text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hon rycker till. Nu kallar han henne som den, till vilken hon har lovat bort sig själv. Det är, som om hon måste gå. Och hon släpper patron Teodor så hastigt, att han inte kan hindra det, men inte heller kan hon gå till Maurits, utan så glider hon ner till golvet, och där blir hon sittande och snyftar. |
– Far hem ensam i din pinnskrinda, Maurits! säger patron Teodor skarpt. Den här unga damen är gäst i mitt hus än så länge, och jag ämnar beskydda henne för dina övergrepp. |
Och han tänker inte mer på Maurits, utan bara på att lyfta upp henne, torka hennes tårar och viska, att han älskar henne. |
Och Maurits, som ser dem så, den ena gråtande, den andre tröstande, utropar: |
– Å, detta är en sammansvärjning! Jag är bedragen. Detta är en komedi. Man har stulit min fästmö ifrån mig, och man hånar mig. Man låter mig ropa på en, som aldrig ämnar komma. Jag lyckönskar dig till den här handeln, Anne-Marie. |
Och i det han störtar ut och kastar igen dörren, ropar han: |
– Lycksökerska! |
Patron Teodor gör en rörelse som för att gå efter ut och tukta honom, men dunungen håller honom tillbaka. |
– Ack, onkel Teodor, låt för all del Maurits behålla sista ordet! Maurits har alltid rätt. Lycksökerska, det är just vad jag är, onkel Teodor. |
Hon smyger sig på nytt intill honom, utan att tveka, utan att fråga. Och patron Teodor är helt förvirrad, nyss grät hon och nu skrattar hon, nyss skulle hon gifta sig med en och nu smeker hon en annan. Då lyfter hon upp huvudet och småler: |
– Nu är jag din lilla hund. Du kan inte bli av med mig. |
– Dununge! säger patron Teodor med sin barskaste röst. Du har vetat det hela tiden! |
Hon började att viska: |
– Hade min broder … |
– Och du ville ändå, dununge … Maurits är lycklig, som slipper dig. En sådan dum, lögnaktig, hycklande dununge, ett sådant orättrådigt litet flarn, ett sådant, ett sådant … |
* |
Ack, dununge, ack, silkesblomster! Du var väl inte bara en lycksökerska, du var väl också en lyckogiverska, eljest skulle det väl inte finnas kvar av din goda frid på gården, där du bodde. Än i dag skuggas gården av stora lönnar, och björkstammarna stå där vita och fläcklösa från roten och ända upp. Än i dag får huggor... |
BLAND KLÄNGROSORNA. |
Jag skulle önska, att de människor, bland vilka jag har genomlevat min sommar, läte sina blickar falla på dessa rader. Nu, sedan köld och mörka nätter ha kommit, skulle jag vilja återföra deras tankar till den ljusa, varma årstiden. |
Framför allt ville jag påminna dem om klängrosorna, som omgärdade verandan, om rosa bengalensis’ fina, något glesa lövverk, som så i solsken som månsken avtecknades i mörkgrå skugga på det ljusgrå stengolvet och kastade en lätt spetsslöja över allt där ute, och om hennes stora, ljusa jätteblommor med de upptrasade kant... |
Andra somrar påminna mig om klövervallar eller om björkskogar eller om astrakaner och bärbuskar, men denna sommar hade fått sin karaktär av klängrosorna. De ljusa, ömtåliga knopparna, som tålde varken vind eller regn, de lätt vajande, ljusgröna årsskotten, de mjukt böjda stammarna, den överdådiga rikedomen på blommor, ... |
Nu, då arbetstiden har kommit, frågar man mig ofta varmed jag har tillbragt min sommar. Då glider allt annat bort ur mitt minne, och det förefaller mig, som om jag har suttit dag ut och dag in ute på verandan bakom klängrosorna och sugit in doft och solsken. Vad gjorde jag då? Å, jag såg på hur andra arbetade. |
Där fanns ett litet tapetserarbi, som arbetade från morgon till kväll, från kväll till morgon. Ur de mjuka, gröna bladskivorna sågade det med sina vassa käkar ut en liten prydlig oval, rullade ihop den så, som man rullar samman en riktig tapet, och med den dyrbara bördan tryckt intill sig fladdrade det åstad bort till ... |
En vacker dag bytte det lilla biet om sysselsättning. Det borrade sig djupt in bland jätterosornas hoptrasslade blad, sög och drack allt vad det förmådde i dessa vackra visthus, och när det väl hade fått en mun full, for det genast åstad till den gamla trädstubben för att fylla den nytapetserade kammaren med klaraste h... |
Men det lilla tapetserarbiet var inte den enda, som arbetade där ute i rosenhäcken. Där fanns också en spindel, en alldeles makalös spindel. Den var större än något jag har sett i spindelväg, den var klart gulröd med ett tydligt punkterat kors på ryggen, och den hade åtta långa, röd- och vitrandiga ben, alla lika väl t... |
Denna stora gulröda spindel vann mitt hjärta: han var så tålig och så vis. Var dag hade han sin lilla sammandrabbning med tapetserarbiet, och alltid drog han sig ur affären med samma osvikliga takt. Biet, som hade sin väg tätt förbi honom, fastnade gång på gång i hans nät. Genast började det surra och riva, det slet i ... |
Så snart biet hade blivit utmattat och förlamat, kom spindeln krypande fram mot det. Den höll sig alltid på vederbörligt avstånd, men med den yttersta spetsen av ett av de eleganta, rödrandiga benen gav den biet en liten stöt, så att det svängdes runt i väven. Och när biet åter hade surrat och rasat sig trött, fick det... |
Och detta konststycke kunde de göra om, dessa två, dag efter dag, så länge biet hade arbete i rosenhäcken. Aldrig kunde den lilla tapetseraren lära att akta sig för spindelnätet, och aldrig visade spindeln vrede eller otålighet. Jag tyckte verkligen om dem båda två, den lilla, ivriga, ludna arbetaren såväl som den stor... |
Det hände inte ofta några stora tilldragelser på gården med klängrosorna. Mellan spaljén kunde man se den lilla sjön ligga och blinka mot solen. Och det var en sjö, som var för liten och för omgärdad för att kunna häva sig i verkliga vågor, men för varje liten krusning på den gråa ytan flög det upp tusentals små gnisto... |
Och det behövdes inga stora ting för att göra oss glada. En blomma eller en fågel kunde ge oss munterhet för flera timmar, för att inte tala om tapetserarbiet. Jag ska aldrig glömma hur hjärtans glad jag en gång blev för dess skull. |
Biet hade varit inne i spindelnätet som vanligt, och spindeln hade som vanligt hjälpt det loss, men det hade suttit säkert fast, så att det hade måst snurra alldeles ofantligt länge och varit mycket tamt och kuvat, när det hade flugit sin väg. Jag böjde mig fram för att se om spindelväven hade tagit stor skada. Det had... |
Kände jag dem inte, dessa majbaggens larver, som i tusental kräla upp på blommorna och dölja sig under deras kronblad? Kände jag dem inte och beundrade dem också, dessa ihärdiga, sluga parasiter, som sitta dolda och vänta, bara vänta, om det så skulle vara i veckotal, till dess ett bi kommer, i vars gulsvarta päls de k... |
Men så småningom blir den smale gule platt och stor och kan själv simma på honungen och dricka av den, och i tidens fullbordan kommer en fet, svart skalbagge ut ur bicellen. Men det är säkert inte detta, som det lilla biet har velat åstadkomma med sitt arbete, och hur slugt och behändigt skalbaggen än har burit sig åt,... |
Och mitt bi, mitt eget lilla flitiga bi, hade flugit omkring med en sådan där gul snyltgäst i pälsen! Men medan spindeln har snurrat runt med det, har den lossnat och fallit ner på spindelväven, och nu kom den store gulröde och gav den ett bett med giftkroken och förvandlade den på ett ögonblick till ett skelett utan l... |
Och då det lilla biet kom tillbaka, var dess surrande som en hymnsång åt livet. |
– Å, du vackra liv! sade det. Jag tackar dig, att jag har fått på min lott det lustiga arbetet bland rosor och solsken. Jag tackar dig, att jag kan njuta dig utan ängslan och fruktan. Väl vet jag, att spindlar lura och skalbaggar stjäla, men mitt är det lustiga arbetet och den modiga sorglösheten. Å, du vackra liv, du ... |
* * * |
INNEHÅLL. |
En julgäst 5 |
En historia från Halstanäs 13 |
Den förste i förste år nittonhundra 22 |
De fågelfrie 37 |
Stenkumlet 57 |
Reors saga 76 |
Gudsfreden 81 |
Valdemar Atterdag brandskattar Visby 93 |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.