text stringlengths 0 2.04k |
|---|
De fortfara att falla runtom honom, flinga efter flinga. Vad ska ske sedan med dem? De ska jagas av vinden, smutsas av jorden, trampas av tunga fötter. |
Patron Teodor börjar känna det, som om dessa lätta fjun fölle ner på honom med den största tyngd. Vem vill vara vind, vem vill vara jord, vem vill vara skosula, då det gäller dessa små, dessa försvarslösa? |
Och till följd av hans häpnadsväckande kunskap i Nösselts allmänna historia framställer sig för honom en episod därur, jämförlig med vad han nyss har tänkt på. |
Det var en stigande morgon, inte sjunkande natt som nu. Det var en klippstrand, och nere vid havet satt en skön yngling med panterhud över skuldran, med vinlöv om lockarna, med tyrsos i handen. Vem han var? Gud Backus själv. |
Och klippstranden var Naxos. Det var Greklands hav guden såg. Skeppet med de svarta seglen, som snabbt flydde bort emot synranden, styrdes av Teseus, och i grottan, vars ingång öppnade sig högt uppe i en avsats av de branta strandbergen, slumrade Ariadne. |
Och under natten hade den unge guden tänkt detta: ”Månne den dödlige ynglingen är värdig den himmelska flickan?” Och för att pröva Teseus hade han i en dröm skrämt honom med livets förlust, om han inte genast övergåve Ariadne. Då hade denne strax stått upp, skyndat till skeppet och flytt utåt vågen utan att ens väcka f... |
Nu satt gud Backus där leende, vaggad av de ljuvaste förhoppningar, och väntade Ariadne. Solen steg upp, morgonvinden friskade i. Han överlämnade sig åt leende drömmar. Han skulle nog veta att trösta den övergivna, han, gud Backus själv. |
Så kom hon. Hon trädde ut ur grottan med ett strålande leende. Hennes ögon sökte Teseus, de irrade allt längre bort, till skeppets ankarplats, utåt vågen, till de svarta seglen – – |
Och så, med ett skärande skri, utan besinning, utan tvekan ner i havet, ner till död och glömska! |
Och där satt nu gud Backus, tröstaren. |
Så gick det till. Så hade det troligen skett. Patron Teodor påminner sig visserligen, att Nösselt tillägger ett par ord om att medlidsamma skalder påstå, att Ariadne lät sig tröstas av Backus. Men de medlidsamma hade helt säkert orätt. Ariadne lät inte trösta sig. |
Gode Gud, därför att hon är god och söt, så att han måste älska henne, ska hon för den skull göras olycklig? |
Till lön för de små vackra leenden hon har skänkt honom, därför att hennes mjuka lilla hand har lagt sig förtroendefullt i hans, därför att hon inte har blivit vred, då han gycklade, därför ska hon förlora sin fästman och göras olycklig. |
För vilken av alla sina förbrytelser ska hon dömas? Därför att hon har kommit honom att upptäcka ett rum innerst inne i hans själ, som tyckes ha stått fint och rent och oupptaget allt hittills och väntat på en sådan här liten öm och moderlig kvinnovarelse, eller därför att hon har makt över honom redan, så att han knap... |
Å, stackars Backus, stackars patron Teodor! Det är inte gott att ha att göra med dessa fina, ljusa, dunmjuka. De springa i havet, då de se de svarta seglen. |
Patron Teodor svär i tysthet över att dunungen inte är svarthårig, rödkindad, grovlemmad. |
Då faller åter ett fjun, och det börjar tala: |
– Det är jag, som skulle ha följt dig alla dagar. Jag skulle ha viskat en varning i ditt öra vid spelbordet. Jag skulle ha flyttat undan vinglaset. Du skulle ha tålt det av mig. |
– Det skulle jag, viskar han, det skulle jag. |
Ett annat kommer och talar även: |
– Det är jag, som skulle ha regerat över ditt stora hus och gjort det hemlikt och varmt. Det är jag, som skulle ha följt dig genom ålderdomens ödsliga land. Jag skulle ha tänt din brasa, varit ditt öga och din stav. Skulle jag inte ha dugt till detta? |
– Ljuva lilla dun, svarar han, det skulle du. |
Ännu kommer där ett fjun, och det talar: |
– Det är så synd om mig. I morgon reser min fästman ifrån mig utan att ens säga mig farväl. I morgon ska jag gråta, gråta hela dagen, för jag ska känna det som en sådan skam, att jag inte är god nog åt Maurits. Och då jag kommer hem – Jag vet inte hur jag ska kunna komma hem, hur jag ska kunna stiga över min fars trösk... |
– Tala inte sa, lilla dun! Det är för tidigt att tala så. |
Han går där ute hela natten, och äntligen mot midnatt kommer det en smula mörker. Han råkar då i stor ångest, denna dova, kvalmiga luft tycks stå stilla av ängslan för någon missgärning, som ska begås på morgonen. |
Då söker han lugna natten med att helt högt säga: |
– Jag ska inte göra det. |
Men då timar det underligaste. Natten råkar i sådan skälvande ångest. Nu är det inte mer de små fjunen, som falla, utan runtom honom rassla stora och små vingar. Han hör, att något flyktar, men vet inte varthän. |
Det flyende stryker förbi honom, det rör vid hans kind, snuddar vid hans kläder och händer, och han förstår vad det är. Det är löven, som lämna träden, blommorna, som fly från sina stjälkar, vingarna, som flyga bort från fjärilarna, sången, som överger fåglarna. |
Och han förstår, att när solen går upp, ska hans lustgård stå alldeles ödelagd. Tom, kal och tyst vinter ska råda där, men ingen fjärillek, ingen fågelsång. |
Han stannar där ute, ända tills ljuset kommer åter, och han blir nästan förvånad, när han ser lönnarnas mörka lövmassor. |
– Jaså, säger han, vad var det då, som härjades, om det inte var trädgården? Här fattas inte så mycket som ett grässtrå. Tusan ock! Det är jag, som får gå i vinter och köld hädanefter, inte trädgården. Det är, som om hela livsmodet vore flyktat. Ah, din gamle tok, det här går väl över som allt annat! Det är för mycket ... |
IV. |
Vad ”det” uppför sig förfärligt obeskedligt denna morgon, då de ska resa. Under de två dagar, som de ha varit kvar efter balen, har ”det” snarare varit något uppeggande, något livande, men nu, då dunungen ska resa, då ”det” inser, att det är slut på allvar, att det inte ska få spela någon roll i hennes liv, då förvandl... |
Det är, som om hon måste släpa en förstenad kropp utför trapporna ner i frukostrummet. Hon sträcker fram en tung, kall hand av sten, då hon hälsar, hon talar med en trög stentunga, småler med hårda stenläppar. Det är ett arbete, ett arbete. |
Men vem kan låta bli att glädja sig, då man tänker på hur allt denna morgon avgöres så, som gammaldags trohet och heder fordra? |
Patron Teodor vänder sig till dunungen under frukosten och förklarar med underligt sträv röst, att han har beslutat ge Maurits förvaltarplatsen på Laxåhyttan. Men som bemälde unge man, fortfar onkel med ett ansträngande försök att ta upp sin vanliga samtalston, inte är mycket hemma i praktiska sysslor, så får han inte ... |
Hon känner hur han sitter och ser in i hennes ansikte. Hon vet, att han vill ha en blick till tack, men hon ser inte upp. |
Maurits åter springer upp. Han omfamnar onkel och väsnas ofantligt. |
– Men, Anne-Marie, varför tackar du inte onkel? Du måste klappa onkel Teodor, Anne-Marie! Laxåhyttan är det härligaste i världen! Seså, Anne-Marie! |
Nu lyfter hon upp sina ögon. Det är tårar i dem, och genom dessa faller på Maurits en blick, full av ångest och förebråelse. Att han inte förstår något, att han nödvändigt ska gå med bart ljus i krutkällaren! Sedan vänder hon sig till patron Teodor, men inte på det blyga, barnsliga sätt, som hon har brukat förr, utan m... |
– Onkel gör för mycket för oss, säger hon bara. |
Sålunda är allt uppgjort i enlighet med hederns och ärans fordringar. Det är intet ord mer att spilla på saken. Han har inte berövat henne tron på den hon älskar. Hon har inte förrått sig. Hon är trogen honom, som har gjort henne till sin fästmö, fast hon bara är en fattig flicka från en liten bagarbod vid bakgatan. |
Och så kan schäskärran köras fram, kappsäcken snöras till, matsäcken fyllas. |
Patron Teodor stiger upp från bordet. Han går och ställer sig borta vid ett fönster. Alltifrån det hon vände sig till honom med den tårfyllda blicken, är han från sina sinnen. Han är avgjort galen, i stånd att kasta sig över henne, lägga henne till sitt bröst och ropa åt Maurits att komma och slita henne därifrån, om h... |
Han håller händerna i fickorna. I de knutna nävarna går det ryckningar som i kramp. |
Kan han tillåta, att hon sätter på sig hatten, att hon säger bergsrådinnan farväl? |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.