text
stringlengths
0
2.04k
då folket villigt är att goda ting prestera.
Men vem har nånsin ägt en sådan skara drängar,
som ej blir trött, ej varm och ej till vila trår,
av ingenting förströs, men stora ting förmår
och mejar av en äng med några liesvängar?
Förvaltarn hela dan går som i paradis.
Han ej av hunger vet, han feber har av iver,
och ej den minsta stund han sig till vila giver.
Fält efter fält slås av. Går allt på detta vis,
skall slåttern vara gjord, förrn det till afton
skymmer.
Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården
spridas
becksvarta moln av sorg, av oro och bekymmer.
Av mången fattig mor i oro händren vridas.
«O, mina arma barn, här stunda dar av nöd!
Ej männer fordras mer att gårdens liar föra,
vidunder skapats ha, som deras arbet’ göra.
Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd.«
Man skådar godsets folk på kullar och på stenar,
rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av frost och
svält,
i dov förbittring stå och se den jakt, som skenar
lik hejdlös virvelstorm fram över äng och fält.
«Förvaltarn får det bra med dessa furu-slavar.
Den hopen klagar ej på våld och tyranni.
Nu blir han våra barn och våra trasor fri,
men våra lieskaft förbytts till tiggarstavar.«
Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka,
man gräset falla ser på sträcka efter sträcka.
Han når sin önskans mål och slår sin sista äng,
just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng.
Det är en Mälarvret, och från en backes krön
går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjön.
Han själv går frammanför och långsamt undan
viker,
mens han kommandoord till barska skaran skriker.
Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt
mattas.
Allt ju fullkomligt är, men ändå något fattas –
vad, vet han knappast själv – : ett rop, ett skämt,
ett skratt,
en gammal skördesång, ett muntert litet spratt?
En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer,
men åkerhönan klyvs, som sina ungar döljer.
Det är en annan sak med människor ändå,