text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men herr Eskil gick ännu ett par steg uppåt trappan, och utan att bli på minsta sätt bevekt av sin hustrus ångest böjde han sig fram mot henne och sade med en förfärlig röst: »Vid Vår Herres kors, fru Lucia, kom det ihåg, att om inte den frukosten blir mig till lags, så kommer ni att ångra det i all er tid.» |
Därpå lade han sin hand tungt på sin hustrus axel och sköt henne före sig in i sovkammaren. |
Under denna vandring till sovrummet tyckte fru Lucia, att något, som förut på ett besynnerligt sätt hade varit fördolt för henne, med ens hade blivit henne uppenbarat. Hon förstod, att hon hade handlat självrådigt och tanklöst och att herr Eskil väl kunde ha skäl att vredgas på henne, som utan hans hörande hade förfoga... |
Med detta svar måste hon låta sig nöja, fastän det endast ökade hennes fruktan, och väl kan man förstå, att ingen sömn kom i hennes ögon under hela denna natt. Hon låg och påminde sig vad hennes man hade yttrat, och ju mer hon övertänkte hans ord, desto klarare blev det henne, att han därmed hade uttalat ett strängt ho... |
Då hon hade utgrundat, att det så förhöll sig, vilket det ock verkligen gjorde, ty fru Rangela hade retat herr Eskil till en vansinnig vrede, började fru Lucia att skälva och hacka tänder och tyckte sig döden nära. Hon visste, att hon borde använda nattens timmar för att finna hjälp och utvägar, men hennes stora rädsla... |
Det enda, som hon förmådde göra för sin räddning, var att timme efter timme sända brinnande böner till Sankta Lucia av Syrakusa. »O, Sankta Lucia, min kära skyddsmoder,» bad hon, »det är i morgon den dag, då du led martyrdöden och inträdde i det himmelska paradiset. Påminn dig hur mörkt och kallt och hårt det är att le... |
Medan hon på detta sätt påkallade Sankta Lucias hjälp, förgingo nattens stunder, och den fruktade morgonen närmade sig. Långt förr, än hon hade väntat det, hördes det första hanegället, de svenner, som skötte boskapen, vandrade över borggården till sina sysslor, och hästarna reste sig bullrande i sina spiltor. |
»Nu vaknar också herr Eskil,» tänkte hon. »Han lär strax befalla mig att hämta hans morgondryck, och jag måste då erkänna, att jag har handlat så ovisligt, att jag varken äger öl eller mjöd att värma åt honom.» |
I denna stund av högsta fara för den unga borgfrun kunde hennes himmelska vän, Sankta Lucia, som torde ha besinnat, att hennes skyddsling endast hade felat av alltför stor barmhärtighet, inte längre motstå sin lust att bispringa henne. Den heligas jordiska kropp, som i hundratal av år hade vilat i den trånga gravkammar... |
Och endast få ögonblick därefter såg den häpne väktaren i porttornet på Börtsholm, att ett nattens under, en eldkula, dök upp längst i söder. Den genomskar rymden snabbare, än att ögat kunde följa dess färd, kom rätt mot Börtsholm, for förbi väktaren på så nära håll, att den nästan vidrörde honom, och var försvunnen. M... |
Nära nog i samma stund såg den i ångest och bävan vakande fru Lucia ett skimmer tränga igenom en springa i dörren till sovkammaren. Och då dörren strax därpå upplåts, trädde till hennes undran och glädje en skön jungfru, iförd kläder så vita som stjärnljus, in i rummet. Hennes långa, svarta hår var tillbundet med en vä... |
I sin hand bar den främmande jungfrun en stor kopparkanna, ur vilken trängde en mild doft av ädel druvsaft, och med denna svävade hon genom kammaren fram till herr Eskil, hällde upp av vinet i en mindre skål och bjöd honom dricka. |
Herr Eskil, som hade sovit gott, vaknade, då ljusskenet föll över hans ögonlock, och förde skålen till sina läppar. I det halvvakna tillstånd, vari han befann sig, uppfattade han knappt något mer av undret, än att det vin, som bjöds honom, var mycket välsmakande, och han tömde skålen till sista droppen. |
Men detta vin, som knappast kunde vara något annat än det ädla malvoasir, Söderns ära och alla vinsorters krona, var så sömngivande, att han knappt hade lagt ner skålen, förrän han sjönk sovande tillbaka på bädden. Och i samma stund svävade den sköna, heliga jungfrun ut ur rummet, lämnande fru Lucia i ett tillstånd av ... |
Den ljusa hjälperskan åtnöjde sig inte med att undfägna endast herr Eskil. I den mörka, kalla vintermorgonen genomvandrade hon den svenska borgens dystra salar, och till var och en av de sovande krigsknektarna bjöd hon en skål av söderns glädjebringande vin. |
Alla dem, som drucko, föreföll det, att de hade fått smaka himmelsk vällust. De underläto inte heller att genast insomna i en sömn, uppfylld av drömmar om trakter, där evig sommar och evigt solljus voro rådande. |
Men fru Lucia hade knappt sett den ljusa uppenbarelsen försvinna, förrän den ångest och oförmåga, som hade tryckt henne under hela natten, helt och hållet skingrades. Hon iförde sig hastigt kläderna och kallade därpå allt hemfolket till arbete. |
Under den långa vintermorgonen sysslade sedan alla dessa med att bereda herr Eskils välkomstmåltid. Unga kalvar, grisar, gäss och höns fingo i hast sätta livet till, degar bereddes för jäsning, eldar tändes under stekspetten och i bakugnarna, kål bryntes, rovor skalades, och honungskakor bakades till söträtt. |
Borden i gästabudssalen höljdes med dukar, de dyra vaxljusen packades upp ur djupa kistor, och på bänkarna utbreddes blåa fjäderbolstrar och bonader. |
Under alla dessa förberedelser fortforo borgherren och hans män att sova. Då herr Eskil äntligen vaknade, såg han av solens läge, att middagsstunden var inne. Han förvånade sig inte blott över sin långa sömn utan kanske än mer över att han hade sovit bort den förtrytelse, som förra kvällen hade plågat honom. Hans hustr... |
»Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig,» tänkte han. »Visserligen kan jag inte behålla henne som min hustru, om hon har förskingrat min egendom, men det må vara tillräckligt att sända hem henne till föräldrarna utan annat straff.» |
Då han utträdde ur sin kammare, möttes han av sina åtta barn, som förde honom med sig till gästabudssalen. Där sutto hans män redan bänkade och inväntade otåligt hans ankomst för att få gripa sig an med måltiden. Ty borden framför dem dignade under allt slags härlig mat. |
Fru Lucia satte sig utan att visa någon ängslan vid sin mans sida, dock var hon inte befriad från all oro, ty fastän hon hade kunnat i hast laga till mat, var hon alldeles utan öl och mjöd, som inte så fort kunna framställas. Och hon var rätt oviss om herr Eskil skulle anse sig väl förplägad vid en frukost, där dryckes... |
Men då märkte hon på bordet framför sig den stora kopparkannan, som den heliga jungfrun hade burit. Den stod där, fylld till randen av doftande vin. Åter kände hon sig innerligen glad över det barmhärtiga helgonets beskydd, och hon bjöd herr Eskil av vinet, allt under det att hon berättade honom hur det hade kommit til... |
Då herr Eskil ett par gånger hade smakat på vinet, som dock denna gång inte verkade sövande, utan endast livande och förädlande, tog fru Lucia åter mod till sig och berättade för honom om sin resa. Herr Eskil satt mycket allvarsam till en början, men då hon kom att berätta om prästen, herr Kolbjörn, utbrast han: »Herr ... |
På samma sätt befanns det, att storbonden på Saxudden hade varit herr Eskils kamrat i många fälttåg, att ibland de fromma kvinnorna hade funnits en av hans fränkor och att Lasse krämare i köpstaden var den, som brukade skaffa honom kläde och vapen från utlandet. Innan fru Lucia hade slutat tala, var herr Eskil inte blo... |
Men den ångest, som fru Lucia hade genomgått under natten, trängde sig på henne än en gång, och hon hade gråt i rösten, då hon till sist yttrade: »Nu tyckes det mig själv, käre herre, att jag har handlat mycket illa, som utan att spörja er om lov har skänkt bort er egendom. Men jag ber er betänka min stora ungdom och o... |
När fru Lucia talade så och herr Eskil nu besinnade, att hans hustru ägde så stor fromhet, att en av himlens bebyggare hade återtagit sin jordiska skepnad för att komma henne till hjälp, och när han vidare betänkte hur han, som ville gälla för att vara en vis och genomskådande man, hade misstänkt henne och varit färdig... |
Då fru Lucia såg honom sitta tyst med nedböjt huvud, blev hon åter förskräckt och hade helst velat fly gråtande från sin plats. Men då kom, osedd av alla, den barmhärtiga Sankta Lucia in i salen, smög sig intill den unga frun och viskade i hennes öra vad hon vidare borde säga. Och dessa ord voro just de, som fru Lucia ... |
»Än en sak ville jag bedja er om, min käre herre och husbonde,» sade hon, »och det vore, att ni mera ville dväljas i hemmet. Då skulle jag aldrig komma i frestelse att handla mot er vilja, och likaså skulle jag då kunna visa er all den kärlek jag känner för er, så att ingen förmådde tränga sig emellan er och mig.» |
När dessa ord voro sagda, märkte alla, att de voro högeligen i herr Eskils smak. Han höjde huvudet, och den stora glädje han kände förjagade hans blygsel. |
Han ämnade just ge sin hustru det huldaste svar, då en av fru Rangelas fogdar rusade in i gästabudssalen. Han förtäljde med skyndsamma ord, att fru Rangela i tidig morgonstund hade rest till Börtsholm för att hinna övervara fru Lucias bestraffning. Men på vägen hade hon mött några bönder, som länge hade hatat henne för... |
Nu var fru Rangelas fogde ute på jakt efter mördarna, och han begärde, att herr Eskil måtte sända ut män, också han, för att bistå vid sökandet. |
Men då reste sig herr Eskil och talade med sträng och hög röst: »Det förefaller, som vore det mest passande, att jag nu gåve min hustru svar på hennes böner, men innan jag gör detta, vill jag först vara färdig med fru Rangela. Och nu säger jag, att för min skull må hon gärna ligga ohämnad, och ingalunda vill jag sända ... |
Då detta var sagt, vände han sig till fru Lucia, och nu var hans röst så mild, att man knappt hade kunnat tro, att en sådan ton bodde i hans strupe. |
»Men min kära husfru vill jag nu svara, att jag gärna förlåter henne, liksom jag hoppas, att hon måtte urskulda min häftighet. Och eftersom det så är hennes önskan, skall jag bedja konungen, att han väljer en annan än mig till sin rådgivare, ty jag vill nu inträda i tjänst hos två ädla damer. Den ena av dessa skall bli... |
Den trettonde december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som lågo spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade... |
Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrus... |
ARTILLERISTEN |
Dörren ryckes upp till det rum, där hon sitter och vårdar sitt sjuka barn, och en röst, som är hes av skräck över det förfärliga, som den har att meddela, ropar in till henne: |
»Din man har blivit vansinnig. Han har kastat sig framför kanonen. Han är ihjälskjuten.» |
Därmed slås dörren igen, och den, som har kommit med den hemska nyheten, skyndar bort. Han vill kanske inte stanna för att bevittna hustruns förtvivlan. Eller också är han så intresserad av något skådespel, som försiggår på annat håll, att han nätt och jämnt har gett sig tid att skynda hit med denna underrättelse och n... |
Hustrun dröjer inte heller ett ögonblick att följa efter honom. Hon tillropar barnet, att det skall hålla sig stilla, tills hon är där igen, och skyndar ut på gatan utan att ens ge sig tid att stänga dörren. Hon vet mycket väl vart hon har att bege sig: fram till den stora öppna platsen helt nära kasernen, där paraden ... |
Ännu i går afton promenerade hon där förbi i sällskap med sin man. Han hade visat henne anordningarna. |
»Ser du där,» hade han sagt, »där är presidentläktarn. Där ska monsieur Carnot sitta i morgon med vår mär vid sin sida och ministrar och prefekter och generaler runt om. Och här mitt emot är läktarn för stadsborna. Här ska de fina familjerna sitta, och där nedanför blir det nog trängsel av sådana, som inte har råd att ... |
»Nå, var ska du hålla till?» hade hon frågat. |
»Var skulle jag vara annat än hos min kära kanon? Ser du den inte? Den är uppställd alldeles under presidentläktarn. Den ska fyras av för att ge våra trupper tecken, när högtidligheten ska börja.» |
»Stackars monsieur Carnot!» hade hon då sagt. »Ni har ställt er kanon alldeles framför honom. Men den skräller ju förfärligt. Har du inte tänkt på det? Han kan bli döv.» |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.