text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre, din ...« |
Han hejdade sig mitt i svordomen, därför att dörren for upp och slängde mot väggen precis så, som om den skulle ha stått olåst och en stark vindpust från ett öppet fönster hade kastat upp den. |
Då satte sig översten upp i sängen, tog till sin gamla, dånande kommandostämma och ropade «Wer da?«, så att det sjöng i väggarna. |
Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att visa ut den främmande, men han blev så slagen av förvåning, att han blev sittande stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som hade kommit in i rummet. Dörren stod uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa rum ända till de motliggande fönstren, och lju... |
Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall tydligt. Han hade hört stegen, ända tills de stannade innanför tröskeln. Nu hörde han hur den främmande slog klackarna samman, skyldrade så, att det klirrade i värjan och rasslade i gehänget, och besvarade hans werda-rop med ett: |
«Det är döden, överste.« |
Det var en förunderlig stämma, som hade talat. Inte alls mänsklig, men ändå varken hemsk eller skrämmande. Det tycktes översten, att orden kunde ha kommit från en orgel eller något annat stort instrument. De klingade allvarliga och stränga, men med ett så stort välljud, att en längtan tändes i hans själ att snart föras... |
«Gör då slut på en gång!« utropade översten och slet upp skjortan, som om han väntade sig ett värjstyng rätt igenom hjärtat. |
Men den främmande hörsammade inte uppmaningen. |
«Kommer igen före nästa midnatt, överste,« hördes rösten. |
Därpå slogs klackarna samman, värjan skyldrade med ett starkt klirrande, och så gjordes helt om. De tunga stegen avlägsnade sig, dörren slog igen, regeln smällde till av sig själv, och allt var sig likt som förut. |
Översten hade i sin bestörtning sjunkit ner på örngottskudden. Han låg stilla och lyssnade efter de tunga stegen, följde dem nerför trappan, över den nedre förstun och ut genom förstudörren. |
I det ögonblick, då den främmande måste lämna huset och träda ut på gårdsplanen, där det var så mycket ljusare än inne i rummen, rusade översten ur sängen och skyndade fram till ett fönster. Nu skulle han kunna se den främmande, om han alls var möjlig att urskilja. Han tryckte ansiktet tätt mot rutan och spejade. Allt ... |
Översten ryckte på axlarna. Han hade hela tiden vetat, att det skulle vara så. Han hade gjort ett försök att inbilla sig, att alltsammans bara var ett upptåg av någon okynnig ungdom, som ville roa sig med att skrämma honom, men han visste i själva verket hur det förhöll sig. Det hade ju inte funnits något mänskligt all... |
Han var alltså fullt på det klara med vad nästa dag skulle medföra, och fastän han tog detta med stort lugn, såsom det anstår en gammal krigare, tyckte han sig nu inte ha lust att sova mer under den här natten. Han klädde sig därför – och lade ner lika stor omsorg på detta, som om han skulle ha blivit kallad till mönst... |
Sedan flyttade översten fram en länstol till ett fönster, letade reda på sin mors gamla bibel och satte sig ner med den i knäet för att vänta på att det skulle bli så pass ljust, att han kunde se att läsa. Det dröjde inte heller rätt länge, innan det kom fram ett par små röda skyar österut, och snart var mörkret förjag... |
Översten satte då glasögonen på näsan och läste ett par sidor. Därpå såg han upp från boken och började fundera. Det fanns ju ingen präst till hands, som kunde hjälpa honom till rätta, utan han satt där alldeles ensam och försökte att komma till något slags uppgörelse med Vår Herre. |
Under sitt långa liv hade nog översten varit med om en hel hop saker, som inte var så roliga att minnas en sådan här stund. Då han läste i boken, mötte honom starka och hotande ord från den Gud, som hatar synden, och härvid steg det ena besvärande minnet efter det andra upp inom honom. |
Det var stora ting och det var små. En del kunde han utan vidare ta fasta på och säga vad de gick för, men det var också en del, som det var mer kvistigt med. I vilken kolumn av räkenskapsboken skulle han sätta upp sådant, som hade utfallit illa, utan att han hade menat något ont från början, eller sådant, som han hade... |
Han hade nog också en hel del att anteckna på inkomstsidan, men det gick på samma sätt med detta. Ju längre han tänkte på saken, dess mindre säker blev han på vad han skulle få skriva sig till godo. Han såg sig ingen möjlighet att kunna träda fram med fullt klara och rediga räkenskaper. Och som översten var en stolt oc... |
Han blev alltmera dyster och missmodig, ju längre han fortsatte med sin självrannsakning. Det kom en becksvart och iskall flod av synd och ömklighet och sköljde över honom. Han höll alldeles på att förlora humöret, och det var det sista, som han ville bli av med på en sådan dag. |
Under detta hade emellertid himlen ljusnat allt mer och mer, och rätt som det var kom de första solstrålarna ilande och förgyllde de svarta bokstäverna i överstens bibel. |
Då höjde gubben huvudet och blickade mot öster, där det stora solklotet rullade upp på himlen, glänsande och majestätiskt, och tog världen i besittning. |
Och inför det skådespelet måtte han på ett eller annat sätt ha kommit till insikt om att han snart skulle möta ett väsen av så underbar härlighet, att det inte var honom möjligt att mästra det eller begripa det. Han, som vältrade fram solen på dess bana, han var en, som inte räknade, såsom vi räknade, och inte mätte, s... |
Översten slog ihop boken, reste sig upp och lade knytnäven på den. «Dig kan jag inte komma till rätta med,« sa han. «Men det går kanske lättare att göra opp saken, när jag kommer till kungs, än då jag försöker i underrätten.« |
Därmed flyttade sig översten med återvunnet själslugn fram till skrivbordet, tog fram papper och penna samt tecknade upp hur han ville att det skulle ordnas med hans begravning. Likaså ställde han om, att hans gamla häst skulle bli skjuten, och att den, som lossade av skottet, skulle få en liten silverbägare för besvär... |
Han gjorde också upp sina räkenskaper: antecknade vad han ägde och vad han var skyldig samt bestämde vem hans möbler och husgeråd skulle tillfalla. Det mesta skänkte han till en liten flicka, yngsta barnet i gården, där han bodde. Det barnet hade alltid visat översten stor kärlek och velat sitta inne i rummet hos honom... |
Innan allt var nerskrivet och förordnat, gick klockan redan på åtta, och därpå hade översten sina vanliga morgonsysslor att sköta. Han städade rummen, skötte om hästen och lagade sin frukost. Men då det led mot tio, var han färdig med alltsammans, och sedan var han ledig att göra vilket bruk han behagade av denna sin s... |
Han sade till sig själv, att han måste använda dagen på något särskilt högtidligt sätt. Han kunde inte låta den gå som alla andra. |
Han satt länge på ett gungbräde framför bondgården och grubblade. «Nej, inte har jag lust att sätta mig att fläta in trådar i min väv i dag,« tänkte han. «Mattan blir i alla fall inte färdig. Jag måste spänna för karriolen och fara någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte för den, som har fört ett sådant liv som ... |
Livslusten flammade upp inom översten med hela sin forna kraft. Han tyckte, att han ville göra denna dag rik och glänsande. |
Han ville fara ut i världen, njuta de forna fröjderna än en gång. Alla kunde han ju inte hinna smaka, men någon eller några, de bästa, de ljuvaste. |
Översten reste sig brådskande, gick och spände för hästen, hämtade sin gamla uniformskappa, som ännu inte var utsliten trots en livslång tjänstgöring, lade den bakom sig i karriolen och åkte från gården. Sedan for han rätt fram, tills han kom till en plats, där inte mindre än fem vägar möttes. |
Här höll översten in hästen, därför att just här måste det avgöras vilken art av förströelse han ville njuta under sin sista dag. Dessa fem vägarna kunde föra honom till allt det, som ännu hade något slags lockelse för honom. |
Mitt framför honom låg den stora landsvägen, som gick till Karlstad. Han kunde följa den och vara där om ett par timmar. Några goda vänner från de gamla tiderna ägde han ännu i staden. Han kunde samla dem på gästgivargården och ställa till fest. De skulle skämta och berätta galna historier, de skulle dricka ädelt vin o... |
Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen att vika in på vägen mot staden. Det fanns en sådan underlig önskan inom honom den här dagen. Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, s... |
Till höger om Karlstadsvägen löpte en annan, som skulle föra honom till Trossnäs, till det stora exercisfältet, där Värmlands Jägare i de här dagarna var församlade till vapenövningar. Översten visste, att om han, den gamle chefen, kom dit, skulle regementet ta emot honom, uppställt till parad. De gröna jägargossarnas ... |
Det såg ut för ett ögonblick, som om översten ämnade styra hästen åt Trossnäshållet, men mer blev det inte. Den där besynnerliga längtan, som hade gripit honom, efter en väg, som intet slut hade, som förde till något oändligt avlägset, tvang honom att vända sig åt annat håll. |
Det fanns till vänster om Karlstadsvägen en allé med vackra träd, som skulle på en kort stund föra Beerencreutz till traktens största herrgård, om han bara så ville. Och på den herrgården regerade ännu i dag den sköna, den farliga, den oemotståndliga höga dam, som Beerencreutz en gång hade älskat. Hon var gammal nu, ho... |
Beerencreutz visste, att om han efter de långa åren av frivillig skilsmässa sökte upp henne på denna sitt livs sista dag, skulle hon göra den till en dag i paradiset för honom. Såsom i ungdomen skulle han gå med henne på bonade golv, i höga salar. Rikedom och överflöd skulle omge honom, såsom de omgåvo henne. Han skull... |
Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var den slutade. Den förde inte långt bort till det obekanta, till det, varav han kände en ljuv försmak på sina läppar, fastän han inte visste vad det var eller hur han skulle finna det... |
Det var en annan av vägarna, som gick mot nordväst, och om Beerencreutz följde den, skulle han komma till gården, som han hade älskat, till det största järnbruket i Värmland, till majorskans och kavaljerernas Ekeby. Där bodde i de dagarna ingen, som han kände, men han visste, att dörrarna skulle slås upp på vid gavel f... |
Beerencreutz skakade återigen på huvudet. «Jag borde ha rest dit en gång,« tänkte han, «men inte i dag. Nu måste jag fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till.« |
Han vände ögonen mot den sista vägen. Om han valde den, så skulle han mot slutet av dagen komma till en liten gård, som hette Lövdala och som ägdes av Liljecrona, den store fiolspelarn. Det var en liten och obemärkt gård. Det enda, som han där kunde få njuta av, var en smula musik. |
Men då översten såg den vägen, kände han på sig, att åt detta hållet måste han fara. Den där längtan, som hela dagen hade bott inom honom, drog honom ditåt. |
Översten nästan undrade över att han valde på detta sättet, men fortsatte vägen framåt i alla fall. Han kom till Lövdala rätt sent på dagen, men blev mycket väl mottagen och undfägnad. Liljecrona gladde sig åt att få råka en man från de märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid, då han kände sig på något sätt upplivad, ... |
Men Liljecrona var nu gammal, han också, och han spelade inte mer som förr i världen. Det lät numera, som om hans spel skulle vara sökande och tveksamt. Man skulle ha velat säga, att han ville leta sig fram till något nytt, att han ville spela sig fram till klarhet i något, som han grubblade över och som ord inte räckt... |
Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik inte var så mycket värd att lyssna till nu som förr, och översten hade också hört ryktet om att han skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt och lyssnade på honom, kände han med ens på sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt och lockande. Han förstod, han, som... |
Och medan han lyssnade till hur musiken banade sig fram genom tvivel och hinder för att nå längre bort än både tanke och aning, blev han så pass vek, att han gav sig till att berätta för sin värd vilket besök han hade haft under natten och att han säkert visste, att denna dagen var hans sista. |
Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.