text stringlengths 0 2.04k |
|---|
För många hundra år sedan bodde i södra delen av Värmland en rik och girig gammal kvinna, som kallades fru Rangela. Hon ägde en borg — eller kanske att man rättare borde säga en befästad gård — vid den smala mynningen av en vik, som Vänern sänder långt in i landet, och över denna mynning hade hon byggt en bro, som kund... |
Fru Rangelas tilltag att på detta sätt uppbära skatt av de vägfarande väckte mycken harm, och det är troligt, att de trotsiga bönder, som hon hade till grannar, för länge sedan skulle ha tvingat henne att ge dem fri genomfart, om hon inte hade ägt en mäktig vän och beskyddare i herr Eskil till Börtsholm, vars ägor grän... |
År efter år fortsatte fru Rangela oantastad sin hantering, då en händelse inträffade, som vållade henne rätt mycken oro. Hennes stackars dotter dog helt oväntat, och fru Rangela förstod, att en man som herr Eskil med åtta minderåriga barn och en hovhållning, som kunde jämföras med en konungs, snart nog skulle komma att... |
Fru Rangela övervägde saken väl, och då begravningen var överstånden, red hon en dag över till Börtsholm och uppsökte herr Eskil i hans lönnkammare. Där inledde hon samtalet med att påminna honom om de åtta barnen och den vård de behövde, om hans tallösa tjänarskara, som måste efterhållas, förplägas och klädas, om hans... |
Herr Eskil lyssnade med den vördnad, som man är skyldig en svärmor, men också med en viss oro. Han fruktade, att allt detta skulle betyda, att fru Rangela ämnade erbjuda sig att bli hans husförestånderska på Börtsholm, och han måste säga sig, att denna gamla kvinna med sin dubbelhaka och höknäsa, med sin grova röst och... |
»Käre herr Eskil!» fortsatte fru Rangela, som möjligen inte var omedveten om denna verkan av sitt tal. »Jag vet, att det nu för eder yppar sig tillfälle till det allra betydligaste gifte, men jag vet också, att ni är rik nog att mer se på edra barns välfärd än på hemgift och arv, och därför ville jag föreslå eder att v... |
Herr Eskils ansikte ljusnade märkbart, då han hörde, att det var en ung släkting, som hans svärmor ville förorda, och denna fortsatte med ökad tillförsikt att övertala honom att gifta sig med hennes broders, lagman Sten Folkessons, dotter Lucia, som skulle fylla aderton år till vintern på Sankta Lucias dag. Hon hade al... |
Herr Eskil, som minst av allt hade tid att tänka på sina egna angelägenheter, kände stor tacksamhet mot fru Rangela, som föreslog honom ett så lämpligt giftermål. Han utbad sig visserligen ett par veckors betänketid, men redan på andra dagen gav han fru Rangela fullmakt att underhandla å hans vägnar. Och så snart som d... |
Då fru Rangela betänkte vilken tacksamhet som denna hennes brorsdotter var henne skyldig, därför att hon hade gjort henne till fru på en rik och ståtlig borg, kan man säga, att hon kände större trygghet, än då hennes egen dotter regerade där. I sin glädje höjde hon avgifterna vid bron med ett par penningar och förbjöd ... |
Hände sig nu en vacker vårdag, då fru Lucia hade bott några månader på Börtsholm, att ett tåg av sjuka pilgrimer, som voro på väg till Helga Trefaldighetskällan vid Sätra by i Västmanland, begärde att bli släppta över bron. Dessa människor, som hade gett sig ut för att återvinna sin hälsa, voro vana, att de vid vägen b... |
Då de sjuka alltså blevo nekade fri överfart, uppstod bland dem en jämmer utan like. De lama och ofärdiga pekade på sina förtvinade lemmar och frågade hur någon kunde vara nog hård att vilja förlänga deras färd med en hel dagsresa, de blinda föllo på knä på vägen och försökte leta sig fram till brovaktarna för att kyss... |
Men knektarna stodo alldeles omedgörliga, och de fattigas förtvivlan kände ingen gräns, då till deras lycka frun på Börtsholm kom roende framåt viken i sällskap med sina styvbarn. Hon skyndade till vid oväsendet, och så snart hon hade fått reda på vad det var fråga om, utbrast hon: »Detta är verkligen den allra lättast... |
Både väktarna och barnen, som visste, att fru Rangela inte var att skämta med, då det gällde hennes kära bropenningar, sökte med miner och tecken varna den unga frun, men hon märkte intet eller ville kanske ingenting märka. Ty denna unga kvinna var i allt olik sin fränka fru Rangela. Alltsedan hon var ett litet barn, h... |
Under många vänliga ord till de sjuka förde hon dem nu över sundet, och då den sista av skaran var landsatt på den eftertrådda stranden, lämnade hon dem, så överhöljd av välsignelser, att om sådant gods vore lika tyngande, som det är värderikt, skulle hennes farkost ha gått till botten, innan hon hade hunnit föra den ö... |
Av välsignelser och goda önskningar gjordes henne också stort behov, ty alltifrån denna stund började hennes fränka fru Rangela misstänka, att hon inte hade något stöd att vänta av sin brorsdotter, och ångrade bittert, att hon hade gjort henne till herr Eskils gemål. Hon, som med sådan lätthet hade upphöjt den fattiga ... |
För att kunna komma sin brorsdotter till livs fördolde hon likväl tills vidare sina onda avsikter och besökte henne rätt ofta på Börtsholm. Där gjorde hon sitt allra bästa att stifta sådan ofred mellan hemfolket och den unga husfrun, att denna kanske skulle komma att tröttna på sitt kall. Men till sin stora förundran m... |
Fru Rangela märkte snart, att hon ingenting kunde åstadkomma på detta sätt, men hon ville inte uppge hoppet, förrän hon också hade gjort ett försök med herr Eskil. Han låg emellertid denna sommar mestadels vid kungahovet, uppehållen av långa och brydsamma underhandlingar. Kom han någon gång hem på ett par dagar, så ägn... |
En skön sommardag, då herr Eskil befann sig på Börtsholm och just satt i sin lönnkammare i samspråk med sin stallfogde, genljöd emellertid borgen av så högljudda skrik, att han måste avbryta sitt samtal med fogden och skynda ut för att taga reda på anledningen. |
Han fann då, att hans svärmor, fru Rangela, satt till häst utanför borgporten och tjöt värre än en hornuggla. |
»Det är edra arma barn, herr Eskil!» ropade hon. »De har råkat i sjönöd. De kom roende till min strand denna morgon, men på hemvägen månde de ha fått båten full av vatten. Jag såg hemifrån mitt hur svårt de hade det och har ridit hit för att varsko. Jag säger också, fastän eder hustru är min egen brors dotter, att det ... |
Herr Eskil skaffade sig med några snabba frågor kunskap om åt vad håll barnen befunno sig och skyndade därpå, åtföljd av fogden, ner till båtstaden. Men de hade inte hunnit långt, förrän de fingo se fru Lucia med hela barnskaran närma sig på den branta stigen, som från sjön ledde upp till Börtsholm. |
Den unga husfrun hade denna gång inte varit barnen följaktig på deras resa, utan gått hemma vid sina sysslor. Men det tycktes, som skulle hon ha fått mottaga en varning genom den mäktiga himmelska hjälpare, som vakade över henne, ty hon hade helt plötsligt gått ut ur borgen för att se efter dem. Därvid hade hon märkt h... |
När nu fru Lucia och hennes styvbarn kommo vandrande uppåt strandvägen, var hon så upptagen av att spörja barnen om hur de hade kommit i sådant brydsamt läge och de av att berätta, att de inte alls sågo, att herr Eskil kom dem till mötes. Men han, som hade blivit något undersam genom fru Rangelas ord om ett styvmorsstr... |
Där hörde herr Eskil hur barnen förklarade för fru Lucia, att de hade givit sig av hemifrån i en god båt, men medan de hade gästat fru Rangela, hade deras farkost blivit utbytt mot en gammal och dålig. De hade inte märkt bytet, förrän de redan voro ute på sjön och vattnet hade begynt forsa in från alla kanter, och helt... |
Det tycktes, som om fru Lucia skulle ha fått en aning om hur det rätteligen förhöll sig med detta utbyte av båtar, ty hon blev dödsblek stående mitt i branten med tårade ögon och händerna tryckta mot hjärtat. Barnen trängde sig omkring henne för att trösta henne. De sade henne, att de hade kommit oskadda ur faran, men ... |
Då lade de två äldsta av styvbarnen, ett par kraftiga ungersvenner i fjorton- och femtonårsåldern, sina händer samman till en liten bår och buro henne på gullstol uppför branten, medan de yngre följde efter, skrattande och klappande händer. |
Medan den lilla skaran sålunda mellan blommande rosor i triumf tågade upp mot Börtsholm, stod herr Eskil rätt betänksam och blickade efter hustru och barn. Den unga kvinnan hade tyckts honom ljuv och sällsamt strålande, då hon bars förbi honom, och måhända önskade han, att ålder och värdighet hade tillåtit honom att ta... |
Kanske att herr Eskil också i det ögonblicket betänkte hur klen lycka och hur mycken vedermöda han inhöstade i de höga herrskapernas tjänst, medan måhända frid och glädje väntade honom här vid hans egen härd. Under hela denna dag stängde han sig åtminstone inte mer inne i lönnkammaren, utan använde tiden till att samta... |
Fru Rangela däremot såg allt detta med stort obehag och skyndade sig att lämna Börtsholm, så fort som anständigheten tillät. Men som ingen på allvar vågade misstänka henne för att ha äventyrat sina barnbarns liv för att skaffa fru Lucia hennes herres och mans onåd, så avbröts inte det vänskapliga umgänget, och hon kund... |
Länge nog såg det dock ut, som skulle den gamla frun misslyckas i alla sina försök, ty fru Lucias goda hjärta och oklanderliga uppförande tillsammans med hennes himmelska skyddspatronessas hjälp gjorde henne oåtkomlig för alla angrepp. Men fram på hösten inlät sig till fru Rangelas stora glädje hennes brorsdotter på et... |
Detta år hade skörden på Börtsholm blivit så riklig, att den överträffade föregående årets, ja, alla de föregående årens, så långt man kunde minnas tillbaka. Likaså hade jakt och fiske visat sig mer än dubbelt så givande som vanligt. Bislagen överflödade av honung och vax liksom humlegårdarna av humle. Korna skänkte mj... |
Men medan man nu på Börtsholm som bäst höll på att tillvarataga och bereda allt årets goda, visade sig där en stor mängd nödställda människor, som alla sade sig vara komna från östra eller nordöstra stranden av den stora sjön Vänern. De skildrade med många tårar och ömkansfulla åtbörder hurusom hela bygden, därifrån de... |
Då fru Lucia hörde om dessa lidanden, pinade henne åsynen av alla de livsmedel, som nu hopade sig på Börtsholm. Till sist blev tanken på de svältande människorna på sjöns andra strand henne så övermäktig, att hon knappt kunde föra en bit mat till sina läppar. |
Varje dag tänkte hon på berättelser, som hon hade hört föreläsas i klostret, om heliga män och kvinnor, som hade plundrat sig in på bara kroppen för att hjälpa de fattiga och elända. Och framför allt påminde hon sig hur hennes egen skyddspatronessa, den heliga Lucia av Syrakusa, hade gått så långt i barmhärtighet mot e... |
Mitt under det hon plågades av dessa tankar, kom bud från herr Eskil, som förmälde, att han måste i konungens ärenden göra en resa till Norge och inte var att hemförvänta förrän till julen. Men då skulle han ledsagas inte bara av sina egna sextio män utan också av en stor skara fränder och vänner, varför han bad fru Lu... |
Samma dag, som fru Lucia sålunda fick höra, att hennes man inte skulle komma hem under hösten, grep hon sig an med att stilla den ängslan, som länge hade plågat henne. Hon lät befalla sitt folk att till stranden föra ner alla de livsmedel, som voro hopade på Börtsholm. Så blev då borgens hela vinterförråd inlastat på s... |
Då källare och visthusbodar väl voro tömda, begav sig fru Lucia, åtföljd av sina barn, sina tjänare och tjänarinnor, ombord på ett välbemannat skepp, och under det hon på Börtsholm endast kvarlämnade några gamla väktare, som skulle ta hand om borgen, lät hon med all sin egendom ro sig ut på den stora sjön, som låg fram... |
Om denna fru Lucias resa förefinnas många gamla sägner och anteckningar. Så berättas det, att den delen av Vänerstranden, där fienden hade härjat som värst, vid hennes ankomst hade varit nästan övergiven av sina invånare. Fru Lucia hade rott fram där ganska modfälld och spanat efter något tecken till liv och rörelse, m... |
Här bodde dock i en socken kvar en gammal präst, som kallades herr Kolbjörn. Han hade inte tyckt sig kunna följa med sina församlingsbor, då dessa flydde bort från sina ödelagda hem, därför att han hade både prästgård och kyrka fulla av i striden sårade. Han hade stannat hos dessa, skött deras sår och delat ut bland de... |
Inte långt från herr Kolbjörns kyrka, på ett näs, som sköt vasst ut i sjön och kallades Saxudden, hade sedan långliga tider legat en gammal bondgård. Den var nu nedbränd och utplundrad, men ägaren, som var en sjuttioåring, hade sådan kärlek för gården, att han inte kunde förmå sig att lämna den. Hos honom hade stannat ... |
Ännu längre bort låg ett litet muromgivet hus, där några heliga kvinnor bodde, som hade lovat Gud att aldrig lämna det. För dessa fromma systrar hade de krigförande haft så mycken försyn, att de inte hade skadat dem själva eller deras hus, men allt deras vinterförråd hade de berövat dem. Det enda, som de hade fått behå... |
Ännu längre mot söder hade utmed Vänerstranden legat en liten köpstad, som var både plundrad och bränd. Allenast de långa pålbryggorna, där skeppen i forna dagar hade landat, funnos ännu kvar. Här under bryggorna hade i förstörelsens dagar en man, som kallades Lasse krämare, stuckit sig undan med sin hustru, och mitt u... |
Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram utmed Vänerstranden och var under resan så glad och lätt om hjärtat som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges än att förbli stilla och overksam, då man hör berättas om andras tunga olyckor, så skänkes den största lycka och ett ljuvt lugn åt var och en, som i de... |
»Men nu väntar oss en bråd tid,» fortfor hon. »I morgon får vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande som andra år. Vi får hålla i med att brygga och slakta och baka utan uppehåll, så att vi må få julkosten färdig till herr Eskils hemkomst.» |
Detta sade den unga frun utan minsta ängslan, ty hon visste ju, att hennes boskapsstall och lador och bodar voro fulla av Guds goda gåvor, fastän för ögonblicket ingenting därav var berett till människoföda. |
Så lycklig än färden hade varit, voro dock alla deltagarna ganska uttröttade och gingo i god tid till vila. Men knappt hade fru Lucia hunnit sluta sina ögonlock till sömn, förrän utanför borgen hördes buller av hästtramp, slammer av vapen och höga tillrop. Borgporten vred sig gnisslande på sina hakar, stenläggningen på... |
Fru Lucia sprang med all hast upp ur bädden för att gå honom till mötes. Då hon hade hunnit att nödtorftigt ordna sin klädsel, skyndade hon ut på höganloftsbron för att nå trappan, som ledde ner till borggården. Men längre än till översta trappsteget hann hon inte, ty herr Eskil stod redan mitt i trappan på färd upp ti... |
En fackelbärare gick före honom, och i ljusskenet trodde sig fru Lucia se, att herr Eskils ansikte var på ett förfärligt sätt stämplat av vrede. Ett ögonblick hoppades hon, att det var det röda, röksvärtade fackelskenet, som gjorde hans ansikte så mörkt och hotfullt, men då hon såg hur barn och tjänare med ömkliga mine... |
Medan fru Lucia stod och såg ned på herr Eskil, fick även han syn på henne, och med växande ångest märkte hon, att hans ansikte därvid förvreds av ett tilltvunget leende. — »Kommer ni nu, hulda husfru, för att bjuda mig en välkomstmåltid?» hånade han. »Men denna gång har ni gjort ert kära besvär förgäves, ty jag och mi... |
Inte ett ord förmådde den unga husfrun svara. På samma sätt som förra sommaren, då hon första gången hade anat, att fru Rangela lade onda råd mot henne, blev hon stående med händerna tryckta mot hjärtat och tårade ögon. Ty hon kunde knappast undgå att förstå, att det var fru Rangela, som hade kallat hem herr Eskil i ot... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.