text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Det kom dovt och dämpat, inte från istaket, som täckte sjön, utan från djupet därunder. Det var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar och kom rullande under isen vilt och hemskt, som om ett stort, blodtörstigt djur hade stått därnere och skrikit efter rov. |
Så snart som det tredje ropet hade förklingat, tyckte lyssnarn, att en lucka sköts till inne i hans huvud, och nu hörde han ingenting annat än sådana ljud, som vanligen förnimmes. Vinden visslade helt sakta i sävbuskarna utmed stranden, snön knarrade under foten, och från ett lass, som just körde förbi, klingade en lit... |
Men minnet av ropet från sjöbottnen var levande hos honom. Gång på gång tyckte han sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den skräck, som han i barndomen hade känt för näck och rå, steg på nytt upp inom honom och kom honom att skaka från huvud till fot. Det blev honom så övermäktigt, att han till och med börja... |
Han tvang sig att gå långsamt, men ovillkorligen drog han huvudet och skuldrorna framåt, som man gör, då man väntar ett överfall bakifrån. Inom kort rätade han dock upp sig. Hans hjärta slog nu med jämna slag, och han genomfors av en känsla av nyväckt hopp. |
«Du bad ju Gud om ett tecken,« sa han till sig själv. «Du bad ju Gud om ett tecken.« |
Då han kom tillbaka till prostgården, bar han huvudet högt och gick med sin vanliga fasta gång. |
Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade han på köksdörren och befallde tjänarna, att om de skulle få se någon resande, som vek av från vägen för att bege sig ut på sjön, skulle de ropa honom tillbaka och säga, att prosten ville tala med honom. |
En stund därefter hördes främmande steg ute i förstugan. Dörren till prostens rum öppnades, och en ung karl kom in. Han var klädd i vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som alla andra bonddrängar i häradet, men av en viss nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sig prosten förstå, att det var en välbärgad man han had... |
Prosten såg länge och prövande på den nykomne, innan han sade något. Han kände sig genast dragen till honom. Det var en rätt liten, men smärt och välväxt man, vacker, med gråa ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i starkt solsken, och med ett leende så ljust, att det överstrålade hela människan. |
«Om jag kan rädda den där karln från att fara över isen i natt och dränka sig,« tänkte prosten, «så ska det bli mig ett tecken från Gud, att jag får fortfara att tjäna honom.« |
* |
Prosten hade talat med den främmande i fulla två timmar. Nu hade samspråket stannat av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute hade det för längesedan mörknat, men ett talgljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde man urskilja de två männen. Bonden satt på yttersta kanten av en stol, alltjämt leende och gli... |
Det hade gått så, att han med allt sitt talande inte hade kunnat förmå den andre att ge ett bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde bara undanflykter: sade än, att de väntade honom hemma till en bestämd tid, än att han var för trött att gå den långa omvägen runt sjön. Prosten hade då erbjudit sig att skjutsa hon... |
Prosten satt och tänkte igenom allt, som de hade talat om, för att finna ut hur han skulle få ett så fast grepp om mannen, att han kunde frälsa honom. Det var det besynnerliga med honom, att han bara gled undan och inte lät sig fångas. Det hade varit som att sätta sin hand i ett rinnande vatten och söka hålla fast det. |
Prosten hade börjat med att säga, att han hade bett honom komma in, därför att han ville avråda honom från att ta sjövägen. Han visste, att isen var osäker i Kyrkviken här utanför. Den främmande hade inte svarat något annat, än att isen hade varit en aln tjock, då han drog hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl inte... |
Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde, att han borde akta sig för att gå över isen just i kväll. Och så hade prosten berättat honom det, som han helt nyss hade hört från landsvägen. Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst sig vid detta, inte mer än vid den visan, som folk trallar alla dar. Skulle man bry s... |
Prosten hade frågat om han inte trodde honom. Jo, det gjorde han visst. Han hade också hört dem ryta och råma nere i djupet, men han visste, att sådant bara var skrämskott. Det var de små sjötrollen, som ville ställa till spektakel. De var jössehäringar, de också, de tyckte om att leka och roa sig. |
Han stod och log hela tiden, och det var omöjligt att förmå honom att ta varningen på allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten, att han aldrig skulle kunna övertyga honom om att det var fara å färde. Det tycktes, som om detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här kom något särskilt och ställde sig i vägen. P... |
Fiskarn var för resten meddelsam nog och pratade om löst och fast. Prosten hade fått veta, att han hette Gille Folkesson och bodde på andra sidan sjön. Gift var han också, hade en ung, vacker hustru, som han var mycket stolt över. Hon var inte av torparfolk kommen, hon, som han själv, utan var dotter till en hemmansäga... |
«Hon får det inte så bra, om du går och dränker dig,« hade prosten sagt, men detta tog Gille återigen bara som ett skämt och skulle ha skrattat högt, om han bara hade vågat. |
Han var den mest tillfredsställda människa, och det var inte utan, att han var litet skrytsam. Han hade gjort sin båt själv, och den var så lätt, att den flög över vattnet, bara han rörde aldrig så litet vid årorna. Han hade också större fiskelycka än någon annan. Det var detta, som gjorde, att han levde i välstånd, fa... |
Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens uppmärksamhet. «Du är nog en, som litar starkt på din lycka, du?« frågade han helt plötsligt. «Åja,« kom svaret, och i detsamma hade det glittrat till starkare än förut i fiskarns ögon. «Jag har väl skäl till det också.« |
Han hade dragit sig litet för att förklara vad han menade, men prosten hade snart fått honom i gång. Han hade svårt för att tiga stilla med detta. Han tycktes nu ha kommit in på det, som intresserade honom starkare än något annat. |
Han berättade för prosten, att ett par månader innan han, Gille, föddes, hade hans mor varit ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat på en väg, som gick fram genom en tät skog, grenverket hade flätat sig samman över henne så rikt, att hon nästan hade fått gå i mörker, fastän det var kort efter midsommar, då nätter... |
Detta hade Gille också undvikit att göra, fastän det just inte hade varit någon lätt sak. Det var svårt att inte våga läska sig med en enda droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta sommardagar. När han kom bort till främmande, vågade han knappt sätta ett glas till munnen. Det fanns folk, som skrattade åt allt sådan... |
När prosten hörde denna berättelse av Gilles egen mun, hade den inte upprört honom så som nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade, hade han tydligt sett för sig de ljuvliga små Värmlandssjöarna med badstränder och fiskegrund, där han hade haft sina gladaste stunder som pojke. Han tyckte, att vattnet blänkte och sp... |
Gille hade svarat som förut, att det ingen fara fanns för honom, så länge som han inte förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten ur den sjön, där han fiskade, för då skulle han förstås råka i deras våld. Som det nu var, hade han inte annat än hjälp och nytta av dem. |
För att bevisa detta berättade han för prosten en historia från sitt bröllop. |
Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit nära, att han inte hade kunnat infinna sig i tid vid bröllopsgården. Han hade fått löfte att låna häst från en av grannarna, men samma dag hade hästen blivit sjuk, och Gille hade stått där rätt rådlös. Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som gick och betade på en stra... |
Han hade berättat andra händelser också, men det var framför allt denna, som hade kommit honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket och inte behövde vara rädd för dem. |
Prosten tyckte om mannen, och hans historier hade, som sagt, påmint honom om hans ungdomsliv i skog och på sjö, och det var detta, som liksom hade vaggat honom ,till ro och hindrat honom från att befalla Gille att hålla inne, att inte tala om sådana ting i hans närvaro. |
Det fanns gott om människor, som inte trodde på dessa väsenden, som allmogen påstod sig ha sett ute i naturen, men prosten hörde inte till deras antal. Men en sak var det att tro, att de fanns till, en annan att ta emot hjälp och bistånd av dem, som denna fiskarn gjorde. De var onda till sin natur, och det slutade allt... |
Tusen berättelser hade prosten hört om dessa varelsers framfart. Alla slutade de så, att den, som till en tid hade varit i deras gunst och njutit deras välgärningar, den kastade de sig över, då han trodde dem som bäst, och fördärvade honom. Allt hos dem var list, slughet och ondska. De hörde till i det underjordiska, o... |
Nu insåg prosten, att detta var deras tydliga avsikt med denna fiskarn. Han var insövd i säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag. Ingen varning hade numera makt att skrämma honom, och snart skulle han falla i det nät, som hade varit utspänt för honom alltifrån hans födelse. Så skulle det visserligen gå, om inte ... |
Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak, som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, fö... |
Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka ... |
Det var ingen människa i hela församlingen, som han hade funnit så tilldragande som denna Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom, som han borde, för hans förbindelse med de orena andarna, men en stor längtan kände han att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta sved i hans bröst, då han såg på mannen, som satt f... |
Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade sett det från första början, men han visste inte om han inte begick en synd och ett vanhelgande genom att använda det medlet. Men kunde en större synd ges än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? Kanske var det lovligt att bruka denna utväg i et... |
Om mannen därframme kunde bli fri från sin tro på den bristande plankan, bli fri från den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd och ett nytt hopp? Om han kunde bli frigjord på ett sådant sätt, att han inte behövde känna sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore inte detta den största välgärning, som kunde... |
Prosten for med en gång upp ur sina tankar. Fiskarn hade tröttnat att vänta och reste sig från stolen. Med detsamma var också prostens beslut fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin undergång. Han måste hejda honom, måste göra vad han förmådde för att hejda honom. |
«Jag ser, att du vill gå, Gille,« sa han. Han reste sig, och Gille flyttade sig i all hast närmare dörren liksom för att ha tillfälle att komma undan. «Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det blir väl sjövägen, kan jag ... |
«Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem i alla fall.« |
«Men du må veta, Gille, att när jag nu låter dig gå sjövägen, som du själv vill, så är detta för mig, som om jag skulle sända dig till döden. Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva nästa morgon, om du beger dig ut på isen i natt, som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga mördare lurade på dig ut... |
Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet. Han hade helst velat komma undan detta, men prosten hejdade honom. |
«Du får inte gå, Gille!« ropade han med en mäktig röst, som bröts av sinnesrörelse. «Jag är din själasörjare, och jag måste göra min plikt mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför den, som är herre över både dig och mig.« |
Fiskarn såg ut som en mot sin vilja dragen och tvingad man, dock var han så bunden av vördnad för prosten, att han blev stående. Och så snart som denne märkte, att Gille ämnade vara lydig, började han sina förberedelser. Han tog fram de små nattvardskärl, som han använde, då han kallades till döende, tände ett ljus til... |
Det fanns intet vin i flaskan, som han förvarade jämte kalken, men han sände intet bud ner i källarn för att få den påfylld. «Må Gud vara mig nådig!« tänkte han. «Jag fyller kalken med den vätska, som är helig nog att användas i hans andra sakrament.« |
Han lät Gille falla på knä framför en stol, meddelade honom syndaförlåtelsen, läste upp instiftelseorden till nattvarden, räckte honom brödet och förde kalken till hans läppar. |
I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek av förskräckelse. «Vad har du gett mig i kalken, präst?« ropade han och grep hårt om prostens arm. – «Jag har gett dig det, som du i din hedniska övertro aldrig har vågat smaka,« sa prosten. «Jag har gett dig vatten ur Kyrkviken, men jag har helgat och invigt det. Nu har det... |
Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hörde inte på honom. «Vatten från Kyrkviken!« skrek han till med en jämmer, som hade han blivit sårad. «Vatten från Kyrkviken!« |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.