text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Det gjorde han visst, du, och ändå mycket vackrare. |
Och hon berättar vad han skrev, berättar som för ett barn, som kan höra samma sak om och om igen. |
Det är inte gott att veta om detta är nöje eller botgöring. Hon är stolt, när hon kan finna ut något nytt. Och dottern skrattar åt henne ibland. |
– Nej, vet du, mamma, så skulle aldrig en sjöman ha skrivit. Du kan ju inte skilja toft från rå. |
Så ändlöst långa dessa brev måtte ha varit! Och så mycken visdom där fanns, så många råd för alla olika svårigheter, som kunde möta en ensam vandrare! |
De två, som tala om dem, äro inte olyckliga. Kapten |
Rickard hade varit så glad, en sådan livets man. Hans brev måste vara glada, och på hans brev är det, som de nu leva. |
De ha fröjdat dem genom långa vintrar. Historierna om Tom Tumtott och Bergens Kalle ha blivit upplivade. |
Det är alls intet vansinne i detta, bara en lek för tanken, eftersom livet står så stilla. |
Men skulle det vara möjligt att på något annat ställe leva så på det, som är dött och förgånget? O Vineta, Vineta! |
DUNUNGEN. |
I. |
Jag tycker, att jag kan se dem, då de köra åstad. Alldeles tydligt ser jag hans styva storm med stora, svängda brätten, sådana, som de hade dem på fyrtitalet, hans ljusa väst och hans spännhalsduk. Jag ser också hans vackra, slätrakade ansikte med små, små polisonger, hans höga, stela krage och den behagfulla värdighet... |
I henne har jag varit förälskad från första stund. Det är inte någon reson i det, för hon är det obetydligaste lilla fladdrande flarn, men det är vid att se alla de blickar, som följa henne, då hon far åstad, som jag har blivit fångad. För det första ser jag hur far och mor skåda efter henne, där de stå i dörren till b... |
Då hon inte syns mer, torkar far raskt med ärmen tårarna ur ögonen. |
– Var nu inte ledsen, mor! säger han. Du ska se, att hon reder sig. Dunungen reder sig, mor, så liten hon är. |
– Far, säger mor med stark tonvikt, du talar så besynnerligt. Varför skulle inte Anne-Marie kunna reda sig? Hon är så god som någon. |
– Hon är väl så, mor, men ändå, mor, ändå. Nej, sannerligen jag ville vara i hennes ställe och resa dit hon nu reser! Nej, sannerligen! |
– Ja, vart skulle det väl bära i väg för dig, din gamle fule bagarmästare! säger mor, som ser, att far är så orolig för flickan, att han behöver kryas upp med litet skämt. Och far skrattar, ty det har han lika lätt för som för att gråta. Och så gå de gamla tillbaka in i boden. |
Emellertid är dunungen, det lilla flarnet, den lilla silkesblomman, vid rätt gott mod, där hon åker framåt vägen. Litet rädd för fästmannen, förstås, det är hon nog; men i grund och botten är dunungen litet rädd för alla människor, och det har hon gott av, ty därför söka alla människor bara visa henne, att de inte äro ... |
Aldrig har hon haft sådan respekt för Maurits som i dag. Då de ha lämnat bakgatan och alla hennes vänner bakom sig, tycker hon, att Maurits riktigt sväller upp till något stort. Hatten och kragen och polisongerna riktigt styvna, och halsduksrosetten pöser. Rösten blir liksom tjock i halsen på honom och har svårt för at... |
Maurits är så klok, han har så mycket att förmana. Man skulle rakt inte kunna tro det, men Maurits talar bara förstånd hela vägen. Men se, sådan är Maurits. Han frågar dunungen om hon riktigt förstår vad den här resan gäller för honom. Tror hon, att det bara är fråga om en lustresa utåt landsvägen? Sex mils resa i den ... |
Tänk, om han visste, att hon hade berett sig på den här färden under långa samtal med mor i går, innan de lade sig, och med en lång rad av ängsliga drömmar under natten och med böner och med tårar. Men hon låtsas vara dum, bara för att desto mer få njuta av hur vis Maurits är. Han tycker om att visa det, och det får ha... |
Egentligen var det så svårt med det, att hon var så söt, säger Maurits. Ty det var därför han hade kommit att fästa sig vid henne, och det var ju ändå bra dumt av honom. Hans far var alls inte för det. Och hans mor, han tordes inte tänka på hur hon hade bråkat, då Maurits hade tillkännagivit, att han hade förlovat sig ... |
I Maurits ögon var naturligtvis en bagarmästares dotter lika god som borgmästarens son, men alla hade inte så fri åskådning som han. Och om inte Maurits hade haft sin rika onkel, så kunde det väl ingenting ha blivit av hela saken, för han, som bara var student, hade ju ingenting att gifta sig på. Men om de nu kunde vin... |
Jag ser dem så tydligt, när de resa framåt landsvägen. Hon har en liten olycklig min, medan hon lyssnar till hans visdom. Men så nöjd hon är i sina tankar! Vad Maurits är förståndig! Och då han talar om vilka offer han gör för henne, så är det bara hans sätt att säga hur mycket han håller av henne. |
Och om hon hade väntat, att han en sådan här dag på tu man hand kanske skulle vara litet annorlunda, än då de sutto hemma hos mor – Men det hade inte varit rätt av Maurits. Hon är bara stolt över honom. |
Han håller på att tala om för henne vad onkel är för en karl. En sådan man är han, att om han bara vill beskydda dem, så äro de genast inne i lyckans hamn. Onkel Teodor är så otroligt rik. Elva masugnar äger han och dessutom gods och gårdar och gruvdelar och fjärdeparter. Till allt detta är Maurits rätte arvingen. Men ... |
Det lilla ansiktet blir allt färglösare och tunnare, men Maurits bara styvnar och sväller. Det är ju inte stora utsikter för att Anne-Marie ska kunna förvrida huvudet på onkel liksom på Maurits. Onkel är en helt annan sorts man. Hans smak, ja, Maurits har inte höga tankar om hans smak, men han tror, att det ska vara nå... |
Så foro de, och så samspråkade de, under det att de foro. |
Mot kvällen kommo de fram. Onkels ”residens”, som han brukade kalla det, var intet bruk. Det låg fjärran från all kolrök och allt hammarslammer, på sluttningen av väldiga höjder med vidsträckt utsikt över sjöar och långa berg. Det var ståtligt byggt, med skogsängar och björkdungar runtom, men nästan inga åkrar, för stä... |
De unga åkte uppför en allé av björk och alm. De foro till sist fram mellan ett par låga, täta granhäckar, och så skulle de svänga in på gården. |
Men just där vägen svängde, var en äreport rest, och där stod onkel med underhavande och hälsade. Se, det hade dunungen aldrig kunnat tro om Maurits, att han skulle ha berett henne ett sådant mottagande. Hon blev genast riktigt lätt om hjärtat. Och hon fick fatt på hans hand och tryckte den till tack. Mer kunde hon int... |
Och där stod han, den välkände mannen, brukspatron Teodor Fristedt, stor och svartskäggig och strålande av välvilja. Han svängde hatten och ropade hurra, och hela folkskaran ropade hurra, och Anne-Marie fick tårarna i ögonen och log på samma gång. Och naturligtvis måste de alla hålla av henne från första stund bara för... |
Nej, dunungen önskade inte ofärd över någon människa på jorden, men om det ändå hade varit så, att gården hade varit Maurits’, så hade det verkligen passat bra. Det var högtidligt att se honom, då han stod på förstubron och vände sig mot folket för att tacka. Brukspatron Teodor var ståtlig, han med, men vad hade han fö... |
De föras in i ett förmak, och där bli de lämnade ensamma. Patron Teodor far ut likt en vind, som är rädd att bli instängd. Fem minuter senare åker han neråt allén i sin stora vagn, medan kusken kör, så att hästarna ligga som spända remmar utefter marken. Så gå fem minuter till, men så är onkel där igen, och nu sitter e... |
Och in kommer han, förande vid armen en vänlig och pratsam fru, som han kallar ”bergsrådinnan”. Och denna tar genast Anne-Marie i famn, men på Maurits hälsar hon mera stelt. Och det måste hon ju göra. Ingen kan ta sig några friheter med Maurits. |
I alla fall är Anne-Marie bra glad, att denna pratsamma gamla dam har kommit. Hon och brukspatronen ha ett så lustigt sätt att skämta med varandra. Det blir riktigt hemtrevligt på det främmande stället. |
Men så, när de ha sagt god natt till varandra och Anne- Marie har kommit in i sin lilla kammare, sker något så ledsamt och förargligt. |
Onkel och Maurits gå omkring nere i trädgården, och dunungen förstår, att Maurits går där och utvecklar sina framtidsplaner. Onkel tycks inte säga något alls, han bara går och slår av gräsvippor med sin käpp. Men Maurits övertygar honom nog snart om att det bästa han kan göra är att ge Maurits en förvaltarplats på ett ... |
– Är det inte bäst, att jag, som ändå ska bli stor godsägare, börjar genast med att sätta mig in i de där sakerna. Vad lönar det sig för mig att ta hovrätten? |
De gå rätt under hennes fönster, och ingenting hindrar dem från att se, att hon sitter där, men då de inte bry sig om det, så kan ingen begära, att hon inte ska höra på vad de säga. Detta är verkligen lika mycket hennes affär som Maurits’. |
Då stannar patron Teodor plötsligt, och han ser ond ut. Han ser riktigt rasande ut, tycker hon, och hon håller nästan på att skrika åt Maurits, att han ska akta sig. Men det är för sent, ty patron Teodor fattar Maurits för bröstet, krasar till hans krås och rister honom så, att han slingrar som en ål. Så slänger han ho... |
– Va? Ja, vad annat skulle han säga? |
Aldrig har hon så beundrat Maurits’ självbehärskning. Han springer inte på patron Teodor och slåss med honom. Han ser bara lugnt överlägsen ut, bara oskyldigt förvånad. Hon förstår, att han behärskar sig, för att inte hela resan ska bli gagnlös. Han tänker på henne och behärskar sig. |
Stackars Maurits, det visar sig, att onkel är ond på honom för hennes skull. Han frågar om inte Maurits vet, att hans onkel är ungkarl och hans hem ett ungkarlshem, då han har fört hit sin fästmö utan att ta med sig hennes mor. Hennes mor! Dunungen blir förnärmad å Maurits’ vägnar. Det var ju mor själv, som hade undanb... |
Han där nere blir för orimlig. Vad hon beundrar Maurits, som kan stå så lugn! Hon skulle egentligen ha bra god lust att blanda sig i leken och försvara Maurits, men hon tror inte, att han skulle tycka om det. |
Och innan hon somnar, ligger hon och räknar upp allt, vad hon skulle ha sagt för att försvara Maurits. Så somnar hon in och spritter upp igen och hör för sina öron en gammal gåta: |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.