text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Denna bild är mycket gammal,« sa hon, «och mycket illa bevarad, men visserligen föreställer den min son, den korsfäste frälsaren.« |
De båda gamla var så upptagna av att betrakta den heliga bilden, att de inte i det ögonblicket, utan först senare förstod hela innebörden av hennes ord. |
«Käre man,« viskade den gamla kvinnan, «den helige däruppe skrämmer mig nästan med sina breda ögonbryn och sina djupa ögon. Jag känner mig ängslig, därför att han är avbildad utan skägg. Jag kan inte känna igen honom.« |
De förundrade sig också över att bilden var iklädd en kort livklädnad av något svart tyg och hade ett bälte om livet samt träsandaler på fötterna. Den var dessutom mycket dammig och hade säkert hängt där i åratal, utan att man hade tänkt på att ge den någon tillsyn. |
«Ni känner er säkert mycket oroliga,« sa deras ledsagarinna. «Ni hade väntat er, att den mäktige, som skall hjälpa er, skulle ha ett helt annat utseende.« |
«Kära, nådiga fru drottning,« sa den gamla mannen, «vi tänker alls ingenting sådant. Vi är glada, att vi inte genast kunde känna igen honom. Vi vet, att det var på samma sätt, då han gick här på jorden, att han var ringa till sitt yttre och att människorna inte genast förstod, att han var Guds son.« |
Leendet återvände i full klarhet på den främmande kvinnans ansikte. |
«Överlämna då er gåva till honom!« sa hon. |
Utan att säga ett ord vidare sjönk de båda gamla ner på knä och böjde sina huvuden mot stengolvet. |
«O Kristus, Guds son,« sa de, «tag emot vår gåva, och hör vår bön! Se här de trettio florinerna, som vi erhöll, då vi sålde vår trädgård, vår stuga och vår gamla åsna! Vi har burit hit dem ända från Sicilien, därför att vi vet, att du vedergäller hundrafalt varje gåva, som man erbjuder dig. Låt inte vår tro komma på sk... |
I det att de sade detta, lossade mannen pungen med florinerna från bältet och sköt den fram mot pelarn, som uppbar korset. |
De uttalade än en gång samma ord utan att lyfta sina huvuden, men plötsligen hörde de ett lätt knakande ovanför sig. De höjde blickarna och såg, att träbilden hade lösgjort sin ena arm och sin ena fot från spikarna, som genomträngde dem. |
Den gamla kvinnan grep hårt om sin mans hand, men ingen av dem sade något. Deras hjärtan klappade av salig förväntan. De var säkrare än någonsin, att deras böner skulle bli hörda. |
Men Kristusbilden lossade med ett hastigt grepp träsandalen från sin fot och lät den falla ner till de bedjande. Därpå återtog den sin vanliga ställning och såg ner till dem från sitt kors med samma stränga och sorgsna min som förut. |
Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och de skulle inte ha trott, att de hade sett rätt, om inte sandalen hade legat på golvet framför dem. |
Det var en helt vanlig sandal med träsula och läderremmar. Det fanns varken sten eller smycke på den, utan den var alldeles värdelös. Det tycktes, som om den ädla frun, som ännu dröjde bredvid dem, trodde sig märka, att de båda fattiga kände sig bedragna i sina förväntningar. |
«Ack!« sa hon medlidsamt. «Denna sandal är en dålig vedergällning för er stora gåva. Men det är ju ännu inte för sent för er att ångra er. Ni kan låta den ligga, där den ligger, och ta tillbaka era floriner.« |
De båda gamla såg nästan bestraffande på henne. |
«Vad menar ni, kära, nådiga fru?« sa de. «Den heliga bilden har säkert givit oss så mycket den förmådde i sin fattigdom. Han har gjort ett under för att kunna skänka oss den här sandalen. Det är väl tusen gånger mer värt än våra fattiga floriner.« |
Knappast hade de sagt detta, förrän den höga kvinnans ansikte upplystes av det ömmaste leende. |
«Ni är min sons rätta tjänare,« sa hon. «Och ni ska inte bli bedragna i er tillit till honom. De fromma människornas oskyldiga önskningar kan Gud alltid bifalla.« |
I detsamma hon sade detta, omstrålades hon av en sådan klarhet och glans, att de gamla måste sluta sina ögon. Då de åter öppnade dem, rådde mörker i kyrkan, ljusen var släckta, orgelspelet hade upphört, och den strålande kvinnan, som nyss hade stått framför dem, var försvunnen. |
Men de hann knappt att undra över förändringen. De var inte ensamma så länge som en sekund. Kyrkdörren slogs hastigt upp, och sakristanen kom inrusande. |
«Kära, heliga vandrare,« ropade han, «vilket underverk! Jag har sett det. Jag satt på trappan och väntade er, men då ni dröjde och dröjde, reste jag mig opp och tittade in genom nyckelhålet. Jag såg er gå fram i strålar av överjordiskt ljus, och den heliga Guds moder, som annars tronar på ett altare härframme, hade sti... |
Han tog dem med sig till biskopen, som satt i kapitelsalen, omgiven av sina domherrar. |
Han berättade. De två gamla berättade, och äntligen fick de fromma herrarna klart för sig vilket stort underverk som hade skett. |
Biskopen skyndade först av allt att vinka till sig sin skattmästare. |
«Min vän,« sa han, «jag önskar betala sandalen, som dessa goda människorna på ett så underbart sätt har erhållit av den heliga bilden, med 3,000 floriner, om de vill sälja den till mig. Jag vill inte, att den ska föras bort från Lucca.« |
Då pengarna var uppräknade och lagda i den gamla mannens hand, fortsatte biskopen: |
«Innan ni lämnar Lucca, inbjuder jag er att med oss andra närvara vid den heliga bildens flyttning till sin rätta plats ovan huvudaltaret, men sedan bör ni skyndsamt gå tillbaka samma väg, som ni har kommit, och därvid berätta allt, vad ni har upplevat under er vandring, för envar, som vill lyssna. Jag gläder mig nu åt... |
Han tystnade ett ögonblick, därpå sträckte han ut händerna över de båda gamla. |
«Ni är de kloka, och vi andra är dårar,« sade han. «Också vi vet, att Gud är allsmäktig, men vem av oss vågar lita på hans bistånd? Tacka Gud, som har givit er trons gåva! Det är den största av hans välgärningar.« |
VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD |
Det var en gammal överste Beerencreutz, som under många år hade hållit till på Ekeby hos majorskan och bott i kavaljersflygeln. |
Sedan majorskan var död och det hade blivit slut med det glada kavaljerslivet, hyrde översten in sig i en bondgård i Stora Kils socken, som ligger vid södra änden av den långa sjön Löven. Han förfogade över två rum i övervåningen, ett stort, som man först kom in i, och ett mindre. Bondfolket bodde på nedre botten, och ... |
Här levde han i lång tid, ända tills han hann sitt sjuttiofemte år. Han var alldeles ensam, utan att ens ha en tjänare, som passade upp honom. Han städade själv sina rum, lagade sin mat, så gott sig göra lät, och ryktade och fodrade sin häst. Han sade, att han ville ställa med allt detta själv, därför att han bättre sk... |
I det stora rummet hade översten satt upp den märkvärdiga mattväven, som man talade om och förundrade sig över i hela Stora Kils socken. Den vävdes inte i vävstol, utan trådarna var utspända från vägg till vägg, så att den, som kom in i rummet, kunde inte annat tro, än att han hade råkat in i ett jättestort spindelnät.... |
I det inre rummet hade översten sin säng stående. Han låg jämt i en liten tältsäng, som han hade nyttjat, då han var ute i kriget i Tyskland och kämpade mot Napoleon. Men annars hade han stora, prydliga möbler i det där rummet. Där fanns bland annat en stor mahognysoffa, ett gammalt klaffbord på svarta ebenholtsben, en... |
Här i detta rummet låg översten och sov en sommarnatt, då han vaknade vid det, att någon med tunga steg kom gående uppför trappan till övervåningen. Den nattliga vandrarn stampade så, att det dånade genom hela huset, stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal soldat. |
Då översten slog upp ögonen, var det så pass skumt omkring honom, att han förstod, att det ännu måtte vara mitt i natten. Men riktigt mörkt var det visst inte i rummet, för det var ju årets ljusa tid, och som översten bodde en trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken med luckor eller rullgardiner. |
«Det är besynnerligt med de här bönderna, att de aldrig kan lära sig att låsa till förstudörrn,« tänkte översten. Han var en ordningens man, och han låg jämt i strid med husfolket, därför att de allt som oftast lade sig att sova utan att bomma igen om sig. Så hade de väl gjort i kväll också, och nu hade mycket riktigt ... |
Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som gick fram med så tunga steg, och knappast heller någon drucken, som sökte en plats att sova av sig ruset på. Men någon, som inte hade där att göra, var det i alla fall, för översten visste, att ingen av husets folk kunde gå på det där taktfasta sättet. |
översten låg och väntade, att nattvandrarn skulle fortsätta upp på vinden, men i detta räknade han miste. Så snart de tunga stegen hade kommit uppför trappan, marscherade de fram till hans egen dörr, och han tyckte sig till och med höra, att nyckeln vreds om i låset. |
«Ja, det där kan du roa dig med, så mycke du vill,« tänkte översten, «det har du ändå inte mycke för.« Han visste förstås, att han förra kvällen hade stängt sin dörr med både krok och hasp. Just därför att förstudörren i nedre våningen nästan aldrig var reglad, var översten noga med att det skulle vara ordentligt stäng... |
Men nu hörde han till sin stora häpnad, att den främmande kastade upp dörren så lätt, som skulle den ha varit fäst med en ullgarnsände, och klev in i arbetsrummet. |
Det var där, som den stora mattväven var utspänd, och det var ingalunda lätt att vandra igenom det, framför allt nu, då rummet låg i halvmörker. |
«Nu kommer den där rackarn att trassla in sig i mattväven och ställa till en förfärlig oreda,« tänkte översten och var just färdig att springa ur bädden och köra ut karlen. Men då hörde han hur den främmande gick genom rummet ända fram till sängkammardörren, med steg så jämna, som om han skulle ha gått i takt efter en ... |
Överstens blickar flög mot dörren. Det var inte mörkare, än att han med stor säkerhet kunde se, att regeln var tillskjuten. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.