Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
”Det stod en hund på berge’. Han skälld’ utöver Sverge. Han het som du, han het som ja’, han het som allt i världen va’. Va’ hette han? Han hette Va.”
Den gåtan hade retat henne många gånger. Å, vad hon hade tyckt den hunden var dum! Men nu i halvslummern förblandar hon hunden ”Va” med Maurits, och hon tycker, att hunden har hans vita panna. Så skrattar hon. Hon har lika lätt för att skratta som för att gråta. Det har hon ärvt efter far.
II.
Hur har ”det” kommit? Det, som hon inte törs nämna vid namn.
”Det” har kommit som daggen till gräset, som färgen till rosen, som sötman till bäret, omärkligt och ljuvt utan att anmäla sig på förhand.
Det är ju också detsamma hur det kom och vad det är. Vare sig det är gott eller ont, ljuvt eller lett, så är det det förbjudna, det, som aldrig skulle finnas till. Det gör henne ängslig, syndfull, olycklig.
Det är vad hon aldrig mer vill tänka på. Det är vad som ska ryckas bort och kastas ut, och ändå är det intet, som kan gripas och fångas. Hon stänger till sig för det, och in kommer det likafullt. Det driver undan blodet i ådrorna och flyter fram där, driver tankarna ur hjärnan och regerar där, dansar fram genom nervern...
Aldrig vill hon tänka på det, och ständigt måste hon tänka på det. Hur har hon blivit så dålig? Och så rannsakar hon och undrar hur det kom.
Ack, dununge, ack, ängsull! Hur mjuka äro inte våra sinnen och hur lätt väckta våra hjärtan!
Hon var säker på att det inte hade kommit vid frukosten, alldeles säkert inte vid frukosten.
Då hade hon bara varit rädd och blyg. Hon hade råkat i sådan själsskakning, då hon kom ner till frukosten och inte fann Maurits, bara patron Teodor och bergsrådinnan.
Det hade ju bara varit klokt av Maurits, att han hade gått på jakt, fast det var omöjligt att finna ut vad han jagade så där vid midsommartiden, som också bergsrådinnan anmärkte. Men han visste förstås, att han gjorde bäst att hålla sig undan för onkel några timmar, tills denne blev god igen. Han kunde ju rakt inte tän...
Den frukosten, den frukosten! Onkel hade till en början frågat bergsrådinnan om hon hade hört berättelsen om Sigrid den fagra. Han frågade inte dunungen, och hon skulle inte heller ha mäktat svara. Bergsrådinnan kände gott till historien, men han berättade den i alla fall. Då kom Anne- Marie ihåg, att Maurits hade skra...
– Men dem kan han också, hade Maurits sagt.
Anne-Marie hade funnit historien vacker, hon. Hon tyckte om detta, att Bengt Lagman lät sy pärlor över vadmalsvåden. Hon såg Maurits för sig, hur kungligt stolt han skulle ha sett ut, då han hade befallt fram pärlorna. Detta var just en sak, som Maurits hade kunnat göra.
Men då onkel hade kommit dit i berättelsen, där det omtalas, att Bengt Lagman drog till skogs för att undvika mötet med sin vrede broder och i stället lät sin unga hustru möta stormen, då blev meningen så tydligt den, att onkel förstod, att Maurits hade gått på jakt för att undvika hans vrede, och att han visste hur ho...
Men patron Teodor hade ingen barmhärtighet visat, utan fortsatt historien, tills han kom till det goda jarlaordet: ”Hade min broder detta ogjort, så hade jag gjort det själv.” Detta hade han sagt med så lustigt tonfall, att hon hade måst se upp och möta blicken ur hans skrattande bruna ögon.
Och när han hade sett ångesten stirra ut ur hennes ögon, så hade han börjat skratta som en riktig pojke.
– Vad tror bergsrådinnan, hade han ropat, att Bengt Lagman tänkte, när han kom hem och hörde det där ”Hade min broder”....? Jag tänker han stannade hemma nästa gång.
Dunungen fick tårarna i ögonen, och onkel, som såg det, började skratta allt häftigare.
– Ja, det är en skön medlare min brorson har valt sig, tycktes han vilja säga. Du är allt kommen ur rollen nu, min lilla flicka. Och var gång hon hade sett på honom, så hade de bruna ögonen upprepat: Hade min broder detta ogjort, så hade jag gjort det själv. Egentligen var dunungen inte viss på att inte ögonen sade bro...
Men inte var det då ”det” kom, inte heller under förmiddagspromenaden.
Då var det fråga om något helt annat. Då var hon betagen av glädje över det vackra stället och över att vara naturen så förtroligt nära. Det var, som om hon hade återfått något, som hon hade förlorat för länge, länge sedan.
Bagarmamsell, stadsflicka, ja, det trodde man om henne. Men hon hade blivit en lanttös med ens, bara hon satte foten på sandgången. Hon kände genast, att hon hörde landet till.
Så snart hon hade lugnat sig litet, hade hon vågat sig ut på egen hand för att inspektera stället. Hon hade gått och sett sig om nere på sandplanen framför förstubron. Rätt som det var, hade hon börjat svänga på kroppen. Hon fick hatten på armen och slängde schalen ifrån sig. Ytterligare satte hon armen i sidan, tog in...
Å, vad hon hade känt sig manhaftig!
Hon hade gjort ett par försök att lugnt och sedigt gå neråt trädgården, men det var inte vad som hade lockat henne. Med en tvär vändning hade hon begivit sig in på de stora, kringbyggda bakgårdarna. Hon hade mött en lagårdspiga och talat ett par ord med denna. Hon hade blivit förvånad vid att höra huru rask hennes egen...
Den var ändå inte vad hon hade tänkt sig. Inga långa rader av behornade varelser hade där funnits att imponera på, för de voro alla ute på bete. En ensam kalv stod borta i sin kätte och tycktes vänta, att hon skulle göra något för den. Hon gick fram till den, höjde sig på tå, höll klänningen tilldragen med ena handen o...
Som kalven ändå inte tycktes anse, att hon hade gjort nog, utan sträckte ut sin långa tunga, så lämnade hon den nådigst sitt lillfinger att slicka. Men då hade hon inte kunnat låta bli att se sig omkring och liksom söka någon beundrare till hjältebragden. Och så hade hon funnit, att patron Teodor stod i lagårdsporten o...
Sedan hade han följt med henne på promenaden. Men ”det” kom inte då, alls inte då. Då hade bara det märkvärdigt förunderliga timat, att hon inte längre hade varit rädd för patron Teodor. Det var med honom som med mor, han tycktes ha reda på alla hennes fel och svagheter, och det var så tryggt. Då behövde man inte visa ...
Patron Teodor hade velat föra henne till trädgården och till terrasserna vid dammen, men detta var inte i hennes smak. Hon ville veta vad som kunde finnas i alla dessa stora byggnader.
Då gick han tåligt med henne till mjölkkammare och iskällare, till vinkällare och potatiskällare. Han tog tingen i ordning och visade henne matbod och vedbod och vagnsbod och mangelbod. Sedan förde han henne genom arbetshästarnas stall och genom vagnshästarnas, lät henne se selkammare och betjäntrum, drängstuga och slö...
Den slumrande husmodern inom henne vaknade till liv och medvetande vid all denna fullkomlighet. Men mest av allt rörde henne det stora brygghuset och de två nätta bagarstugorna med den vida ugnen och det stora bordet.
– Detta skulle mor se! sade hon.
Där i bagarstugan hade de suttit och vilat, och hon hade berättat om sitt hem. Det kunde hon gärna göra för onkel. Han var redan som en vän, fast hans bruna ögon skrattade åt allt, vad hon sade.
Hemma var det så stilla, intet liv, ingen omväxling. Hon hade varit sjuklig som barn, och därför vaktade föräldrarna henne så, att hon ingenting fick göra. Det var bara på lek hon fick vara med i bageriet och boden. Rätt som det var, hade hon råkat säga, att far kallade henne dunungen. I det sammanhanget hade hon också...
– Hemma skämmer alla bort mig utom Maurits, därför tycker jag så mycket om honom. Han är så klok emot mig. Han kallar mig aldrig dunungen, bara Anne-Marie. Maurits är så förträfflig.
Å, så det hade dansat och skrattat inne i onkels ögon! Hon hade kunnat slå honom med spöet. Hon upprepade omigen nästan med gråten i halsen:
– Maurits är så förträfflig.
– Ja, jag vet, jag vet, hade onkel då svarat. Han ska ju bli min arvtagare. Varpå hon hade utropat:
– Ack, onkel Teodor, varför gifter ni er inte? Tänk, vad den skulle bli lycklig, som finge bli fru på en sådan här gård!
– Hur skulle det då gå med Maurits’ arv? hade onkel frågat helt saktmodigt.
Så hade hon varit tystad för en lång stund, för hon kunde inte säga till onkel, att hon och Maurits inte frågade efter arvet, för det var just vad de gjorde. Hon undrade om det var mycket fult, att de gjorde det. Hon fick plötsligen en känsla av att hon borde bedja onkel om förlåtelse för någon stor orätt, som de hade ...
Då de kommo in igen, kom onkels hund emot dem. Det var en liten, liten en på de smalaste ben, med flaxande öronlappar och gasellögon, ett intet med en liten gäll röst.
– Du undrar väl, att jag har en så liten hund, hade patron Teodor sagt.
– Det gör jag nog, hade hon då svarat.
– Men ser du, det är inte jag, som har valt Jenny till hund, utan Jenny, som har tagit mig till husbonde. Du vill nog höra historien, dununge? Det ordet hade han genast tagit fasta på.
Jo, det hade hon velat, fast hon hade förstått, att det var något retsamt han ämnade säga.