text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Efter detta yttrande glömde man alldeles, att man hade utgått från en jämförelse mellan fransmän och engelsmän. I stället började alla att tala om anlag och kallelse, och man anförde flera exempel på de besynnerliga förhållanden, som kunna uppstå, då dessa båda inte överensstämma. |
»Jag känner en stor författare,» sade den ena av damerna, »som anser sitt liv förfelat, därför att han inte har blivit balettmästare. Han försäkrar ständigt, att detta hade varit hans egentliga kallelse, fastän han olyckligtvis har blivit förhindrad att följa den.» |
De flesta tycktes anse, att den inre lusten nästan undantagslöst förde vilse. Endast monsieur Bartout höll fast vid att den var en säker vägvisare, som man inte borde tveka att följa. »Vad annat har vi människor att rätta oss efter?» frågade han. |
»Men, monsieur Bartout, jag erinrar mig nu, att jag en gång kände en av era landsmaninnor, som hade följt den inre kallelsen,» sade barmhärtighetssystern. »Om ni tillåter, ska jag berätta er hennes historia. Hon var en av våra allra bästa sjuksköterskor. Hon hade inträtt i vår orden, långt innan jag blev mottagen där, ... |
»Syster Olive,» började barmhärtighetssystern, »var fransyska, men så olik alla fransyskor, som jag hade sett, att jag till en början tog henne för en tyska eller schweiziska. En fransyska måste, efter min mening, antingen vara en vacker, fyllig dam med olivgul hy och livliga bruna ögon eller också liten, späd, förfina... |
Och än mer förundrad blev jag, när jag så småningom fick veta, att syster Olive hade varit en storhet, en berömdhet, att hon en gång hade hetat mademoiselle Olive Miteau, att hon hade bott i en elegant våning, hade åkt efter egna hästar och att hon hade umgåtts med alla framstående människor. |
Syster Olive hade varit skådespelerska, innan hon blev barmhärtighetssyster, och till på köpet en stor och framstående skådespelerska, som alla människor kände till, åtminstone alla människor i Paris. Visserligen var hon inte en sådan storhet, att hon måste resa över hela världen och den ena månaden spela i San Francis... |
Då jag såg syster Olive, hade jag, som sagt, svårt att tro, att detta hade varit möjligt. Det tycktes mig otroligt, att syster Olive hade kunnat spela ung parisiska. Hon hade något så kantigt i sitt utseende; intet smink och inga toaletter hade kunnat göra syster Olive förförisk och förtrollande. Men jag fick snart vet... |
Syster Olive hade varit utomordentligt flitig och aldrig skonat sig. Hon hade på sin tid räknats som en av teaterns allra oumbärligaste krafter. Hennes ställning var egentligen bättre än någon annans, ty fastän hon aldrig skördade så mycken ära som själva primadonnan, hade hon till gengäld sina givna roller, som ingen ... |
Hon medgav själv många gånger på sina gamla dar, att hon hade haft det alldeles utmärkt och att det var skada, att hon hade begått en sådan dårskap, att hon måste lämna sin plats. Men olyckan var, att syster Olive hade en sådan där inre kallelse, som vi nyss talade om, att det fanns något, som hon hade eftersträvat i h... |
Det är mycket troligt, att syster Olive en och annan gång förstod, att hennes önskan var dåraktig, men hennes tankar hade under hela livet rört sig i en och samma riktning, och till sist kunde hon inte längre hejda dem. Det var, som om man skulle ha försökt att ropa till en fallande sten, att den skulle hålla sig still... |
Syster Olive var i själva verket ingen infödd parisiska, hon var en bonddotter från Normandie. Hon hade tillbringat sin barndom och första ungdom bland obildat bondfolk. Ända till sitt sjuttonde år hade hon varken sett en stad eller en teater. |
Men en gång, sedan hon hade blivit vuxen, fick hon följa med sina föräldrar till en marknad i Caen, och då visade sig fader Miteau så frikostig, att han bjöd både hustru och dotter på teatern. |
Där såg syster Olive sitt första skådespel, och skådespelet var Hernani, den store Victor Hugos Hernani. |
Från det ögonblick, då ridån gick i höjden, var syster Olive borta från denna världen och levde med hela sin själ på scenen. Ingenting där föreföll henne främmande, hon förstod allt från första stund. Hon sökte endast påminna sig var och när hon förut hade varit med om allt detta. |
Medan hon satt på teatern, tycktes det henne alldeles otroligt, att hon var Olive Miteau, en lantflicka, som hade vuxit upp under gröna äppleträd på en bondgård. Vad hon nu såg, det var hennes riktiga hem. Hon såg inte skådespelet, såsom andra såg det, utan hon levde med i handlingen. Hon var hela tiden den sköna spanj... |
Efter denna afton på teatern i Caen hade syster Olive endast en tanke. Den stackars bondflickans alla önskningar, all hennes längtan gick ut på att komma till teatern och spela donna Sol. |
Det var naturligtvis inte lätt för henne att slita sig lös hemifrån, men syster Olive besegrade alla hinder. Hon övervann både fader Miteau och sin mor och sin kärlek till hemmet och motståndet från en ung man, som gick och väntade på henne och hennes hemgift. Och så kom det sig, att hon, som aldrig hade gjort annat än... |
Under hela första året, ända tills hon hade lärt sig att tala pariserfranska, fick inte syster Olive göra annat än sopa och städa på scenen och passa upp på de verkliga skådespelerskorna. Det var ingen lätt uppgift för den blivande donna Sol att damma sammeten på tronstolarna eller att iståndsätta primadonnans toalette... |
Slutligen fick syster Olive en roll, men inte en sådan, som hon hade önskat sig. Hon hade velat spela drottning, men man lät henne uppträda som mjölnarhustru. Hon skulle vara simpel och grov i målet, visa sig i tarvliga kläder och vara nerdammad av mjöl. Syster Olive brukade tala om, att när hon fick denna roll, hade h... |
Själva primadonnan nedlät sig till att söka trösta syster Olive och sa till henne, att hon skulle vara glad nu, då hon äntligen fick visa sig på scenen. Hon kunde aldrig komma så långt som till donna Sol, om hon inte började som mjölnarhustru. Hon, primadonnan, hade börjat som skomakarpojke. |
Syster Olive övade alltså in rollen och spelade den så gott hon förstod. Men efter sitt första uppträdande grät hon på nytt. Hon hade lyckats alldeles förträffligt, publiken hade applåderat, och kamraterna hade gratulerat. Detta var det, som hon borde ägna sig åt. En gammal rutinerad skådespelerska hade inte kunnat gör... |
Men syster Olive grät. Hon tyckte inte om att få beröm för sin mjölnarhustru. Det var något inom henne, som sa henne, att denna skulle ställa sig i vägen för donna Sol. |
Och syster Olive hade nog haft skäl att gråta. Hon tycktes ha förutsett allt det lidande, som väntade henne. Från och med denna stund fick hon alltid uppträda, men aldrig i en roll, som tillfredsställde henne. Hon fick aldrig tala på vers, och när man gav romantiska skådespel med furstar och furstinnor, då var hon förv... |
Syster Olive tröttnade slutligen vid detta och sökte sig till ett annat teatersällskap. Hon hade inte svårt att få en ny plats. Teaterdirektörerna slets om henne. Hon för sin del undertecknade inte något kontrakt, utan att direktören förpliktade sig att låta henne spela donna Sol i Hernani. Och direktören undertecknade... |
Den stackars syster Olive undrade mången gång om det inte vore bäst för henne att vända tillbaka till sina äppleträd och sin fästman. Men hoppet ville inte dö inom henne, och hon stannade vid teatern och fortfor att spela sina små roller, som varken kostade henne möda eller ansträngning och som hon utförde så mästerlig... |
Då detta skedde, förstod syster Olive, att det var försynens mening, att hon skulle komma att spela donna Sol på Frankrikes förnämsta scen, och hon kände sig nästan försonad med alla dessa simpla tjänarinnor och månglerskor, som hade fört henne så långt. |
Till all lycka hade syster Olive fått ett så starkt intryck av den stora skådespelerska, som framställde rollen på Théâtre français, att hon under flera års tid rakt inte vågade tala om sin önskan. Men tiden förgick, och hon började frukta, att hon skulle bli för gammal. ’Nu eller aldrig måste du driva igenom saken,’ s... |
Hon gick därför och talade med direktören, och han lovade att uppfylla hennes önskan. Men sedan uppehöll han henne i tre eller fyra år med tomma löften. |
Då hon i hela tio år hade varit anställd vid Théâtre français, kom hon en vacker dag tillbaka med sina klagomål. ’Jag har nu tjänat vid teatern ännu längre än Jakob,’ sa hon. ’Ni måste ge mig min donna Sol, herr direktör.’ |
Direktören kallade då tillsammans alla de artister, som hade något att säja vid teatern, och förelade dem frågan. ’Vi måste låta Olive Miteau försöka,’ sa de. ’Naturligtvis kommer hon att göra fiasko, men det finns ingen annan möjlighet att komma ifrån saken.’ |
Under de följande veckorna gjorde sig syster Olive fri från allt annat arbete, hon läste och repeterade ideligen sin roll. Det märkvärdiga var, att hon genast kom underfund med att hon saknade hänförelse för sin uppgift. ’Jag måste göra det,’ tänkte hon, ’men jag tror, att jag ska bli glad, när allt är över och jag kan... |
Och ibland, då hon deklamerade de romantiska fraserna i sin roll, fann hon dem smaklösa och onaturliga. ’Ack,’ sa hon, ’de har låtit mig bli för gammal.’ |
I själva verket låg felet hos henne. Hon var inte van vid vers och kunde inte i all hast lära sig att framsäja dem på ett naturligt och ledigt sätt. De stora orden ville inte glida över hennes läppar. Och hon insåg, att hon måste lära sig ett alldeles nytt sätt att gå och att röra händerna. ’Det är ju rena vanvettet,’ ... |
Men ibland kände ändå syster Olive något av den forna hänförelsen för rollen, och då tänkte hon: ’Om jag verkligen kommer att uppträda, om jag äntligen en gång står på scenen, då ska jag bli en sådan donna Sol som ingen före mig. Jag vet, att hon lever inom mig som mitt andra jag. Vad betyder det, att jag inte lyckas v... |
Inte desto mindre var syster Olive förtvivlad efter varje repetition, och hennes förtvivlan delades av både direktören och de övriga artisterna. ’Mademoiselle Miteau,’ sa direktören en dag mycket vänligt till henne, ’ni har mitt löfte, och allt ska bli, som ni vill, men vill ni det verkligen?’ |
’Jag vet inte om jag vill,’ sa hon, ’men jag vet, att jag måste.’ |
Hon började att se framåt mot ett nederlag, ett nederlag just i det, som hade varit hennes livs ärelystnad, ett nederlag i det skrattlystna Paris, på Frankrikes främsta scen. |
Snart tycktes syster Olive förlora allt intresse för själva rollen. Hon sysselsatte sig endast med bisaker. Hon provade peruker och valde mellan en röd och en svart, såsom man väljer, då det är ett helt livs lycka eller olycka, som ska avgöras. Hon provade sin kostym med oerhörd noggrannhet och sminkade sig på försök ä... |
’Men det måste lyckas,’ tänkte hon, ’sedan mitt sjuttonde år har jag känt, att jag är kommen till världen endast och allenast för att spela denna roll.’ |
Det gamla skådespelet Hernani lockar vanligen inga fulla hus, men den kvällen, då syster Olive uppträdde som donna Sol, var teatern fullsatt. Alla kände till syster Olives historia, och man var rörd över denna livslånga kärlek. ’Varför har man låtit henne vänta så länge?’ frågade man. ’Hon är för gammal, hon kommer att... |
En och annan trodde dock, att hon skulle lyckas, dä detta tycktes vara hennes livs kallelse. Före styckets början rådde rätt stark spänning bland publiken. Men då ridån gick upp och syster Olive kom in och började tala! En enda förtvivlans suck undslapp publiken, och sedan var ingen mera nyfiken. Man gjorde sig döv och... |
Syster Olive kunde efteråt knappast förstå hur hon hade släpat sig fram genom föreställningen. Salongen var inte grym emot henne, den var mycket barmhärtig. Man fann det nästan pikant, att hon misslyckades så grundligt, att hon hade till den grad misstagit sig om sin kallelse. |
’Hon kan i alla fall skatta sig lycklig,’ sa man. ’Hon har ju på detta sätt skapat sig en charmant ställning, och hon behöver aldrig mer uppträda i denna förskräckliga roll.’ |
Syster Olive var förtvivlad över sig själv. Varför gick hon inte upp i sin roll. Varför var hon så kall? Varför kände hon ingenting? Hur kunde hon deklamera så onaturligt? Var hon då ingen begåvning? Hon var nästan frestad att vissla ut sig själv. Hon skulle ju älska denne Hernani, men hennes blick, som vilade på honom... |
Men syster Olive var ju mycket omtyckt, och hon led ingen skada genom sitt nederlag. Det var verkligen mycket vackert, att både kritik och publik avhöll sig från att tala om hennes fiasko och endast skyndade sig att glömma det. På morgonen efter nederlaget genomsökte syster Olive tidningarna för att finna en recension ... |
Samma förmiddag avlade direktören för Théâtre français ett besök hos syster Olive. |
Han undvek inte att tala om det, som hade skett, utan han förklarade och utredde hennes fall ungefär som en läkare. ’Ni har väntat för länge. Ni motsåg saken med för stor spänning. Ni spelade, så att säja, med band om strupen och fjättrade händer. Ni kunde omöjligt lyckas första gången. I dag måste ni vila ut, men i mo... |
Syster Olive tog emot förslaget med tystnad. Man känner ju ofta, då man har misslyckats, att man skulle göra sin sak bättre, ifall man finge försöka än en gång. Men hon hade ingen sådan övertygelse. Hon hade inte en gång kraft att ta upp kampen på nytt. Så illa allt hade gått, så var hon ändå glad, att det var överstån... |
Hon tackade direktören för hans vänlighet, men sa nej. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.