text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Jo, ser du, då Jenny kom hit första gången, låg hon i knäet hos en fin fru från staden och hade täcke över ryggen och duk om huvudet. Tyst, Jenny, det är sant, att du hade det! Och jag tänkte det var mig en ynkrygg till hund. Men ser du, när hundkräket kom ner på marken här, så måtte det ha vaknat några barndomsminne... |
Hon låg ute på förstubron och inte ens såg åt förmakssoffan, och hon jagade hönsen och stal kattens mjölk och skällde på tiggare och for omkring benen på hästarna, då här kom främmande. Vi hade vår lust och glädje åt att se hur hon bar sig åt. Du kan veta en sådan här liten, som bara hade legat i korg och burits på arm... |
Å, vad det är svårt att vara blyg, att vara ouppfostrad! Hon undrade om onkel hade blivit mycket förvånad över att hon så häftigt hade rusat sin väg. Men det hade varit, som om han hade menat henne, när han hade talat om Jenny. |
Och det hade han kanske inte alls. Men i alla fall – – Ja, hon hade blivit så förlägen. Hon hade inte kunnat stanna. |
Men det var inte då, som ”det” kom, inte då. |
Så var det väl på kvällen då, under balen. Aldrig hade hon haft så roligt på någon bal! Men ifall någon hade frågat om hon hade dansat mycket, så hade hon visst måst besinna sig och säga, att det hade hon inte. Men det var bästa tecknet på att hon hade haft riktigt roligt, att hon inte ens hade märkt, att hon hade vari... |
Hon hade haft så roligt bara av att se på Maurits. Just därför att hon hade varit lite, lite grand sträng mot honom vid frukosten och skrattat åt honom i går, så hade hon sådan glädje av att se honom på balen. Han hade aldrig synts henne så vacker och så överlägsen. |
Han hade visst varit rädd, att hon skulle finna sig tillbakasatt, därför att han inte hade talat och dansat bara med henne. Men hon hade haft nog nöje av att se hur alla höllo av Maurits. Som om hon hade velat ställa ut deras kärlek till allmänt åskådande! Dunungen var inte så dum. |
Maurits dansade många danser med den vackra Elisabet Westling. Men det hade inte alls oroat henne, för Maurits hade gång på gång kommit fram och viskat: |
– Du ser jag slipper henne inte. Vi är barndomsvänner. De är så ovana här på landet att ha en kavaljer, som har varit med ute, som både kan dansa och tala. Du får låna ut mig till brukspatronsdöttrarna för i kväll, Anne-Marie. |
Men onkel gick liksom ur vägen för Maurits. |
– Var du värd för i kväll! sade han till honom, och det var Maurits. Han räckte till för allt, anförde dansen, anförde drickandet och höll tal för den sköna bygden och för kvinnan. Han var storartad. Både onkel och hon hade haft blickarna på Maurits, och så hade deras ögon mötts. Då hade onkel smålett och nickat åt hen... |
– Dansa med Anne-Marie! hade Maurits sagt till patron Teodor, och det hade naturligtvis kommit att låta litet beskyddande. Hon blev så rädd, så att hon riktigt for tillsammans. |
Onkel blev också stött, svängde sig om på klacken och gick in i rökrummet. |
Men Maurits hade kommit fram till henne och sagt med hård, hård stämma: |
– Du fördärvar alltihop för mig, Anne-Marie. Ska du se sådan ut, när onkel vill dansa med dig? Om du kunde veta vad han sa mig i går om dig! Du måste också göra något, Anne-Marie. Tycker du det är rätt att lämna allt åt mig? |
– Vad vill du då att jag ska göra, Maurits? |
– Å, nu är det ingenting att göra, nu är spelet redan fördärvat. Tänk, allt jag har vunnit denna kväll! Men det är förlorat nu. |
– Jag ska gärna be onkel om ursäkt, om du vill, Maurits. Och det hade hon menat. Hon var verkligen ledsen över att ha gjort onkel förtret. |
– Det vore naturligtvis det enda rätta, men man kan ju ingenting begära av den, som är så löjligt blyg som du. |
Då hade hon inte svarat, utan gått rakt in i rökrummet, som nu var nästan tomt. Onkel hade kastat sig ner i en länstol. |
– Varför vill inte onkel dansa med mig? hade hon frågat. |
Patron Teodors ögon hade fallit igen. Han öppnade dem och såg länge på henne. Det var den smärtfullaste blick hon hade mött. Hon fick en aning om hur en fånge känner det, då han tänker på sina bojor. Det var, som om det hade varit så synd om onkel. Som om han hade behövt henne mycket bättre än Maurits, för Maurits behö... |
Med ens hade han friskt liv i ögonen. Han började stryka hennes hår med sin stora hand. |
– Lilla mor, hade han sagt. |
Så kom ”det” över henne, medan han strök hennes hår. Det kom smygande, det kom krypande, det kom risslande, rasslande, som när trollen komma tågande genom mörka skogen. |
III. |
En kväll ligga tunna, mjuka moln över himlen, en kväll är det stilla och ljumt, en kväll genomsvävas luften av små vita fjun från aspar och popplar. |
Det är redan sent, och ingen är uppe mer än patron Teodor, som går ute i trädgården och överlägger hur han ska kunna skilja den unge mannen och den unga kvinnan. |
Ty aldrig, aldrig i evighet ska det ske, att Maurits får fara från gården med henne vid sidan, under det att patron Teodor står på trappan och önskar dem lycklig resa. |
Är det någon möjlighet alls att låta henne resa, sedan hon i tre dagar har fyllt gården med kvittrande lustighet, sedan hon på sitt stilla sätt har skämt bort dem med att hon tänkte och sörjde för dem alla, sedan han har vant sig att se denna mjuka, smidiga lilla varelse ströva omkring överallt? Patron Teodor säger til... |
I detsamma stöter han till en maskros, som har gått i frö; och som människors beslut och människors löften förströs den vita dunbollen, dess vita fjun fara raskt ut och förskingras. |
Natten är inte kall, som nätterna bruka vara i denna landsända. Värmen hålles kvar under det grå molntäcket. Vindarna visa för en gång barmhärtighet och hålla sig stilla. |
Patron Teodor ser henne, dunungen. Hon gråter, därför att Maurits har övergivit henne. Men han drar henne upp till sig och kysser bort tårarna. |
Mjuka och små tumla de vita fjunen ner från trädens stora, mognade hängen. Så lätta, att luften knappt vill låta dem falla, så små och ömtåliga, att de knappt synas på marken. |
Patron Teodor skrattar för sig själv, när han tänker på Maurits. I tankarna går han nästa morgon in till honom, medan han ännu ligger i sin säng. |
– Hör, Maurits! ämnar han säga till honom. Jag vill inte inge dig något falskt hopp. Om du gifter dig med den här flickan, så får du inte vänta ett öre av mig. Jag vill inte vara med om att fördärva din framtid. |
– Tycker onkel så illa om henne? ska Maurits då fråga. |
– Nej, du, tvärtom, det är en bra flicka, men ändå ingenting för dig. Du ska ha en praktkvinna som Elisabet Westling. Var nu förståndig, Maurits! Vad blir det av dig, om du avbryter dina studier och blir brukskarl för det här barnets skull? Det duger du inte till, min gosse. Det behövs mer till sådant än att kunna lyft... |
– Om onkel har så goda tankar om mig, svarar då Maurits, så hjälp mig till min examen, och låt oss sedan gifta oss! |
– Alldeles inte, du, alldeles inte. Vad tror du det skulle bli av din bana, om du hade en sådan black om foten som en hustru? Den hästen, som ska dra brödlasset, rusar inte. Tänk dig nu bagarmamsellen som ministerfru! Nej, du bör inte förlova dig på ännu en tio år, inte förrän du har avancerat. Vad skulle följden bli, ... |
– Men, onkel, jag är ju en hederlig karl. Jag har ju förlovat mig. |
– Hör nu, Maurits! Vad är bättre: att hon går och väntar på dig i tio år och du sedan inte vill gifta dig med henne, eller att du slår opp nu genast? Nej, var nu beslutsam, stig opp, ta schäskärran och far hem, innan hon vaknar! Det går ändå inte för sig, att fästman och fästmö flackar kring landet så där på tu man han... |
Och på de orden fattar Maurits ett hjältemodigt beslut och reser sin väg. |
Och när han har rest, vad ska ske sedan? |
– Lymmel! ropar det i trädgården högt och hotande som åt en tjuv. Patron Teodor ser sig om. Finns där inte någon annan? Är det bara han, som ropar så till sig själv? |
Vad som ska ske sedan? Å, han ska förbereda henne på att Maurits är borta, visa henne, att Maurits inte var henne värdig, komma henne att förakta honom. Och sedan hon då har gråtit ut vid hans bröst, ska han så varligt, så försiktigt komma henne att förstå vad han känner, locka henne, vinna henne. |
Fjunen fortfara att falla. Patron Teodor sträcker ut sin stora hand och uppfångar en flinga. |
Så fin, så lätt, så ömtålig! Han blir stående och ser på den. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.