text stringlengths 0 2.04k |
|---|
En enda gång under hela tiden rörde hon sig. Det föll henne in, att gråtandet kunde komma från någon utanför fönstret. Hon tvang sig att stiga upp och öppna fönstret och se ut, men hela gården låg öde, och hon sjönk åter ner i sin stol. |
Det tycktes henne, att den, som grät, måste vara plågad av ett hårdare lidande, än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Det var en själ, som befann sig i sådan ångest, att död och förintelse skulle ha varit en balsam för den. Ingenting i världen måtte kunna trösta den, som grät på det sättet. |
För första gången i sitt liv förstod hon vad lidande ville säga. Hon skulle ha kunnat gråta med, om hon inte hade varit så förlamad av skräck. |
Det lät så jämmerligt och kvalfullt, som om det komme från en själ, som hade blivit utvisad från himmelen. |
Detta varade, som sagt, en kvart, ända till dess annexförsamlingens klocka började ringa. Nu hade klockaren sett adjunkten komma gående genvägen mellan åkrarna, och så hade han börjat ringa. Och hon tänkte på att hon skulle ha varit glad, om han hade varit hemma just nu. Hon skulle ha varit lycklig, om hon hade haft nå... |
Men ungefär på samma gång som ringningen började, upphörde gråtandet. Dock, nu blev det prostdotterns tur att börja gråta. Hon hade blivit så upprörd, att hon grät, ända tills hemfolket kom tillbaka från utflykten. |
»Måtte aldrig någon behöva gråta så för min skull!» tänkte hon. »Måtte jag aldrig vålla sådan sorg!» |
Då hon hörde vagnshjul rulla, sprang hon emot de hemvändande och ville förstås genast berätta vad som hade hänt henne. Men då slöto sig hennes läppar, och hon förmådde intet säga. »Det var för dig,» sade det inom henne. »Du och ingen annan skulle höra det.» |
Hela eftermiddagen gick hon omkring och tyckte, att hon befann sig i en annan värld. Allt, vad man gjorde, allt, vad man talade om, föreföll henne besynnerligt främmande. |
Men plötsligen ryckte hon till och blev klarvaken. Hon stod då i köket och hörde hur pigorna talade om att adjunkten denna eftermiddag hade predikat så förunderligt. Varenda människa i kyrkan hade gråtit. |
Varom hade han talat? |
Han hade talat om de syndiga själarnas jämmer, då de bli utestängda från paradiset. |
Och prostdottern blev helt förskräckt. Hon tyckte, att hon gick och bar på en stor synd, som hon måste försona. |
Efter kvällsvarden, då adjunkten hade sagt godnatt, följde prostdottern med honom ut i förstugan. |
»Vill pastorn för Guds skull säja mig sanningen?» sade hon. »Gick pastorn och grät i eftermiddags, då pastorn gick till kyrkan?» |
»Det gjorde jag,» sade han. »Det kunde jag inte låta bli.» |
Då visste prostdottern, att det var honom, som hon hade hört. Det kändes underligt i hennes hjärta, då hon förstod, att hans kärlek till henne var så stor och att han hade erfarit ett så starkt lidande vid att få hennes avslag. |
Hon fann det ljuvligt att vara så högt älskad, och hon tänkte inte mer på sina andra friare, och inte heller kom hon mer ihåg hur ful och fattig adjunkten var. |
»Jag vill inte, att pastorn ska vara så där olycklig,» sade hon. »Jag ska bjuda till att lära mig att tycka om pastorn.» |
I EMIGRATIONSFRÅGAN |
Det var prosten och länsmannen och nämndemannen i Högbro och sågverksägarn från Hyllinge och den lilla stationsinspektorn vid den smalspåriga banan och ett par bönder och lanthandlare. |
De hade hållit årsstämma i sparbanken, men nu voro alla räkenskaperna genomgångna, och styrelsen hade fått ansvarsfrihet beviljad, och revisorer för nästa år voro valda, och ordföranden hade slagit klubban i bordet och förklarat stämman avslutad. Nu hade de sin frihet att fara var och en åt sitt håll, men de hade blivi... |
Och när de en stund hade språkat hit och dit om andra saker, så kommo de in på emigrationsfrågan. |
Och det var ett par av dem, som sade, att de pengarna, som kommo in från Amerika, det var så litet, så det var rakt ingenting att tala om. |
Och andra sade, att de, som reste sin väg, de förde med sig mer pengar ur landet, än det var någon, som visste. |
Och det var några, som påstodo, att snart skulle det bli omöjligt att bruka jorden i den här socknen, därför att alla arbetare foro sin väg. Och detta stora arbetet med sjösänkningen, som de skulle ha företagit sig, det kunde inte komma till stånd, därför att alla de unga och företagsamma voro bortresta. |
Och det var en och annan, som framhöll, att det berodde på emigrationen, att de hade en så förfärligt stor fattigskatt att dras med, för när alla de unga, som skulle ha tagit vård om de gamla, voro bortresta, så kunde det ju inte bli på annat sätt. |
Och det var andra, som sade, att hela landet var i fara, därför att när alla de reste sin väg, som skulle ha till uppgift att försvara det, så kunde fienden få bukt med oss, när han behagade. |
Och den ene var ivrigare än den andre att få uttala sin åsikt, men så blev det tyst på en gång. Det var prosten, som hade rört på sig. Han hade inte sagt något förut, och nu väntade de, att han skulle säga sin mening. |
För se, prosten var sådan, att han som oftast hade en mening för sig, som gick tvärt emot alla andras, och hur rätt man kunde tycka att man hade, så var man aldrig säker på att han inte skulle säga ett par ord, som alldeles vände upp och ner på ens allra fastaste åsikter. Och när det nu såg ut, som om prosten skulle yt... |
Men prosten sade inte ett ord, utan satt tyst som förut, och då blevo de alltmer ivriga och säkra på sig. För de voro ju ändå i själ och hjärta alldeles vissa på att i det här fallet skulle inte prosten kunna göra några invändningar, utan härvidlag fick han lov att ge dem medhåll. För att utvandringen var till skada fö... |
Och så började de på att tala om alla de goda huvuden, som gingo förlorade för Sverige, och om all den företagsamhet, som nu skulle komma ett annat land till godo. |
Och några talade om alla dem, som gingo under. Det fanns väl en och annan, som hade framgång där ute, men alla dem, som kommo till korta i nöd och eländighet, dem fick man aldrig höra talas om. |
Och några sade, att det gick väl an med dem, som reste, om de bara hade det vettet att inte skicka hem dessa fotografier, där de voro klädda i både siden och sammet, för det var just de fotografierna, som gjorde folk här hemma sjuka av längtan efter att få försöka sin lycka där ute, de också. |
Och det var några, som talade om hur skadligt och onyttigt det var för människorna från det här landet att resa till Amerika. Det såg man ju, när de kommo hem på besök, för då voro de ju så konstiga och snedvridna, så man knappast kunde stå ut med dem. |
Hela tiden satt prosten tyst, men nu var det en, som lade märke till att han vände på huvudet och fick liksom en liten solglimt i ögonen. Han stötte till de andra, och det blev genast ett uppehåll i samtalet, för att man skulle få höra vad prosten kunde ha att säga. Men han kom sig inte för att yttra något nu heller. O... |
Och de sade, att det fanns socknar, där husen stodo övergivna och tomma och där man knappt nog kunde råka en människa. I församlingar, där det hade bott flera tusen människor, där fanns det nu inte mer än några hundra. |
Och de sade, att det var besynnerligt, att folk inte förstod, att det var orätt att överge det landet, där de hade växt upp. Där far och mor hade kunnat reda sig, där kunde det också duga för barnen att stanna och söka sin bärgning. |
Det blev ju aldrig någon riktig trevnad för dem, som hade övergivit sitt fosterland, var det också en, som sade. Det gick ju an, så länge som de voro unga, men när ålderdomen kom, så kom också längtan efter det gamla landet. |
Prosten teg alltjämt. Han satt bakåtlutad i ordförandestolen, stor och bred, med händerna lagda i kors över magen. |
Nu lutade han sig fram över bordet ett tag, och så frågade han helt saktmodigt hur många det kunde vara från den här socknen, som voro resta till Amerika. |
Ja, den riktiga siffran var det ju ingen, som kunde säga så här på rak arm, men nog voro de säkra om att det åtminstone var en fem hundra. |
Då lutade sig prosten än längre fram över bordet och såg stadigt på dem, som sutto runt omkring honom. |
»Nu vill jag fråga alla er, som är så emot emigrationen, om en sak,» sade han. »Vad skulle ni ta er till med alla dessa fem hundra, om de komme tillbaka?» |
Och så tutade han sig tillbaka i stolen igen och lade de stora händerna i kors över magen som förut. |
När prosten hade gjort denna fråga, så öppnade nämndemannen i Högbro genast sin mun för att säga, att detta skulle vara det bästa, som kunde hända. Men så kom han att tänka på att han hade en bror, som för länge sedan i världen var utrest till Amerika. Och om han nu skulle komma tillbaka, så skulle han väl också göra a... |
Den ene av handelsmännerna lyfte också på huvudet för att säga, att den dag, då Amerikafararna komme, den skulle bli en glädjedag för honom och för hela socknen. Men med detsamma kom han att tänka på att då skulle också en syster till honom, som hade emigrerat och gift sig med en fattig karl där ute och nu var änka med... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.