text stringlengths 0 2.04k |
|---|
När klockan slog fem, stod båda skorna färdiga framför honom. Han sköt dem över till Krus Erik. |
Mästarn lade ner den sko, som han höll i handen och som ännu inte var färdigsulad. Han synade lärlingens arbete både länge och väl. |
«Du behöver inte göra mer i dag. Du får gå hem,« sa han stilla. |
«Ska vi inte arbeta här i morgon också?« |
«Jo, jag ska arbeta här,« sa Krus Erik, och när han nu lyfte upp huvudet, flög en skarp och hatfull blick över till Konstantin, «men inte du. Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som arbetar bättre än jag själv.« |
Konstantin svarade ingenting, utan tog sin mössa och gick mot dörren. På tröskeln vände han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan, men den stannade där, kom inte upp igen. |
«Tack för mig då, och adjö!« sa han och stängde sakta dörren efter sig. |
* |
Konstantin stod i månskenet på gården därhemma och sköt till måls med en pilbåge. |
Han hade gjort den åt sig för längesedan, då han var en tolv, tretton år, men han hade aldrig haft någon tur med skjutningen på den tiden. Det hade visst aldrig hänt, att han hade träffat det, som han hade siktat på. |
Nu däremot träffade han gång på gång pricken i en liten måltavla, som han hade ritat upp på lagårdsväggen. |
Han såg präktig ut, där han stod och sköt, och en av systrarna hade kommit ut för att se på honom. Han skröt och skrävlade om sin skicklighet, som han aldrig hade gjort förr. |
Han kände ett oändligt behov att utmärka sig, att visa hur skicklig och stark och smidig han var. Han hoppades, att mor också måtte stå i fönstret och titta på honom. |
Men i själ och hjärta var han ängslig. Den där skjutningen hade han hittat på, bara för att han inte skulle behöva tänka på Krus Erik och spirrtus och allt elände. |
Så olycklig han var, kände han, att han älskade spirrtus högre än allt annat. Det var visst på samma sätt med honom som med folk, som tyckte om brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän de visste, att det förstörde dem. |
Spirrtus hade inte skaffat honom annat än olyckor, men i alla fall kände han sig stolt och stark och duglig till allt möjligt, så länge som han hade den i fickan. |
När folk hade druckit, kände de sig visst också morska och lyckliga, alldeles som han nu gjorde. Men i andras ögon var de bara anskrämliga. |
Han skulle ha velat fråga någon om det var orätt, att han behöll spirrtus. Men mor tordes han inte tala vid om en sådan sak, och Krus Erik var förbittrad på honom. |
Han upphörde helt tvärt att skjuta och vände sig till systern, som stod och betraktade honom. Och i flygande fart berättade han henne allt det besynnerliga, som hade hänt honom. |
Hon satt tyst, medan han talade. Hon var så lik mor, där hon satt och hörde på under ett tydligt ogillande. |
När han hade slutat, yrkade hon på att han skulle tala om allt detta för mor. |
«Ämnar du skvallra för henne, du?« |
«Nej, men jag ska gå och be mor, att hon kommer hit ut, så att du får tala med henne.« |
Han förbjöd henne i högsta oro, men hon höll fast vid sin föresats och reste sig för att gå in. |
«Gör det inte! Jag skjuter dig,« ropade han och höjde bågen. |
Hon vände sig om, då han ropade. Han hade redan lagt pilen på bågen. Hon skrattade åt honom. Bågen var liten och svag och pilen en trästicka utan udd. Inte en gång en gråsparv kunde han fälla med det vapnet. |
«Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå in till mor,« sa hon envist. |
I detsamma kom pilen surrande och träffade henne rätt i ögat. – – – – – – – – |
Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjukhuset i flera månader. När hon kom tillbaka hem, hade hon bara ett öga. |
Konstantin hade blivit sig lik igen, medan hon var borta. Han gick åter i lära hos Krus Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula fumlig och liknöjd just som förut. |
«Du får inte tro, att jag siktade på ditt öga,» sa han. «Jag sköt mot takåsen, men just som pilen flög av, var det, som om en hand hade slagit till den, så att den for rätt emot dig.« |
«Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,« sa hon. |
«Jag gick till kyrkogårn med den på natten. Jag blev så förskräckt för den.« |
Hon satt och funderade. Hon hade blivit liksom en gammal, klok människa efter olyckan. Hon var inte mer ett barn. |
«Jag undrar vad det var,« sa hon. |
«Det var väl ingenting. Men jag kan längta efter den. Var dag längtar jag efter den.« |
«Jag tänker ...« sa hon tvekande. «Om du bara trodde, om du bara inbillade dig, att du hade den ... Då skulle du kunna skjuta och göra skor lika bra, som då du bar den i fickan.« |
«Nej,« sa han. «Jag har försökt, men det går inte. Det är, som om nå’n skulle säga till dig, att om du bara inbillade dig, att du hade ditt öga kvar, skulle du se lika bra som förut. Det där är så’nt, som en inte själv har nå’n makt över.« |
________ |
VATTNET I KYRKVIKEN |
För ett par hundra år sedan fanns det i Jössehärad i Värmland en ovanligt sträng och kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade sig att göra jössehäringarna till ett fromt och gudaktigt folk. Det var inte nog med att han ville vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med smuggling från Norge och annan orättfärdig... |
De förra prästerna hade väl tänkt, att när det nu en gång var så, att det fanns rå i skogen och näck i strömmen och tomte i gården, så kunde man inte neka folk att skydda sig för deras ondska genom offer eller genom att sluta något slags fördrag med dem, men det ville den här sistkomna prosten inte höra talas om. Gud o... |
Det var klart från början, att fastän prosten var en väldig predikare, skulle allt det där talet, som han förde mot de underjordiska, vara bortkastat. De flesta åhörare blev rädda för att han skulle reta upp naturandarna emot dem, och det uppstod en sådan fiendskap mot honom, att han heller ingen framgång fick med allt... |
Just på den tiden, då han var som mest nedtyngd av all motgång, som hade mött honom, gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig med en promenad. Hans hem låg utmed en sjöstrand, och han gjorde sin vanliga tur, följde landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen. Han såg flera gånger ut över sjön, som låg frusen o... |
Men vad gjorde det solen, att det gick långsamt att smälta isen? Hon var i alla fall säker om att få bukt med den. Om bara han för sin del hade varit så viss om att hans arbete skulle bli krönt med framgång, så skulle han inte fråga efter motstånd eller lidande av något slag. |
Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer och vände ögonen mot himlen. «O, Gud,« sa han, «om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt, så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att vara präst. Jag svär dig, att jag är färdig att bli dagakarl och vinna min bärgning genom min kropps arbete, närhelst du visar mig, a... |
Det var ganska besynnerligt. Han hade knappast sagt ut detta, förrän han märkte, att det blev underligt tyst omkring honom. Eller, rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes till för allt, som de vanligen förnam, och att han i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han hörde inte sina egna steg, inte gnisslet av s... |
«Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen.« |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.