text stringlengths 0 2.04k |
|---|
men vid vart steg man hör hur hårda träet |
knakar. |
Förutan ögons hjälp de nå sin vandrings mål, |
rätt grovt de yxats till med huvud, armar, bål, |
ej minsta spår av konst, men kanske just därför |
det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör. |
Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan, |
är flydd till mörka loft, i källrar krupen neder. |
Förvaltarn blott står kvar – det erkänns till hans |
heder – |
och ser med dödens lugn den hemska troppen an. |
Att den är Polhems verk, ej mer han tänka tör. |
«Vem utav kvinna född,« med ängslan han sig |
spör, |
«kan vara mäktig nog att forma denna skara? |
Nej, ett naturens verk den säkert måste vara.« |
Då varsnar han med ens en gubbe, svart och |
sliten, |
som andfådd haltar fram i jätteradens slut. |
Var såg han förr en gång den sotiga habiten? |
«Jo, smeden på Stjärnsund!« han hastigt grubblar |
ut. |
Den gamle träder fram. «Se här vad ni beställt: |
ett skördefolk av trä att meja edra fält. |
Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för fyra. |
Men lägg på minnet nu hur ni skall skaran styra! |
Den börjar meja snällt, så snart ni ropar slå! |
och håller i med flit, till dess ni skriker stå!« |
Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra, |
till närbelägen äng han hastigt troppen för, |
och när uppå hans bud de långa liar svingas |
och gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas, |
han all sin värdighet med ens på porten kör |
och vill en fattig smed i sina armar trycka. |
Men denne viker bort. «Jag ber, jag ber, ers nåd, |
ej lön, ej tack ännu! Ni minns de gamles råd: |
först sedan sol gått ner, man prise dagens lycka. |
Sköt nu ert skördefolk!« han säger och försvinner. |
Förvaltarn på hans tal ej länge undra hinner. |
Hans flinka skördemän ren nått till ängens gräns, |
han måste skynda bort att troppen kommendera. |
Det vet var åkerman hur det i hjärtat känns, |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.