text
stringlengths
0
2.04k
men vid vart steg man hör hur hårda träet
knakar.
Förutan ögons hjälp de nå sin vandrings mål,
rätt grovt de yxats till med huvud, armar, bål,
ej minsta spår av konst, men kanske just därför
det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.
Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan,
är flydd till mörka loft, i källrar krupen neder.
Förvaltarn blott står kvar – det erkänns till hans
heder –
och ser med dödens lugn den hemska troppen an.
Att den är Polhems verk, ej mer han tänka tör.
«Vem utav kvinna född,« med ängslan han sig
spör,
«kan vara mäktig nog att forma denna skara?
Nej, ett naturens verk den säkert måste vara.«
Då varsnar han med ens en gubbe, svart och
sliten,
som andfådd haltar fram i jätteradens slut.
Var såg han förr en gång den sotiga habiten?
«Jo, smeden på Stjärnsund!« han hastigt grubblar
ut.
Den gamle träder fram. «Se här vad ni beställt:
ett skördefolk av trä att meja edra fält.
Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för fyra.
Men lägg på minnet nu hur ni skall skaran styra!
Den börjar meja snällt, så snart ni ropar slå!
och håller i med flit, till dess ni skriker stå!«
Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra,
till närbelägen äng han hastigt troppen för,
och när uppå hans bud de långa liar svingas
och gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas,
han all sin värdighet med ens på porten kör
och vill en fattig smed i sina armar trycka.
Men denne viker bort. «Jag ber, jag ber, ers nåd,
ej lön, ej tack ännu! Ni minns de gamles råd:
först sedan sol gått ner, man prise dagens lycka.
Sköt nu ert skördefolk!« han säger och försvinner.
Förvaltarn på hans tal ej länge undra hinner.
Hans flinka skördemän ren nått till ängens gräns,
han måste skynda bort att troppen kommendera.
Det vet var åkerman hur det i hjärtat känns,