text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hon gjorde så, men hon tyckte sig inte kunna märka något besynnerligt med den. |
»Ser du, att den har blivit skjuten, mördad?» sade han. »Den har inte varit någon självmördare. Skottet har kommit bakifrån, här tätt bakom örat.» |
»Ja, jag ser,» sade hon och började nu fyllas av skälvande förväntan. |
»Kan du minnas, att du har hört talas om någon, som har blivit skjuten i den här socknen? Nej, något sådant har inte hänt i vår tid och inte i våra föräldrars tid heller. Det har nog inte varit ofta, som någon har mördats i den här trakten. Den här är kanske den ende av alla dem, som har blivit nermyllade på kyrkogårde... |
Han nickade åt henne, bekräftande vad han nyss hade sagt, och fortsatte. |
»Tänk på detta, du! Av de många, tusen skallarna, som har varit nermyllade på kyrkogården, finns det kanske bara den här, som har blivit genomborrad av en mördarekula, och just den ligger nu här framför mig.» |
Hustrun stod tyst alltjämt. |
»Den låg i vägen för mig, då jag kom hem i kväll, just den här med skottmärket. Han ville visst visa sig för mig, men jag såg inte så mycket på honom just då. Sen, då jag satt här ensam, kom den mig jämt i tankarna, så att jag blev tvungen att gå efter den till sist. Jag tyckte, att det var synd om den att ligga ensam ... |
»Det var väl Gud,» viskade hon och knäppte händerna. |
»Ja,» svarade han, viskande han också. »Så var det. Det var Guds vilja. Han ville, att jag skulle få se just den här. Den skulle visa mig vad det var, som jag hade velat göra. Den blev mig tillskickad, för att jag skulle förstå min stora synd och eländighet.» |
De närmade sig varandra. Ovillkorligen fattade de varandras händer och stodo stilla framför dödskallen. Den var visserligen skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro, att Gud vårdade sig om dem, att han hade medlidande med dem och ville rädda dem. |
De kände plötsligt, att allt annat var utan vikt. Hustrun begärde inte att mannen skulle säga henne, att han ångrade sig. Hon hade alldeles glömt, att hon inte mer ville leva tillsammans med honom. Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. De hade kunnat vara tusen gånger mer r... |
Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka, som människor kunna erfara. |
HUR ADJUNKTEN FICK PROSTDOTTERN |
Tänk, att då adjunkten första gången friade till prostdottern, ville hon alls inte ha honom! |
Prostdottern var ung på den tiden. Om natten rullade hon upp håret i papiljotter, och om dagen bar hon det i stora, tunga lockar. Hon hade en lång, vit pärla till örhänge, och hon var mycket vacker. |
Prostdottern var mycket eftersökt och alldeles omringad av friare. Hon gick just och överlade med sig själv om hon skulle gifta sig med en ung baron, som nyss hade tillträtt sitt fädernearv, eller om det var klokare att hålla till godo med en kusin, som höll på att bli vald till rådman i Malmö. |
Dessa båda voro vackra karlar, men adjunkten var ful. Det var i synnerhet hans händer, som pinade prostdottern. I sin barndom hade han dragit omkring på landsvägen som tiggare, och då hade han fått dem så förfrusna, att de aldrig mer kunde bli annat än röda och svullna. |
Adjunkten såg bättre ut på gamla dagar, då han hade fått grått hår. Då han var ung, såg han alldeles för vild och besynnerlig ut med det myckna svarta håret. Det skulle aldrig ha varit möjligt för honom att avancera till både prost och domprost, om han inte rätt tidigt hade fått grått hår och grå ögonbryn. Förut såg ha... |
Prostdottern brukade berätta, att då adjunkten kom till prostgården för att hjälpa hennes far att predika och sköta kyrkböcker och ryckte in där med skorna hängande på en käpp över skuldran, var det inte långt ifrån, att hennes mor hade tagit honom för en tattare och kört bort honom. Gamla prostinnan kunde inte låta bl... |
Men det första adjunkten företog sig, sedan han hade kommit till prostgården, var att förälska sig i prostdottern. Det gjorde han redan vid första middagen. Och detta var visst inte underligt, ty prostdottern hade mjukt och glänsande brunt hår, milda grå ögon och en klar, rosig hy. Till på köpet var formen på ansiktet ... |
Det väckte en riktig förskräckelse hos prostdottern, då hon märkte, att adjunkten tyckte om henne. Hon vågade knappast gå ut ensam i trädgården eller på landsvägen. Den, som hade sådana ögon som adjunkten, kunde nog falla på den idén att lägga sig på lur bakom en dikeskant och stjäla bort henne. |
Gamle prosten skrev i all hemlighet till biskop och konsistorium och bad att få en annan adjunkt. Den, som han nu hade, var en riktig vilde, och han kunde inte använda honom. Han satt till bords som en bonde och lade upp armbågarna på duken. Han spottade på golvet, och han begagnade grova smorlädersstövlar, som lämnade... |
Hela fyra veckor gick adjunkten i prostgården utan att ha något att bestyra. Den gamla prosten ville lika så litet släppa honom till kyrkböckerna, som han ville sända honom upp på predikstolen. Adjunkten gick tyst och väntade, men yttrade varken förvåning eller klagan. |
Han hade sysselsättning nog med att följa prostdottern på alla hennes vägar. Hon brukade sitta och väva på ett litet gavelrum. Adjunkten upptäckte, att om han klättrade över ett höloft och sedan kröp över ett skjul, där taket utgjordes av lösa stockar, så kom han fram till en glugg som vette åt vävkammarfönstret. Och v... |
Det dröjde inte heller länge, förrän han upptäckte var hon hade sin älsklingsplats i trädgården. Hela trädgården var naturligtvis omgiven av höga häckar, såsom det brukar vara i Skåne, och man var lika så instängd där som i ett rum. Men det fanns en liten grind, som ledde ut till fälten, och där brukade prostdottern st... |
Emellertid, då några veckor voro gångna, fick gamle prosten svar från biskopen med besked om att han skulle få det, som han önskade. |
Prosten blev så glad, att han inte ville dröja ett ögonblick med att avskeda adjunkten. Han stack biskopens brev i fickan och begav sig ner på adjunktens rum. |
Den unga prästen satt och skrev, då prosten kom in. |
Han författade en predikan, men han blev så förlägen, som om han skulle ha skrivit ett kärleksbrev. Han kunde knappt förmå sig att bekänna vad han sysslade med, då prosten frågade honom vad det var, som han stack undan i skrivbordslådan. |
Den gamle visste, att nu skulle han bli av med adjunkten, och därför var han nu mildare stämd mot honom, än han hade varit förut. Och för första gången började han undra över hur det kom sig, att adjunkten var sådan han var och varför en sådan som han hade blivit präst. Han började fråga ut honom. |
Då berättade adjunkten alltsammans. Han hade alltid haft sådan lust att predika. Han hade predikat för träden vid vägkanten, då han gick omkring och tiggde med sin mor. Han visste inte när det hade börjat, men han hade alltid velat bli präst, bara för att få predika. |
Den gamle förvånade sig över att han, som hade varit så fattig, hade kunnat komma i skola, och adjunkten fortsatte att berätta. Han tycktes ha frusit och svultit hela skolan igenom. Men under alla svårigheter hade han tröstat sig med att tänka på den stunden, då han skulle få höja sin röst och tala i Guds hus. |
Gång efter annan stack prosten handen i fickan för att draga fram biskopens brev, men hade nu inte mod, inte hjärta att göra det. I stället bad han, att han skulle få läsa den predikan, som adjunkten höll på art författa. |
Han läste den och skakade på huvudet och gick sin väg utan att säga ett ord. Men nästa söndag predikade adjunkten, och han gjorde sin sak inte så värst illa. |
Den gamla prosten företog sig nu att uppfostra adjunkten. Han lärde honom både att predika och att föra kyrkoböcker, men han försäkrade mången gång, att större försakelse hade han knappast övat än den dagen, då han avstod från att avskeda honom. |
Det är lätt att förstå, att då en gammal, klok man hade så svårt att förlika sig med den unga prästen, skulle det falla sig ännu mycket svårare för prostdottern, som var firad och bortskämd och inte mer än tjugo år. |
Det var en vacker söndagseftermiddag mitt i sommaren. Prostgården var full av främmande, och de hade nu allesammans farit ut på en åktur genom den stora herrgårdsskogen. Den enda, som var hemma, var prostdottern. Hon skulle väl vakta gården, ty tjänstfolket hade också fått lov att gå ut, så att det fanns varken dräng e... |
Den enda, som inte var borta, var adjunkten, men prostdottern visste, att han skulle bege sig till annexförsamlingen för att predika. Hon hade troligen inte vågat stanna ensam hemma, om hon inte hade vetat, att han måste gå sin väg. |
Men innan adjunkten gick till kyrkan, ville han svalka sig med en klunk svagdricka ur silverbägaren, som alltid stod på skänkbordet i matsalen. Och då han kom in i rummet och fann prostdottern stå där ensam, så friade han. |
Hon svarade nej utan betänkande, och han gick sin väg utan att bedja eller truga. Och prostdottern kände sig glad över att detta fruktansvärda nu var överståndet. |
Hon gick in i förmaket och ställde sig att piruettera framför spegeln. Då hon såg hur fin och lätt och ljus hon var, skrattade hon åt den svarta adjunkten, som trodde, att han kunde få henne. |
I samma ögonblick ryckte hon till och blev helt förskräckt. Vad var det hon hörde? Hon lyssnade andlöst och ansträngt. Jo, det var bestämt någon, som stod och grät ute i nästa rum. |
Hon förmodade, att någon av de främmande hade kommit hem, och hon gick in i salen för att se vem det var. Där inne hörde hon gråtandet mycket tydligt, men hon såg inte en levande varelse i rummet. Matsalen var stor, men där fanns intet ställe, där någon kunde dölja sig. Inte desto mindre gick prostdottern och tittade b... |
Men allt under det hon sökte, hörde hon tydligt, att det var någon, som grät. Och gråtandet kom från en plats i närheten av fönstret, ungefär där adjunkten hade stått, då han hade friat till henne. |
Prostdottern försökte säga sig själv, att det inte var något annat än inbillning. Hon bet samman tänderna och närmade sig modigt det ställe, varifrån gråtandet kom, och tänkte, att nu skulle det väl upphöra, men det var ingen inbillning: suckandet och snyftandet hördes alltjämt. Någon grät hopplöst och förtvivlat på ba... |
Till sist blev hon så rädd, att hon måste sätta sig ner på en stol för att inte svimma. Och där satt hon en hel kvart alldeles stilla och hörde på, medan den osynliga fortfor att gråta. |
Hon kunde inte röra en lem, hon kunde inte fly, hon kunde inte ropa. Hon satt likblek med sammanknäppta händer, och vid varje ny snyftning ryckte hon till av förskräckelse. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.