text
stringlengths
0
2.04k
med ospard omsorg skött, gav ringa lön för
mödan,
som ödslades därpå. Det skänkte knappast födan,
och endast fattigdom är vinsten det består.
Det är ej gårdens fel, ty den var fruktbar nog.
Nej, det berodde mest på denna skara drängar
och annat arbetsfolk, som all förtjänsten tog,
och rakt omöjligt var, med godsets många ängar
och vida åkerfält, att minska deras tropp.
På vintern ganska visst, men då den var förliden,
behövdes de igen och främst i skördetiden
Men saken vore hjälpt ..... Han kommit hit, i
hopp
att mästarn, som var störst av mästare i världen,
sitt snille bruka vill till lindring av hans nöd
och skapa slåtterfolk, som mejade hans gärden,
men ej begärde lön och ej behövde bröd.
Nu är det svåra sagt! Och talarn håller stilla
och ser den gamle an. Månn’ han är fylld av
skräck?
Månn’ nu i främlingen han endast ser en gäck,
som av ett gagnlöst hopp har låtit sig förvilla?
Men intet sådant märks. Den gamle endast nickar
bekräftande till allt. «Ja, saken tycks ej lätt,
men Polhem är nog den, som hittar på ett sätt.
Var viss, att skördefolk i rättan tid han skickar!«
«Vad?« ropar gästen till. «Ni tror, att det kan gå?«
«En stackars klensmed ger sitt hedersord därpå.«
«Och priset?« – «Det bestäms, sen ni hans arbet’
prövat.«
«Men fordras intet mer? Ej något slags kontrakt?«
Av ängslan har han knappt sin stämma i sin makt.
Han vet, att en och var, som slika konster övat
i forna dar, begärt att få en själ i pant.
«Nej, herre, intet krävs. Jo, ett dock, det är sant:
att saken också blir ert eget folk till nytta.«
«Vad sägs? Mitt eget folk?« Han i sin glädje
glömmer
försiktighetens bud, och vad hans hjärta gömmer
blir plötsligt uppenbart. «Jo, hälften skall få flytta,
och de, som tjäna kvar, få hälften mindre lön.
Men mästarn och dig själv jag icke skall förgäta
med min erkännsamhet, sen han har fyllt min bön
att drängar få av trä, som icke kunna äta.«
Nu månader förgå, och himlens sötma droppar
som ljus och värme ner på vinterödslig jord