text stringlengths 0 2.04k |
|---|
som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå. |
Snart annan ängslan föds. Han har ej sålt sin |
själ, |
men månne det till sist är tjänligt för dess väl, |
att samma enkla ord beständigt tungan nöta? |
Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta? |
Är det kanske därför, att solen världen lämnat? |
Han känner sig med ens i onda makters våld. |
Han ryser för den hop han tagit i sin sold |
och törs ej hålla på så länge, som han ämnat. |
Hu! Dessa män av trä fått liv i kvällens timma, |
de grina såsom troll, och vreda ögon glimma. |
Nej, han må hemåt nu att nödig vila njuta! |
Det fattas blott en teg. Den kan ju mejas sen. |
Helt hastigt till sitt folk han ropar: «Sluta, sluta!« |
Vad? Lydes ej hans bud? Ack, rösten var för |
klen! |
«Nå, sluta, sluta opp!« han barskt mot skaran ryter. |
Förgäves! Den går på. Hur hänger detta hop? |
Den lydde ju förut vid minsta lilla rop; |
nu som med ökad fart den fram mot honom |
bryter. |
Ett ljus går plötsligt opp. Han brukat orätt ord. |
«Håll in!« han säga bör. Nej, troppen är förgjord, |
alltjämt den svänger på med sina snabba liar. |
Men detta går ej an. Här tar ju ängen slut. |
Nu finns ej mera land, han drivs i vattnet ut. |
«Håll – stanna – halt – var still!« han i sin |
ångest skriar. |
Men skördefolket går med samma takt framåt. |
I vatten som på land det sina vapen svingar, |
allt längre ut i sjön det skonslöst honom tvingar. |
Knappt kan han ropa mer för ängslan och för |
gråt. |
Till skuldran vattnet når. Han tror sig se, att |
Döden, |
den liemänners drott, inför hans öga står. |
Då, just i sista stund, då, just i högsta nöden, |
en stämma välbekant fram till hans öra når. |
«Stå!« ropar den med makt. Strax alla liar vila, |
och mellan dem han kan till trygga stranden ila. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.