text stringlengths 0 2.04k |
|---|
»Å, vad det beträffar! Han är visserligen ingen krigare, den där Carnot, men lite kanondunder får en president av Frankrike lära sig att stå ut med. Men vet du vad jag tycker mindre om? Jo, att läktarn med åskådareplatserna är uppställd alldeles framför min kanon. Nå, vi skjuter ju endast lösa skott, men en kanon är in... |
Under den där vandringen hade hon tänkt sig, att hon skulle komma ut och se på ståten, men i dag på morgonen hade hon funnit, att deras lille son inte var frisk. Hon hade alltså blivit tvungen att stanna hemma. |
Och nu ... Vad är det, som har hänt? Hennes man, som var så nöjd, så glad, så stolt över sin ställning och sin kära kanon! Skulle han ha blivit galen? Skulle han ha kastat sig framför kanonmynningen? Men det är ju en ren omöjlighet. |
Hon märker med ens, att hon skriker, medan hon springer. Hon ser själv hur hemsk hon måtte se ut, när hon rusar neråt gatan. På en gång hejdar hon farten och börjar gå. Det är vid tanken på sin man, som hon återtar sin självbehärskning. Han brukade ofta undra hur han skulle komma att bära sig åt, om det helt hastigt sk... |
»Man borde egentligen inte få bli soldat, förrän man har bestått något slags prov,» brukade han säga. »Se nu på mig! Jag har aldrig varit i krig. Vet jag hur jag kommer att uppföra mig, då kulorna viner? Jag blir kanske rädd. Jag kommer kanske att förlora besinningen. Man kan aldrig veta.» |
»Visst inte. Du kommer att stå kvar på din post till det sista,» hade hon svarat. |
»Låt oss hoppas det! Men det där är verkligen något, som man aldrig kan vara säker på. I sådana ögonblick kan man inte befalla över sig själv. Då är det något annat, som tar makten och leder en. Det beror på om det, som bor inom en, är starkt eller svagt. Innan man har stått sitt prov, vet ingen hur han kommer att hand... |
Då hon påminner sig detta, rätar hon upp sig och börjar gå sansat. Men det varar inte länge. Vad bryr hon sig om att visa besinning? Hennes man ligger ju död, sönderskjuten. Hon måste springa, hon måste skrika. Hon kan inte annat. |
Festplatsen är för resten inte långt avlägsen. Hon kommer fram på ett par ögonblick. Hon ser de båda läktarna. De äro fulla av människor, som stå uppe på bänkarna, som skrika och gestikulera. Det har alltså hänt något. Det har inte varit någon elak skämtare, som har narrat dit henne. |
Hon stannar inte för att fråga någon var hennes man kan befinna sig. Det behöver hon inte. Hon har ändå tillräckligt rättesnöre för sin vandring. Hon behöver endast söka upp kanonen. |
Hon ser den stå på sin plats från föregående aftonen. Fältet framför den är tomt eller nästan tomt. Mitt på den öppna platsen står en skara människor, som äro tysta, som inte skrika eller göra förskräckta åtbörder som de övriga. |
Hon hejdas av en avspärrning, men polisen, som står vakt där, känner igen henne och öppnar för henne. |
»Gå ditåt! Där finner ni honom,» säger han och pekar på den lilla gruppen mitt på fältet. |
Hon närmar sig, under det hon alltjämt uppgiver höga rop. Då hon är på endast ett par stegs avstånd, är det någon i denna tysta och stilla grupp, som fäster uppmärksamheten på henne. En högre officer, som har stått knäböjd över något orörligt, oformligt, som ligger på marken, reser sig och går emot henne. |
»Vänta litet!» säger han. »Gå inte fram till honom ännu! Låt mig först tala om för er vad som har hänt!» |
Hon skriker alltjämt, och hon försöker tränga officeren åt sidan för att komma fram. |
»Vänta!» säger han, och han omfattar hårt hennes arm. »Ni bör inte se honom än. Ni måste först veta.» |
»Jag vet, att han har blivit vansinnig och att han har kastat sig framför kanonen.» |
»Nej,» säger officeren. »Ni vet ingenting. Det är inte alls så.» |
Hans sätt lugnar henne så mycket, att hon kan hålla sig tyst. Hon börjar fatta ett litet, svagt hopp. Kanske mannen lever, kanske han endast är sårad. |
»Ni ser den där kanonen, min fru,» säger officeren. »Ni vet, att er man skulle avlossa den. Och ni ser den där läktarn, som är uppbyggd alldeles mitt för kanonmynningen.» |
»Jag såg allt det där redan i går, herr general,» snyftar kvinnan. »Min man visade mig hur de hade ordnat det. Han tyckte inte om det. Han ville inte ha så många människor framför en kanonmynning, då det inte var fiender, som skulle skjutas ner.» |
»Nåväl,» säger officeren. »Er man hade fått sin order, och han hade fört in tändröret i kanonen. Men i det ögonblick, då vi alla väntar, att skottet ska brinna av, skriker han till, sträcker armarna mot himlen och kastar sig med ett språng framför kanonmynningen, alldeles som om han skulle vilja hindra skottet att gå a... |
Hon ville åter göra sig lös för att tränga sig fram, men officeren håller kvar henne. |
»Vänta!» säger han. »Ni måste veta vad vi fann, då vi skyndade dit för att undersöka hans tillstånd. Hela hans kropp var genomborrad av en massa järntrådar. Ni, som är gift med en artillerist, vet naturligtvis vad en kanonviska är?» |
»Ja,» svarade hon. |
»Er man hade begagnat sig av en sådan där järnkvast för att göra ren kanonen, och av något slags försumlighet har han inte kommit att ta ut den igen, så att den befann sig inne i kanonen, då skottet gick av. Er man har inte kommit ihåg, att den fanns där, förrän i sista stund, då tändröret redan var infört. Då har han ... |
»Å, min Gud!» utbrister hustrun och knäpper händerna. |
Officeren släpper hennes arm i samma ögonblick. |
»Min fru,» säger han, »nu vill jag inte mer hindra er från att se er man. Tänk er bara, då ni ser dessa förstörda rester av en människa, att de har inneslutit det ädlaste, som finns i denna värld! Det skall bli er lättare att uthärda åsynen av dem, när ni vet, att er man har valt detta av egen fri vilja för att kunna r... |
SYSTER OLIVES HISTORIA |
Det var på däcket av en stor Medelhavsångare, där folk av alla nationer voro församlade. De flesta voro engelsmän eller kunde åtminstone tala engelska, men det fanns också några, som talade franska, och dessa bildade oftast en grupp för sig. Till det lilla sällskapet hörde bland andra ett par äldre fransmän, den ene ko... |
Alla dessa sutto en kväll efter middagen och samspråkade om engelsmän och amerikaner. En av herrarna höll ett litet spirituellt kåseri över dem och jämförde dem på det mest älskvärda och underhållande sätt med sina egna landsmän. Men helt hastigt avbröts han av den unga belgiskan. |
»Nej, herr konsul,» sade hon, »ni har ännu inte sagt oss vad som är den väsentligaste skillnaden mellan er och anglosachsarna. |
»Ack,» sade den gamla herrn litet spefullt, »den allra väsentligaste skillnaden! Har ni verkligen funnit den, madame?» |
»Ja» jag tror, att den består däri, att de alla äger en inre kallelse. Fråga dem blott, ska ni få höra. Alla, som är med här ombord, har något slags mission att uppfylla. Den ene reser till Österlandet för att bota spetälska genom handpåläggning, en annan vill vänja oss av med att äta kött. Herrn där borta har för avsi... |
»Nå, och vi,» sade konsuln och kastade en snabb blick på sina reskamrater, »vi lider väl inte heller brist på människor, som äger en inre kallelse?» |
»Om förlåtelse, herr konsul!» sade belgiskan. »Ni förblir i det stånd, vari ni är födda, eller ni blir vad era föräldrar önskar att ni ska bli. Ni låter er föras i ledband av livet. Men de där andra vill ta livet och oss alla på släp och föra oss dit det behagar dem.» |
»Nå ja,» sade den andra fransmannen medlande, »ni kan ha rätt, madame, om ni menar, att man bland oss inte så ofta träffar på människor, som är besatta av lusten att utföra orimligheter.» |
Men den första talaren hörde inte på honom, utan sökte gendriva målarinnans påstående. »Syster Agnes!» utropade han och vände sig till barmhärtighetssystern. »Ni har många fransyskor i er orden. Vill ni säja oss om den inre kallelsen felas dem!» |
»Tyvärr kan jag inte komma er till hjälp, monsieur Bartout,» svarade barmhärtighetssystern. »Jag tror inte, att de är sämre barmhärtighetssystrar fördenskull. Men det finns inte många ibland dem, som vårdar sjuka, därför att detta från början har varit deras själs innersta önskan. De flesta har varit glada att kunna äg... |
»Men ni själv, madame?» Monsieur Bartout vände sig på nytt till belgiskan. »Ni är målarinna. Ni har redan ett namn ...» |
Innan belgiskan hann svara, inföll den andra fransmannen: »Jag tror, att vi något litet missförstår madame Adrienne. Madame tänker inte på rikt begåvade människors lust att följa sina anlag. Madame Adrienne menar med den inre kallelsen en lust, en fix idé, som kan besjäla människor, även om de är rena medelmåttor, och ... |
»Men om den inre kallelsen verkligen finns där,» invände konsuln, »då måste också förmågan finnas. Den inre kallelsen bör inte kunna visa miste.» |
»Ack, monsieur,» utbrast belgiskan, »den inre kallelsen! Finns det någon värre bedragare?» |
»Madame Adrienne anser, att det snarast är ett företräde, om vi fransmän saknar den,» inföll en av de franska damerna. |
»Jag tror för min del, att ni är för kritiskt anlagda för att följa den. Ni vet alltför väl, att den inre kallelsen städse visar åt orätt håll.» |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.