text stringlengths 0 2.04k |
|---|
När stationsinspektorn märkte, att dessa två, som hade varit så djärva att säga sin mening hela kvällen, inte kommo sig för att svara prosten, så ämnade han just utropa, att den dag, då Amerikafararna stege av vid hans station, då ville han stå på perrongen och ropa hurra för dem. Men då kom han att tänka på att han ha... |
När stationsinspektorn hade gått sin väg, kom det ett långt harsklande från sågverksägarn. Men just som han ämnade höja sin röst och svara, att han nog skulle kunna skaffa arbete och husrum och bärgning åt fem hundra människor — det skulle inte vara någon svårighet alls med den saken —, så kom han att tänka på att om a... |
Med detsamma som han steg upp, var det två bönder, som reste sig. För den ene av dem hade en god vän där ute, och den vännen hade skickat honom litet pengar till att förvalta. De pengarna hade stått med god ränta på banken ända till helt nyligen, men just för ett par dar sen hade han varit tvungen att ta ett lån ur dem... |
Den andre, som reste sig på samma gång, hade en son där ute, som artade sig bra och som skickade hem pengar både till jul och midsommar. Och han visste inte hur han skulle kunna stanna kvar vid sin gård, om dessa sändningarna upphörde. |
Kommissarien satt kvar vid bordet ännu, men han tänkte på en karl, som hade varit till skräck och plåga för hela trakten och som flera gånger hade hotat honom till livet. Och han sade till sig själv, att det kunde inte vara så värst önskligt, att den karlen komme tillbaka. Han reste sig upp, han med, och vände sig mot ... |
Nu var det bara den ene av handelsmännerna kvar vid sparbanksbordet, men han hade hela tiden haft klart för sig, att den största olycka, som kunde hända honom, vore den, om hit till socknen skulle vända tillbaka den gamla handelsmannen, som hade sålt butiken till honom, och som hade haft en så stor skicklighet i affäre... |
Prosten hade suttit tyst och väntat allt hittills. Men när han märkte, att det inte fanns någon mer kvar vid bordet än den minste och fattigaste av handelsmännerna, så vände han sig till honom, »Ja, vad säjer då Söderberg om saken?» sade han. |
»Jag säjer väl det, att det är bäst, som sker,» sade handelsmannen. |
»Ja, det kunde jag tro,» sade prosten. »Jag! visste väl, att ni skulle komma till den meningen, bara ni gav er tid att tänka på saken,» |
SOLFÖRMÖRKELSEDAGEN |
Det var Stina från Buåsen och Lina från Fåglasången och Kajsa i Lillmyra och Maja från Storhöjda och Beda i Finnmörkret och Elin, den nya hustrun på det gamla soldatbostället, och ett par tre andra gummor. |
De bodde allesammans längst borta i socknen, nedanför Storhöjden, i en trakt, som var så stenbunden och oländig, att ingen av de stora gårdsägarna hade brytt sig om att lägga vantarna på den. En av dem hade sin stuga liggande på en kal berghäll, en annan hade fått den uppsatt i kanten av en myr, en tredje hade den ligg... |
Allihop hade de odlat upp ett litet potatisland åt sig tätt invid stugan. Och detta hade vållat stort besvär, för visserligen var det sant, att det fanns många slags jordmån där under berget, men det var också sant, att alla täpporna voro svåra att göra fruktbärande. Somliga hade måst plocka bort så mycken sten ur sin ... |
Alla gummorna sutto ensamma i sina stugor, så lång dagen var, för också om de hade en man, så gick han var morgon bort på arbete, och deras barn gingo till skolan. Några voro gamla med vuxna barn, men dessa voro resta till Amerika. Andra hade småbarn, och de stannade nog hemma i stugan hela dagen, men dem kunde man ju ... |
Så ensamma, som de sutto i sina stugor, var det nästan nödvändigt för dem att råkas någon gång vid ett par koppar kaffe. Inte för att de kommo särdeles väl överens eller hade någon synnerligen stor kärlek till varandra, men somliga av dem tyckte om att hålla reda på vad de andra sysslade med, och somliga blevo tungsint... |
Det var inte heller någon svårighet att ställa till med ett kaffekalas. Kaffekokare och koppar hade de allesammans, grädde kunde man få köpa på herrgården, om man inte själv råkade ha en ko att mjölka, småbröd gick det an att få hem med mejeriskjutsen från bagarn i municipalsamhället, och lanthandlare, som sålde kaffe ... |
För allihop, både Stina från Buåsen och Lina från Fåglasången och Kajsa i Lillmyra och Maja från Storhöjda och Beda i Finnmörkret och Elin, den nya hustrun på det gamla soldatbostället, och de två eller tre andra gummorna, voro eniga om att mitt i blanka vardagslaget gick det inte an att fira kaffekalas. Om man bar sig... |
Och likaledes voro de alla av den meningen, att det var omöjligt att hålla kafferep på söndagarna eller de stora helgdagarna. För då hade de gifta man och barn hemma, så att de hade sällskap tillräckligt, och de andra ville gå till kyrkan eller bönhuset, och en del ville gå på besök till släktingar, och några ville ha ... |
Men desto mer noga fick man ta vara på alla andra anledningar. De flesta höllo kaffebjudningar på sina namnsdagar, andra kunde fira den stora händelsen, när den lille minste fick sin första tand, eller när de hade strävat fram så långt med ungen, att den tog sina första steg. För dem, som brukade få penningbrev från Am... |
Men detta oaktat fanns det inte på långt när så många anledningar, som det hade behövts, och ett år hände det, att en av gummorna höll på att bli rent rådlös. Hon visste, att hon var i tur och ordning att hålla kalas, och hon hade ingenting emot att fullgöra vad som krävdes av henne, men hon var inte i stånd att hitta ... |
Hon kunde inte fira sin egen namnsdag, för hon hette Beda, som är struket ur almanackan, och hon kunde inte fira någon annans, för hon hade alla de sina på kyrkogården. Hon var mycket gammal, och det täcket, som hon låg under, skulle säkert räcka henne livet ut, och inga brev fick hon. Hon hade en katt hos sig i stugan... |
Under det att hon gick med dessa funderingar, läste hon om sin almanacka gång på gång, för ur den tyckte hon att hon borde kunna hämta ett gott råd i ett dylikt bekymmer. Hon började från början med KONUNGAHUSET och TECKNENS FÖRKLARING, och hon läste ända till 1912 ÅRS MARKNADER och POSTFÖRSÄNDELSER. Den ena gången eft... |
När hon läste igenom boken för sjätte gången, stannade hennes blickar vid FÖRMÖRKELSER. Där läste hon, att under detta året, som var det nittonhundrade och tolfte efter Kristi börd, skulle det bli solförmörkelse den 17 april. Den skulle börja kl. 0t 20m e. m. och sluta kl. 2t 49m e. m. och omfatta 9/10 av soldiametern. |
Det där hade hon läst många gånger förut utan att fästa sig vid det, men nu blev det på en gång skinande klart inom henne. »Nu vet jag hur jag vill ha det,» sade hon. |
Men det var bara ett par ögonblick, som hon kände sig så säker. Hon visade från sig tanken. Hon var rädd för att de andra skulle göra narr av henne. |
Men under de närmaste dagarna påminde hon sig gång på gång det, som hade fallit henne in, då hon läste almanackan, och till sist började hon undra om hon inte skulle våga sig på saken. |
För när hon tänkte efter: vad hade hon i denna världen för en vän, som hon tyckte bättre om än solen? Så, som stugan låg, kunde hon inte få in något solsken i rummet på hela vintern, utan hon gick och räknade dagarna, till dess att solen skulle komma tillbaka till henne om våren. Solen var den enda, som hon längtade ef... |
Ju mer hon tänkte på saken, ju säkrare blev hon, att det inte fanns någon dag på hela året, som hon hellre ville fira än den, då hennes vän solen skulle strida mot mörkret och efter en härlig seger gå fram i ny prakt och väldighet. |
Det var inte långt till den sjuttonde april, men alltid var det tid nog att hinna få i ordning ett kaffekalas, och då solförmörkelsedagen kom, sutto de allesammans, både Stina och Lina och Kajsa och Maja och alla de andra, och drucko kaffe hos Beda i Finnmörkret. De drucko både påtår och tretår, och de talade om allt m... |
När alltsammans var förbi och solen hade bestått striden och satt på himlen så blänkande glad, att de tyckte, att hon inte hade haft sådan makt och glans på hela året, då fingo de se den gamla Beda gå bort till fönstret och ställa sig där med knäppta händer. Hon såg ner över den solbelysta bergsluttningen, och så börja... |
Din klara sol går åter opp, |
jag tackar dig, min Gud. |
Med kraft och mod och nyfött hopp |
jag höjer glädjens ljud. |
Hon stod där tunn och genomskinlig i fönstret, men medan hon sjöng, lekte solstrålarna omkring henne, liksom ville de ge henne med av sitt liv och sin färg och sin kraft. |
När hon hade slutat psalmversen, såg hon på de andra och sade liksom urskuldande: »Se, jag har ingen bättre vän än sola, och därför ville jag ställa te det här kalaset på solförmörkelsedan. Jag tyckte vi skulle vara tesammans och ta emot’na, när ho kom fram ur sitt mörker.» |
Nu förstodo allesammans vad den gamla menade. De blevo rörda och började tala väl om solen. De sade om henne, att hon var lika god mot både rik och fattig. När hon kom in i stugan om vintern, var hon lika så skön som en eldbrasa, och bara hon sken, så var det roligt att leva, vad en än kunde ha för sorger att bära på. |
När de gingo hem från kalaset, voro de allesammans glada och belåtna. De kände sig rikare och tryggare, därför att de hade kommit att tänka på vilken god och trogen vän som de hade i solen. |
Men som detta var en stor solförmörkelse, då hela nio tiondelar av solskivan voro bortskymda, vållade den mycken uppståndelse överallt, där den kunde ses. Lärda vetenskapsmän voro ute med sina instrument för att räkna och mäta. Vanliga människor svärtade glasbitar och kikare och stodo länge och tittade på solen. Skolba... |
Men hur stor uppståndelsen än var med anledning av solförmörkelsen, så har jag inte hört, att någon ställde till kalas för att fira solen, då hon segerrik kom fram ur fördunklingen, mer än gamla Beda i Finnmörkret. |
LUCIADAGENS LEGEND |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.