text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Där står han åter på Naxos’ klippa och vill stjäla till sig den älskade. Nej, inte stjäla! Varför inte ärligt och manligt stå fram och säga: |
– Jag är din rival, Maurits. Din fästmö får välja mellan oss. Ni är inte gifta, det är ingen synd att söka vinna henne ifrån dig. Ta väl vara på henne! Jag ämnar använda alla medel. |
Så vore han ju varnad, och hon visste vad hon hade att rätta sig efter. |
Det knakade i knogarna, när han åter knöt nävarna. Vad Maurits skulle skratta åt den gamle onkeln, då han stege fram och förklarade detta! Och vad skulle det tjäna till? Skulle han skrämma henne, så att han inte ens finge lov att hjälpa dem framdeles? |
Men hur ska det gå nu, då hon nalkas för att säga honom farväl? Han är nära att skrika åt henne att akta sig, att hålla sig på tre stegs avstånd från honom. |
Han står kvar vid fönstret och vänder ryggen åt dem allihop, under det att de syssla med påklädning och matsäcksinläggning. Bli de då aldrig färdiga att fara? Nu har han redan genomlevat det tusen gånger. Han har tagit henne i hand, kysst henne, hjälpt henne upp i schäskärran. Han har gjort det så många gånger, att han... |
Han har också önskat henne lycka. Lycka … Ska hon kunna bli lycklig med Maurits? Hon har inte sett lycklig ut den här morgonen. Å jo, visst har hon. Hon grät ju av glädje. |
Under det att han står där, har Maurits plötsligt sagt till Anne-Marie: |
– Ett sådant dumhuvud jag är! Jag glömmer rent att tala med onkel om pappas aktier. |
– Jag tycker det vore bäst, att du läte bli, svarar dunungen. Det är kanske inte rätt. |
– Prat, Anne-Marie! Aktierna ger ingenting just nu. Men vem vet om de inte en dag blir bättre? Och för resten: vad gör det onkel? En sådan småsak … |
Hon tar i med ovanlig hetta, nästan med ångest. |
– Jag ber dig, Maurits, gör det inte! Ge mig rätt denna enda gång! |
Han ser på henne, litet stött. |
– Denna enda gång! Som om jag vore en tyrann över dig! Nej, vet du, det kan jag inte, bara för detta ord tycker jag, att jag inte bör ge vika. |
– Fäst dig inte vid ord, Maurits! Här gäller det mer än hövlighet och fraser. Jag tycker inte det är vackert av dig att vilja narra onkel nu, då han har varit så god mot oss. |
– Men tyst då, Anne-Marie, tyst då! Vad förstår du av affärer? – Hela hans sätt är ännu retfullt lugnt och överlägset. Han ser på henne som en skolmästare på en god elev, som dummar sig på själva examensdagen. |
– Att du inte alls förstår vad det gäller! utropar hon. Och hon slår förtvivlat ifrån sig med händerna. |
– Jag måste sannerligen tala med onkel nu, säger Maurits, om inte för annat, så för att visa honom, att här inte är fråga om något bedrägeri. Du bär dig åt så, att onkel kan tro, att jag och min far är verkliga uslingar. |
Och han kommer fram till patron Teodor och förklarar för honom vad meningen är med dessa aktier, som hans far vill sälja till honom. Patron Teodor hör på honom, så mycket han kan. Han förstår genast, att hans bror, borgmästaren, har gjort en dålig spekulation och vill skydda sig för förlust. Men vad mer, vad mer? Sådan... |
Och så mitt, mitt i hans förtvivlan över offret, som han måste göra, börjar det dyka upp för honom en svag glimt av hopp. Han står och stirrar på den liksom en man, som ligger i ett spökrum och ser ett ljust töcken höja sig ur golvet och förtätas och växa och bli till påtaglig verklighet. |
– Kom med in i mitt rum, Maurits, säger han, så ska du strax få pengarna! |
Men under det han talar, vilar hans blick på dunungen för att se om spöket ska kunna lockas till att tala. Men ännu ser han bara stum förtvivlan hos henne. |
Men inte förr sitter han vid pulpeten i sitt rum, än dörren öppnas och Anne-Marie kommer in. |
– Onkel Teodor, säger hon mycket fast och beslutsamt, köp inte de här papperna! |
Ack, ett sådant mod, dununge! Vem skulle ha trott dig om sådant, som har sett dig, när du för tre dagar sedan satt vid Maurits’ sida i schäskärran och tycktes krypa ihop och bli mindre för varje ord han sade. |
Nu behöver hon också allt sitt mod, för nu blir Maurits ond på allvar. |
– Tig! väser han åt henne och ryter därpå för att riktigt göra sig hörd av patron Teodor, som sitter vid pulpeten och räknar upp sedlar. Vad har du fått för dig? Aktierna ger ingen ränta nu, det har jag sagt onkel, men onkel vet lika väl som jag, att de kommer att ge. Tror du onkel låter bedraga sig av en sådan som jag... |
Patron Teodor säger ingenting, han bara räcker en sedelbunt till Maurits. Han undrar om detta ska få spöket att tala. |
– Onkel, säger den lilla omedgörliga sanningsförkunnaren, för det är ju en känd sak, att inga kunna vara mer omedgörliga än dessa dunmjuka, dessa ömtåliga, då de äro på den sidan, de här aktierna är inte värda en skilling och ska aldrig bli det. Det vet vi alla där hemma. |
– Anne-Marie, du gör mig till en skurk – |
Hon far över honom med ögonen, liksom hennes blickar vore ett par gående mejslar i en sax, och hon klipper av honom klut på klut av allt, som hon har utstyrt honom med, och när hon till sist ser honom i all egenkärlekens och egennyttans nakenhet, fäller hennes lilla förskräckliga tunga domen över honom: |
– Vad annat är du då? |
– Anne-Marie! |
– Ja, vad annat är vi båda två? fortsätter den obarmhärtiga tungan, som sedan hon väl har blivit satt i gång finner det bäst att klargöra de här sakerna, som ha pinat hennes samvete, sedan hon har börjat tänka, att också den rike mannen, som ägde detta stora ställe, hade ett hjärta, som kunde lida och längta. Och så sä... |
– När vi satte oss i kärran där hemma, vad tänkte vi då? Vad talade vi om på vägen? Om hur vi skulle lura honom där. Du ska vara morsk, Anne-Marie, sa du. Och du ska vara slug, Maurits, sa jag. Vi tänkte bara på att ställa oss in. Mycket ville vi ha, och ingenting ville vi ge, annat än förställning. Inte var det vår me... |
Patron Teodor reser sig, då han ser Maurits höja sin hand mot henne. För nu har han räknat färdigt och följer med vad som sker, med hjärtat svällande av förhoppning. Och det är, som om själva hans hjärta har flugit upp på vid gavel för att mottaga henne, då hon nu skriker till och flyger i hans famn, flyger dit utan tv... |
– Onkel, han vill slå mig! |
Och hon trycker sig fast, fast intill honom. |
Men Maurits är nu åter lugn. |
– Förlåt min häftighet, Anne-Marie! säger han. Det gjorde mig ont att höra dig tala så barnsligt i onkels närvaro. Men onkel ska också förstå, att du endast är ett barn. Dock medger jag, att ingen, om än aldrig så rättvis harm ger en man rätt att slå en kvinna. Kom nu hit och kyss mig! Du behöver inte hos någon söka sk... |
Hon rör sig inte, vänder sig inte om, bara klänger sig fast. |
– Dununge, ska jag låta honom ta dig? viskar patron Teodor. |
Och hon svarar bara med en darrning, som också ilar genom hela hans kropp. |
Men patron Teodor känner sig så frisk, så upplyftad. Han är, också han, ur stånd att som förr se den fullkomlige brorsonen i hans fullkomlighets rätta ljus. Han vågar skämta med honom. |
– Maurits, säger han, du förvånar mig. Kärleken gör dig svag. Kan du förlåta så med ens, att hon kallar dig skurk? Du måste genast slå opp med henne. Din heder, Maurits, tänk på din heder! Ingenting i världen kan tillåta en kvinna att förolämpa en man. Sätt dig opp i schäskärran, min gosse, och res härifrån utan denna ... |
Och som han slutar detta tal, lägger han sina stora händer omkring hennes huvud och böjer upp det, så att han kan kyssa hennes panna. |
– Överge denna förtappade varelse! upprepar han. |
Men nu börjar också Maurits att förstå. Han ser hur det spelar i patron Teodors ögon och hur det ena leendet efter det andra dansar över hans läppar. |
– Kom, Anne-Marie! |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.