alla borta. Jag var så ond på dig, att jag inte unnade dig att ha något kvar. |
Den unga gick runtom rummet. Hon sökte under soffor och bakom kuddar. Då det var förgäves, kom hon tillbaka till sin mor. Nu lade hon sitt huvud smekande intill hennes bröst. Hon sökte försona sig med henne. |
– Jag förstår dig. Jag är inte ond på dig. Du trodde, att jag skulle bli vansinnig, och du ville rädda mig. Du gjorde det av kärlek. Ja, det förstår jag. Du har rätt, jag har inte velat sörja. Vad skulle det ha blivit av mig, om du hade tänkt likaså? Om du hade vikit tillbaka för det förfärliga ansvaret vid att bränna ... |
Och hon kysste henne, ställde sig in hos henne, visade, att hon var klok, riktigt klok, och slutade med att be om breven. |
– Å, sade hon, du har inte kunnat vilja lägga en sådan börda på mig. Förstår du inte, att jag alltid ska gå och ängslas för att det eller det kunde ha stått i dem? Kanske något, som han ville att jag skulle göra, kanske något om hans folk? Han hade gamla föräldrar i livet. Han har sänt hälsningar till dem. Å, mamma, du... |
– Jo, jag har gjort det, sade modern helt dovt och stilla. Om jag hade gjort det bara för att rädda dig, hade jag måhända gömt dem, som du tror, eller kanske sparat något av dem, men jag var ond. Jag har aldrig förr varit så ond. Jag tänkte på vad jag hade gjort för att skaffa breven. Jag tänkte på honom, som hade skri... |
– Det ska nu alltid vara så, som om jag inte höll honom kär. Det ska alltid bränna på min själ, att jag inte höll honom nog kär. |
– Å nej, du ska lära dig att tänka, att du var bortbytt, förtrollad. Du ska förstå, att ingenting annat än detta kunde göra dig frisk. |
– Mamma! och hon talade raskt och glatt, liksom säker om att äntligen lyckas. Du vet hur Rickard höll av sina män, hur han hade allas deras förtroende. Men du, Store Lars’ hustru var här i går och sa, att hon inte visste om hennes man har förlåtit henne, för det att hon hade hållit med sonen emot honom. Nu, när han är ... |
Nu började modern plötsligen gråta. Hon grät häftigt, som den, vilken har varit förstenad av sorg och äntligen finner lättnad. Den unga hade sjunkit ner bredvid henne, hon satt tyst en stund. |
– Varför gråter du? Gråter du över mig? |
– Nej, barn, nej, jag gråter, därför att jag ser, att din man har räddat dig. Jag hör på allt vad du säger, att du är räddad. Tänk du, att detta, att han satt och skrev till dig ute på det villande havet, har frälst dig och återgivit dig åt livet! |
* |
Är det då slut på historien om breven? De voro ju brända, de voro ju förintade. Den stackars lilla reskamraten skulle få gå genom livet utan att få den ledning, som de hade kunnat bjuda henne. Så var det också, men det var ändå inte slut med dem. |
Ty den, som kände kapten Rickard, kunde ju så gruvligt väl veta vad han hade skrivit i breven. Då nu mor och dotter sitta ensamma under de långa, enformiga dagarna, händer det väl, att den unga spörjer: |
– Vad tror du att det stod i de där breven, mamma? |
– Ack, svarar den gamla raskt, det är inte svårt att veta. Och hon börjar berätta vad han skrev. |
– Tror du, att han skrev så vackert om mig? |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.