text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Fastän de var trötta efter en hel dags vandring, tog de ut stegen allt raskare, och när de hade hunnit så långt, att de såg dômens ytterväggar, började de springa. Men de kom i alla fall för sent. Sakristanen, som hade vård om dômen, stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga knippan med nycklar i sitt bälte, då d... |
«Ack, herr sakristan, herr sakristan!« började gumman, för det var hon, som kom först. «Vill ni inte förbarma er över oss och låta oss komma in i kyrkan bara på ett par ögonblick? Ni vet inte hur långt vi har vandrat. Vi är komna ända från Palermo för att ge en gåva till den heliga bilden, som finns härinne.« |
«Herr sakristan!« ropade den gamla mannen och avbröt sin hustru. «Vi är inga tiggare. Här ser ni en pung med trettio floriner, som det är vår mening att skänka till er undergörande bild, därför att vi vet, att han ska betala oss det tillbaka hundrafalt.« |
De var så ivriga, att de grep tag i sakristanens kåpa för att hålla honom kvar. Men denna deras häftighet var nära att bringa kyrkvaktarn på den tron, att de var ett par galningar. |
«Vad är det åt er?« ropade han. «Kyrkan är stängd för i dag. Det hålles ingen mässa förrän i morgon bittida.« |
«Käre vän,« sa kvinnan, «vi vill inte höra någon mässa. Vi har präster och kyrkor tillräckligt på Sicilien, så att inte har vi behövt gå denna långa vägen fördenskull. Vi har kommit endast och allenast för att ge trettio floriner till er heliga bild, därför att vi vet, att han betalar igen hundrafalt alla de gåvor, som... |
Den stackars kvinnan talade med ännu större säkerhet än vanligt, därför att hon nu var kommen till ett ställe, där hon var viss om att man skulle förstå henne. Men sakristanen blev lika häpen över hennes påstående som alla andra. |
«Käre herr sakristan,« sa kvinnan, «ni måste ju ändå veta hur det förhåller sig. Det är en munk från den här staden, som har talat om bilden nere i Palermo.« |
«Jag försäkrar er, mina vänner, att jag ingenting vet,« sa sakristanen, «och att jag inte förstår ett ord av vad ni säger. Det är bäst, att ni berättar för mig allt, som rör denna saken. Ni ser ju ut som kloka och förståndiga människor, men ni talar, som om ni vore vansinniga.« |
Medan de nu berättade sin historia ända från början, tänkte kyrkvaktarn: |
«Om de där människorna är så envisa, att de har vandrat från Palermo till Lucca för att lämna pengar till den heliga bilden, så tjänar det ingenting till att neka dem att komma in i kyrkan. De ger sig i alla fall inte med mindre, än att jag öppnar porten för dem.« |
Han tog verkligen nyckelknippan ur bältet och beredde sig att låsa upp kyrkdörren, allt under det att han gjorde ett sista försök att ta dem ur sin villfarelse. «Ack, mina vänner!« sa han, medan han vred på de tröga riglarna. «Det ar visserligen sant, att i den här kyrkan finns en gammal bild av den korsfäste, men den ... |
De två gamla blev ytterligt förvånade över dessa underrättelser. |
«Ack, mina vänner,« fortfor sakristanen, «om den bilden hade sådan makt, som ni tillskriver honom, då borde han åtminstone kunna hjälpa rosenbusken, som står här bredvid kyrkväggen. Det var min största glädje att se hur den blommade förr i världen. Den klädde hela hörnet långt uppåt tornet med de skönaste rosor, men nu... |
Han suckade djupt och såg verkligen så bedrövad ut, att de två fattiga vandrarna förklarade, att så snart som de stod inför den heliga bilden, skulle de fråga den varför rosenbusken inte längre bar några blommor, men han tycktes inte fästa något avseende vid deras löften. |
«Skynda er nu bara,« sa han, i det att han sköt upp kyrkdörren, «så stannar jag här utanför och väntar på er. Det är ingen svårighet att leta reda på bilden, för den hänger på pelarn, som står närmast den brinnande lampan.« |
De två gamla hade visserligen blivit häpna över hans förklaringar, men deras tro var ingalunda rubbad, och de såg knappt, att dörren var öppnad, förrän de skyndade in i kyrkan. Men när de väl hade kommit in, stannade de, för i det ålderdomliga gudshuset, som bara hade några få och mycket smala fönster, rådde redan ett ... |
Den gamla kvinnan tog ett steg framåt, men hon höll på att falla utför ett trappsteg, och hon hejdade sig helt förskräckt. |
«Käre man,« sa hon, «detta är verkligen otur. Att veta, att den heliga bilden befinner sig på bara ett par stegs avstånd, och inte kunna komma fram till den!« |
«Håll dig stilla ett par minuter, tills våra ögon hinner vänja sig vid mörkret härinne!« viskade mannen. Han var alltför genomträngd av ställets helighet för att våga tala högt. |
I detsamma föreföll det dem, som om den lilla röda lågan, som brann framme i kyrkan, klöv sig itu. Den ena hälften började sväva hit och dit i kyrkan, och överallt, där den for fram, tändes plötsligen vaxljusen på altare och i ljuskronor, sa att mörkret hastigt skingrades. |
«Ack, käre man,« sa den gamla kvinnan, «ser du, att man tänder ljus därframme? Snart blir det inte någon konst att hitta till den heliga bilden.« |
«Kära hustru,« sa mannen, «sakristanen var vänligare till sinnelaget, än vi anade. Han har gått in genom sakristian för att tända några ljus, så att vi ska kunna leta oss fram.« |
«Jag kan bara inte förstå, att han gör sig så mycket besvär för vår skull. Ett par tre ljus hade ju varit nog, men du ser, att han tänder inte bara på huvudaltaret, utan också i sidokapellen och i takkronorna.« |
Det var verkligen sant. Hela kyrkan glimmade av ljus. De båda fattiga var emellertid i detta ögonblicket så upptagna av tanken på den undergörande bilden, att de inte länge undrade över den stora mängden av ljuslågor eller hur de hade blivit tända. |
«Det är ju möjligt, att här ska firas en helgonfest,« sa gumman. «I alla händelser är jag glad över att ljusen har blivit tända. Jag känner mig alltid dubbelt så högtidlig till mods, då jag ser många ljuslågor i en kyrka. Vet du vad! Jag skulle önska, att här också spelades orgel.« |
Knappt var detta sagt, förrän ett svagt brus av toner hördes från orgelläktarn. |
«Nej, men hör bara!« sa mannen. «I kväll tror jag att du får allt, vad du önskar dig. Och så vackert man spelar i den här kyrkan! En så härlig musik har jag inte hört ens i dômen i Palermo.« |
«Det är så ljuvligt, att man kunde tro, att det vore en ängel, som spelade,« sa den gamla, «men mindre hade jag inte heller väntat mig i denna kyrkan. Nu skulle jag bara önska, att den också vore fylld av rökelse, för de doftande rökelsemolnen kommer mig alltid att känna, att jag befinner mig på ett heligt rum.« |
Knappt hade hustrun talat ut, förrän den gamla mannen utbrast med förvåning i stämman: «Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt? Det är den finaste, mildaste och ljuvligaste rökelse, som jag någonsin har luktat.« |
De såg ingen människa, som svängde ett rökelsekar, likaså litet som de märkte någon organist uppe på orgelläktarn, men de försökte inte fundera ut hur allt detta kom sig. De levde bara i tanke på den heliga bilden. De hade nu satt sig i rörelse för att nå fram till den, men de vandrade mycket långsamt uppåt huvudgången... |
Då de var hunna ungefär till mitten av kyrkan, hejdades de av att någon kom gående emot dem på gången. Det var en hög och fager kvinna, klädd i en blå klänning med en röd mantel. Hon hade en liten krona av pärlor och ädla stenar på huvudet och rika smycken på armar och hals. |
Hon gick dem till mötes med det allra vänligaste leende, ungefär som en husfru, som kommer emot ärade och efterlängtade gäster, och frågade vad de sökte i kyrkan så här sent på dagen. |
«Högt ärade fru drottning!« sa den gamla kvinnan med glädje i rösten, för ett så gott och vackert ansikte tyckte hon sig aldrig förut ha skådat. «Vi är hitkomna, jag och min man, för att lägga ner vårt offer för den heliga bilden av den korsfäste, som lär hänga på en pelare i kyrkan.« |
Härpå började de gamla, som deras vana var, berätta hela sin historia, alltifrån den aftonstunden, då de hade hört munken predika på Storgatan i Palermo, ända till deras möte med sakristanen ute på kyrktrappan. |
Den främmande betraktade dem alltjämt lika välvilligt, men det tycktes dem, att hennes ansikte fick ett mer och mer sorgset uttryck, alltsom berättelsen fortskred. |
«Ack,« sa hon, då hon hade hört dem till slut, «det anstår inte mig att säga om era förhoppningar ska bli uppfyllda, men jag fruktar det värsta. Det är ingenting, som är så sällsynt, som att Gud är i stånd att tillmötesgå människornas önskningar. Deras plåga kan ju vara dem pålagd som ett straff för någon missgärning. |
«Se nu bara till exempel på sakristanen här utanför!« fortfor hon. «Han klagar över att en rosenbuske, som är honom mycket kär, inte mer bär några blommor, men han betänker inte, att detta är ämnat som en påminnelse för honom själv. Sedan flera år tillbaka låter han de många helgonbilderna, som ni ser här runt omkring,... |
«Ack ja!« sa det gamla paret suckande. «Vi kunde ju tro, att det skulle förhålla sig på något sådant sätt. Säkert har vi syndat värre än han, men vi har kommit hit i förlitande på det löftet, som har blivit oss givet.« |
Den sköna kvinnan framför dem höjde litet på ögonbrynen, men sedan fortfor hon med samma milda röst. |
«Det är en god sak med en fast tro, men det kan inte vara tillräckligt för att Gud skall höra era böner. Ni kunde ju lätt önska er något, som vore er själva till skada. |
«Ni berättade mig nyss om den stackars galärslaven, som ror en färjebåt mellan Messina och Reggio,« fortfor hon. «För endast några år tillbaka var han en rik köpman, och han var dessutom en god man, som inte gjorde någon något förnär, men han var så begiven på vällevnad och kroppens njutningar, att han skulle ha ådragi... |
«Kära, nådiga fru!« sa den gamla mannen. «Vi är glada, att detta är orsaken till att den där mannen måste lida under en orättvis dom. Vi har nog själva tänkt, att det torde förhålla sig på detta viset. Vad nu oss själva beträffar, så vet vi inte alls om det, som vi önskar oss, skulle vara oss till gagn eller skada, vi ... |
Åter höjde den ljuva uppenbarelsen framför dem ett ögonbryn, liksom av otålighet över deras envishet, därpå fortsatte hon med en röst, som klang allt mildare, ju längre hon talade: |
«Det är mycket gott med en fast tro, men det är inte säkert, att Gud bara fördenskull kan höra era böner. Det kan ju hända, att han först vill lära er att vara nöjda med det goda, som har blivit er beskärt. |
«Härvidlag tänker jag på er granne, den rika bonden utanför Palermo,« fortfor hon. «Han har utom den dottern, som ligger sjuk, ännu en, men denna är ful och litet missbildad, och därför har han alltid behandlat henne illa. Hon är dock både klok och god och arbetsam och gör honom den största nytta. Hennes lidande har rö... |
«Sannerligen!« utropade den gamla kvinnan. «Ju längre jag hör er tala, goda, nådiga fru, desto mer övertygad blir jag om Guds vishet och rättvisa. Helt säkert har vi båda gamla många gånger underlåtit att tacka honom för alla hans välgärningar, men vi litar i alla fall på det löftet, som har blivit oss givet.« |
Vid dessa ord överstrålade det ljuvaste leende den ädla fruns ansikte, och hon sade, i det hon vinkade åt de två fattiga att följa sig: |
«Jag har varnat er, mina vänner, men jag ser, att det är omöjligt att förmå er att avstå från ert förehavande. Tänk dock än en gång på hur svårt det är att få bönhörelse, innan ni lämnar ifrån er era floriner!« |
Hon förde dem utan att invänta svar fram till en pelare och pekade mot höjden. Där hängde ända uppe vid taket ett stort kors av mörknat trä, och på detta var fäst en Kristusbild, som var så olik alla andra bilder av den korsfäste, som de fattiga hittills hade skådat, att de vände sig mot sin ledsagarinna för att få vet... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.