Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
Tale Thott 98
Mamsell Fredrika 116
En fiskarhustrus roman 125
Mors porträtt 134
En fallen kung 140
Morbror Ruben 161
Gravskriften 169
Bröderna 179
Romarblod 185
I Vineta 201
Dunungen 218
Bland klängrosorna 248
________
SELMA LAGERLÖF
TROLL OCH MÄNNISKOR
Bokutgåva
Albert Bonniers förlag, Stockholm 1915.
Det finns ett sakfel i boken som ej har rättats: på sid. 247 under rubriken till talet ”Hem och stat” står det att talet skulle ha hållits vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915. Rätt årtal är 1911.
MONARKMÖTET
Det var i början av åttitalet vid en järnvägsstation i Värmland, där kungen skulle resa förbi. Man hade klätt med grönt och med blommor, det svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns i hela trakten, hade strömmat dit.
Och medan människorna väntade på att kungatåget skulle komma, var de både glada och lyckliga. De stod och gjorde upp för sig hur de skulle ta emot majestätet. De skulle ropa hurra, och de skulle ge honom blommor, och de skulle sjunga. Ja, här vid Kils station skulle han bli så mottagen, att han aldrig skulle förglömma ...
Men när tåget brusade in på stationen, blev det en stor oro strax i början, därför att alla ville tränga sig fram, så att de skulle komma i närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som de skulle ha ropat hurra, men det glömde de rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna armbåga sig fram till någon bra plats.
Men en var det, som varken sprang eller trängdes, utan bara stod stilla och höjde käppen med den stora silverknappen för att slå takt, och som hurrade så, att det genljöd i alla väggar. Det var en liten karl, som hade en hög, grön kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med stjärnor av både guld- och silverpapper.
Och det kan nog hända, att kungen och de, som var med honom, lade märke till att det fanns en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig rätt åt, när alla de andra var som stolliga.
Inte blev det något av med sången, för se, skolbarnen, som skulle sjunga, de hade i trängseln blivit förskingrade åt alla håll, och inte heller fick kungen några blommor. De, som stod med buketter i händerna, hade blivit så förstenade av blyghet, att de inte kom sig för att gå fram till honom.
Det var bara en karl, som inte förlorade besinningen, och just i detsamma som kungen kom ut ur järnvägsvagnen och steg ner på träbron framför stationshuset och stod där och såg både bekymrad och ledsen ut, därför att han hade fått ett så dåligt mottagande, så banade sig den karlen väg fram till honom.
«Go’dag, min snälla Oskar den andre!« sa karlen, och därmed tog han av sig kasketten och sträckte fram handen.
Kungen såg riktigt belåten ut. Han blev nog glad över att här vid Kils station fanns någon, som inte var blyg och inte hade blivit yr i mössan, utan visste hur han skulle bete sig.
«Go’dag, du!« sa kungen tillbaka. «Vad är du för en?«
Då svarade karlen, som sanningen var: «Jag är kejsar Johannes av Portugallien.« Men han sade det med en så mild och len röst, som det var honom möjligt, för det kunde ju hända, att kungen var van att alltid vara den första här i landet, och att han inte skulle tycka om, att det fanns en, som stod lika högt som han.
Det var nog flera, som var rädda för att det kunde förhålla sig så, för de, som stod närmast, ryckte honom i rocken och ville ha bort honom, liksom om de inte var säkra på hur detta mötet skulle sluta. Men kungen var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt dem, att de skulle hålla sig stilla...
«Kors i alla mina dar!« sa han och lät riktigt glad i rösten. «Är det en ämbetsbroder, som jag har råkat ut för?«
«Ja, vi har väl ungefär samma börda te å bära,« sa då han, som var kejsare, så ödmjukt, så. För se, att skryta över att han hade ett högre ämbete, han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat förmå sig till att göra.
«Jag hör, att du har den rätta uppfattningen av saken,« sa kungen. «De, som inte har prövat på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte har något annat att göra än att sitta på en tron med krona på huvudet och spira i handen. Men bli kung bara, så får man se på annat. Tänk, att det ska kännas tungt också till att...
«Det har ju inte var’t så värst tungt hittills,« sa då kejsarn, för han ville förstås inte skämma ut det egna landet. «Vi har ju fått behålla freden, och det är ändå det förnämsta goda.«
Det syntes allt, att kungen blev storbelåten. «Det är inte fritt, att inte du förstår dej på regeringskonsten,« sa han. «För se, att hålla fred, det är både det första å det sista. Freden är för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.«
Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se sig omkring, när kungen sade detta. Folk stod molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord av det, som han och kungen sade till varandra. Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på att ta Kattrinna med sig. Åtminst...
Men på samma gång hörde han noga efter vad kungen sade och var strax färdig att svara honom.
«Ja, nog är freden e god sak,« sa han. «Men en kan inte veta hur länge vi får behålla honom, för i söndags, när jag skulle gå hem från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i sällskap med två främmande karlar. Å den ena åv dom var Kriget, å den andra var Döden.«
Det var så vanligt för honom, som var kejsare av Portugallien, att råka alla slags konstigheter och besynnerligheter, så att inte hade han trott på att det, som han berättade om mötet på kyrkvägen, skulle bli betraktat som något försök att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha blivit, för nu började de på att rycka ho...
«Vad är det du säjer?« sa han. «Har du varit ute å gått i sällskap med Döden å Kriget? Jag kan just undra hur de två såg ut.«
«Di var väl mest lika ett par fattiga vedhuggare,« sa kejsarn, «för di gick med stora timmeryxor på axeln. När jag hade fått veta vilka di var, så fråga’ jag dom förstås vad di var ute i för ett ärende, å då sa di, att di gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål. Di vandra’ från land te land, sa di, å bara di blev...