text stringlengths 0 2.04k |
|---|
DEN HELIGA BILDEN I LUCCA |
För länge i världen sedan hände det, att en fattig jordbruksarbetare och hans hustru kom gående utför Storgatan i Palermo. Kvinnan ledde en åsna, som var lastad med två grönsakskorgar, och mannen gick efter med en pikstav och motade på djuret. Bäst som de gick sin väg fram, fick de syn på en munk, som stod och predikad... |
«Käre man,« sa hustrun, «om du vill som jag, så stannar vi ett par ögonblick och lyssnar på den där gudsmannen. Det tycks vara en lustigkurre, och jag har ingenting emot att sluta dagen med ett gott skratt.« |
«I sanning, det har inte jag heller,« sa mannen. «Arbetet är ju slut för i dag. Varför skulle vi neka oss en liten förströelse, i all synnerhet som den inte kostar något?« |
De trängde sig in i folkhopen, men då de hade hunnit så långt fram, att de kunde urskilja talarens anletsdrag, blev de helt förvånade. Han var visst ingen gyckelmakare, som de först hade trott, utan stod där och talade med den allra högtidligaste uppsyn, vilket dock inte hindrade, att alla, som lyssnade till honom, ren... |
«Hur i all världen kan detta hänga ihop?« undrade den gamla kvinnan. «Den där munken ser ju helt andäktig ut. Varför skrattar då alla människor åt honom?« |
En av de omkringstående hade lagt märke till den fattiga hustruns fråga. |
«Ni får inte förundra er över att vi skrattar,« sa han. «Den där munken är ifrån Lucca i Italien, och han tigger pengar till en helig bild, som lär finnas i en kyrka där i staden. Han försäkrar, att bilden är så mäktig, att han vedergäller hundrafalt varenda gåva, som man ger honom. Kan man tänka sig något löjligare?« |
«Jag är bara en olärd lantarbetare,« viskade den gamla mannen till sin hustru. «Det är väl därför, som jag inte kan förstå varför han finner detta så löjligt.« |
De trängde sig allt närmare, och äntligen kunde de med egna öron höra hur munken bedyrade, att om någon ville ge en gåva, stor eller liten, till den heliga bilden av den korsfäste, som förvarades i Luccas domkyrka, skulle det vedergällas honom hundrafalt. |
Munken avgav sin försäkran med den trovärdigaste uppsyn, men stadsborna var ur stånd att fatta, att han inte skämtade. För vart ord han yttrade blev skrattsalvorna allt högre och gycklet allt friare. |
«Jag kan sannerligen inte förstå de här stadsborna,« sa den fattiga kvinnan. «Tycker de då inte, att detta är ett storartat anbud? Jag skulle bara önska, att jag ägde något, som jag kunde ge bilden.« |
«Du har alldeles rätt,« instämde mannen. «Titta på munken! Det är en ärlig och trovärdig man, som vet vad han säger. Om jag vore en av de rika stadsborna, skulle jag inte tveka att ge bilden hela min förmögenhet för att få den hundradubblad tillbaka.« |
«Käre, käre man,« utropade nu kvinnan, «gör allvar av vad du säger! Vi är ju inte alldeles utfattiga. Har vi inte våra grönsaksland och vår stuga och vår gamla åsna? Det bleve ingen stor summa, om vi sålde dem, men tänk dig, att den på en gång bleve hundra gånger förstorad! Vi skulle bestämt bli så förmögna, att vi had... |
«Du tar alldeles orden ur munnen på mig,« svarade hennes man. «Vi har ju strävat och arbetat i hela vårt liv utan att bli rikare fördenskull. Nu lider det mot den tiden, då vi inte längre kan försörja oss själva. Vi bör inte försumma ett sådant tillfälle att skaffa oss en sorgfri ålderdom.« |
Härmed var deras beslut fattat. Nästa dag begav de sig till sin granne, en välbärgad och förståndig lantbrukare, och frågade honom om han inte ville köpa deras stuga, deras trädgård och deras gamla åsna. |
Den rika bonden hade länge önskat att bli ägare av den lilla jordbiten, som låg tätt intill hans gård, och blev glad åt anbudet. Men innan han avslutade köpet, ville han, som en god granne anstår, ta reda på vad det gamla folket ämnade leva av, sedan de hade sålt bort sin egendom, och detta höll på att göra slut på hel... |
«Det är verkligen sant,« utbrast han, då han hade fått veta hur de ämnade placera sina pengar, «att jag länge har önskat äga er trädgård för att kunna dra fram en väg över området, men jag kan rakt inte stå till svars med att villfara er önskan, då jag hör, att ni ämnar använda köpeskillingen på ett så dåraktigt sätt. ... |
De två gamla förklarade för honom än en gång, att de hade hört en munk säga, att den heliga bilden hade makt att vedergälla dem hundrafalt. |
«Varför inte likaså gärna tusenfalt?« sa grannen. «Sådant där säger alla munkar bara av gammal vana utan att vänta, att någon ska ta dem på allvar.« |
Bonden gjorde alla de invändningar, som en hederlig man borde göra i ett sådant fall. Det var, först då de båda gamla hotade att bjuda ut sin egendom till en annan av de kringboende, som han gav med sig. Han köpte alltsammans av dem för en summa av trettio floriner, som han räknade upp ur en läderpung. «Se här!« sa han... |
«Käre granne,« sa den gamla kvinnan, «när ni ser oss igen, så äger vi hundra gånger så många floriner som i dag. Varför skulle vi då besvära er eller någon annan med att be om allmosor?« |
«Nå,« sa bonden och skrattade, «ni är då så galna, att det inte är lönt att tala förnuft med er. Säg mig nu bara vad ni tänker ta er till för det första!« |
«Vad vi tänker ta oss till!« upprepade den fattige. «Men, granne, vad skulle vi göra annat än gå till Lucca med vår gåva och lägga ner den inför den heliga bilden?« |
«Jag tror sannerligen, att den där munken var en häxmästare, som har förvridit hjärnan på er,« sa bonden med stor häftighet. «Hur kan ni inbilla er, att en helgonbild på det där sättet ska kunna betala er jämnt på öret? Eller varför skulle ni bli hjälpta på ett så underbart sätt, ni, mer än alla andra? Jag har en dotte... |
När den rika mannen hade sagt detta, vinkade han åt sina grannar till avsked och gick hastigt in i sitt hus, för han var nära att falla i gråt. |
De två fattiga stod ett ögonblick och såg efter honom. «Det är en sanning, att ingen blir sparad för sorgen,« sa hustrun och torkade sig i ögonen. «Kom ihåg för all del, käre man, att vi ska bedja den heliga bilden upplysa vår käre granne om varför hans böner inte blir hörda! Han är en god man, som väl är värd, att han... |
Det gamla paret gick nu att säga ett ömt farväl till sin trogna åsna, och sedan fanns det ingenting, som höll dem kvar i hemtrakten, utan de kunde anträda färden till Lucca. |
Eftersom de emellertid på intet sätt ville minska de trettio florinerna, måste de hela vägen gå till fots, och för att få mat och natthärbärge hade de ingen annan utväg än att tigga. Det blev alltså ingen lätt resa, men de tog sig ändå fram utan någon egentlig svårighet, ända tills de anlände till Messina, där de måste... |
«Nej, nej, mina medkristna!« sa han. «Ingen av er kommer ombord, förrän ni har betalat en halv florin var för överfarten.« |
Han hade sträckt ut sig, så gott han kunde, på roddbänken och kastade en rätt ovänlig blick på de fromma vandrarna, för de hade kommit till färjan mitt i värsta middagshettan, då all rörelse brukade avstanna, och han hade rätt till ett par timmars vila. |
«Min vän,« svarade den fattiga mannen, «jag förstår, att du tar oss för tiggare, som vill begagna ditt arbete utan att betala något för det, men så är ingalunda fallet. Vi är tvärtom på vandring till Italien för att förränta våra pengar, och när vi kommer tillbaka, är vi troligen så förmögna, att vi kan betala dig fem ... |
Galärslaven lyfte litet på huvudet, sneglade på dem genom sina halvslutna ögon och lade sig till rätta igen. |
«Ni ser mig just ut, som ni skulle ha några pengar att förränta,« sa han. |
«Så sant som jag lever!« sa den fattige. «Jag har inte mindre än trettio floriner i min påse, men jag vill inte röra dem, därför att de är ämnade till en, som betalar igen hundrafalt allt, som man ger honom. Du kan alltså förstå, att jag inte vill förminska summan nu, utan hellre betalar dig, då jag kommer tillbaka.« |
Färjemannen lyfte på huvudet med litet större intresse. |
«Vad är det för en, som betalar igen hundrafalt?« sa han. |
«Vem annan skulle det vara än den heliga bilden i Lucca?« utropade den fattige. |
Galärslaven brast ut i ett bittert skratt. |
«Jag vill säga er något,« sa han. «jag är visserligen befalld av överheten att begära en halv florin av envar, som jag färjar över sundet, men så här under min fritid har jag rätt att sätta er över utan betalning. Tacka mig nu inte för detta, för det vore mycket större barmhärtighet att inte föra er vidare, men jag har... |
Han vinkade åt dem att stiga i färjebåten. Under hela överfarten sade han ingenting, men då de lade till i Reggio i Italien, började han på nytt med sitt bittra tal. |
«Eftersom ni så säkert litar på att den där bilden ska hjälpa er, så vill jag säga er, att ingen kan ha sänt opp flera böner än jag, som sitter fastsmidd här vid årorna. Jag borde också ha fått hjälp, för jag sitter här inte för något brott, som jag har begått, utan till följd av en orättvis dom. De mäktiga i himmelen ... |
Då de båda fattiga hade stigit ur båten och börjat gå uppåt stranden, anmärkte den gamla kvinnan, att världen var mer rik på sorg och olycka, än hon någonsin hade trott. |
«Ja,« sa mannen, «den är sannerligen uppfylld av bedrövade. Kom ihåg, kära hustru, att vi inte glömmer att fråga den mäktiga bilden varför den här mannen inte kan vinna bönhörelse och bli befriad från sitt lidande!« |
Efter detta fortsatte de vandringen norrut och använde på den både veckor och månader. Slutligen nådde de en aftonstund fram till en stad, som man sade dem vara Lucca. |
«Käre man,« sa den gamla kvinnan, då de gick in genom stadsporten, «vad jag är glad, att vi är komna till målet för vår resa! Om du vill som jag, beger vi oss genast till domkyrkan. Jag vill varken äta eller vila, innan jag har fått se den heliga bilden.« |
«Du har alldeles rätt,« sa mannen, «men om vi ska hinna överlämna vår gåva till bilden redan i dag, får vi verkligen skynda oss. Det är så långt lidet på dagen, att det inte kan dröja länge, innan aftonbönen är slut i kyrkorna och kyrkportarna stänges.« |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.