Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
I nästa ögonblick var han ute ur rummet och störtade genom förstugan ut på gården.
Prosten skyndade efter, men Gille stormade bort som en galning, och det var omöjligt att hinna honom. Medan han sprang, ropade han med en stämma, som ljöd väl så hemsk som den rösten från sjöbottnen, som prosten hade hört förut på aftonen:
«Tiden är inne, och mannen kommer!«
*
Prosten hade varit ute på isen halva natten med drängar och grannar och sökt efter Gille Folkesson, som hade lämnat prostgården i sinnesförvirring. Äntligen hade de upptäckt, att det fanns ett hål på den svaga isen vid åmynningen, en man hade helt försiktigt krupit ditåt och funnit Gilles hatt flytande på vattnet. Då b...
På hemvägen gick karlarna och talade om Gille, som naturligt var. De kände väl till honom och berättade för varandra om det förbund, som skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.
«Det var säkert, att de härnere tjänade honom,« sa en karl och stampade på isen, «men nu har så’nt slutat, som det alltid slutar. Han har kommit i deras våld till sist.«
«Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,« sa en. «Han måtte ha druckit sjövatten.«
I detsamma som detta var sagt, hörde de mitt ibland sig en stämma, som började tala och berätta. Det var en svag, darrande röst, en gammal och bruten mans röst. Människorna förstod inte i början vem den tillhörde, de stannade och undrade. Det hade inte funnits någon svag eller gammal man ibland dem, då de hade gått ut ...
Men så märkte de, att det var prosten, som talade, och de samlade sig tätt omkring honom för att höra vad han sade. De såg honom inte fullt tydligt, men de tyckte, att han stod där böjd och skälvande och knappt kunde hålla sig uppe.
De hade aldrig förr sett en människa så förkrossad. Det var ungt, sorglöst folk, de flesta av dem, men de stod runt omkring den brutna mannen och grät som barn, medan han talade.
När han hade sagt dem vad han denna aftonen hade upplevat, gick han upp mot land ensam. De andra smög tysta efter, bara så nära, att de kunde behålla honom i sikte och se, att han mäktade stappla hem och inte blev liggande på vägen.
«Det är slut med honom,« viskade de till varandra. «Han kommer aldrig mer opp i en predikstol.«
________
SLÅTTERKARLARNA PÅ EKOLSUND
Den store Polhem satt en vinter på Stjärnsund
och skapade med lust på under, vilkas make
ej setts i Sverige förr: den ena da’n en stake,
som tände ljuset själv, och åter nästa stund
ett lås, som icke blott var dyrkfritt som en mur,
men därtill av så slug och genomtänkt natur,
att det tog fast den tjuv, som till dess närhet
smugit.
Ej var att undra på att mästarns rykte flugit
kring landet vitt och brett och att envar, som
trycktes
av vånda och besvär, hän till hans verkstad drog
och bad om mången sak, som fast omöjlig tycktes:
än om en lustig börs, vars guld ej ända tog,
än om ett ur, vars gång först domedagen lycktes.
Så kör en vinterdag till trappan på Stjärnsund
en herre, ståtligt klädd i pälsverk och i siden:
förvaltarn, skall man tro, på själva Ekolsund,
en rik och mäktig man, av mången illa liden
som orättvis och hård. Vem vet med vilken
grund?
Han frågar, får besked: «Nej, Polhem finns ej här,
men om ers höga nåd vill göra sig besvär ...
Det syns en sotig vägg därborta mellan träden,
där plär han hållas jämt.« Förvaltarn lämnar