text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Direktören såg på syster Olive med en lång, forskande blick och började tala om annat. |
Då han reste sig för att ta avsked, sa han liksom i förbigående: ’Vi träffas ju på repetitionen i morgon, inte sant, mademoiselle?’ |
Vid dessa ord blev syster Olive så skrämd, att hon nästan vacklade. Hon kände, att om hon åter skulle uppträda, skulle hon komma att erfara samma tryck och samma osäkerhet som föregående afton. På en gäng stod det klart för henne, att hon aldrig mer skulle kunna skapa en roll. Syster Olive hade inte tänkt på detta föru... |
Hon begärde en veckas tjänstledighet, och då hon återvände till teatern, var hon frisk och glad och trodde, att hon hade kommit ifrån hela saken. |
Men när hon åter skulle beträda scenen, kände hon en besynnerlig motvilja. Hon måste tvinga sig att göra det. Det var inte rädsla hon kände, utan en nästan oövervinnlig motvilja. |
Och då hon stod på scenen, där hon förr hade trivts så väl, genomträngdes hon av en iskyla. Hon kände, att hennes ansikte blev stelt liksom den gången, då hon hade spelat donna Sol. Och när hon började tala, kände hon igen den sköna spanjorskans avskyvärda, onaturliga röst. |
Från denna stund hatade syster Olive teatern. Men som hon var en praktisk och klok människa, gav hon inte genast efter för sin misstämning. Hon kämpade emot den under en hel vinter, men slutligen blev den henne övermäktig. |
’Jag har nu förstört tillräckligt många roller,’ sa hon till sin direktör. ’Det återstår mig ingenting annat än att ta avsked och gå min väg.’ |
Efter detta kom hon till oss och blev barmhärtighetssyster. Hon var alltid lugn och glad, och de sjuka älskade henne. Hon var lycklig också hos oss. Det låg i hennes natur. Då jag lärde känna henne, var jag ännu ung, och jag frågade henne mer än en gång: ’Längtar ni inte tillbaka till världen, syster Olive, till er tea... |
Jag minns tydligt vad syster Olive svarade, då jag frågade henne på detta sätt. Hon hade med åren blivit allt mer och mer lik en bondhustru. Hon hade lagt på hullet, hennes ansikte var rynkigt och grovt, men hon såg mycket kraftig och klok ut med sin breda haka och sina klara ögon. |
’Vad skulle jag längta efter?’ sa hon. ’Det var ju omöjligt att hålla på längre. Det, som jag hade lust till, hade jag inte anlag för, och det, som jag hade anlag för, det hade jag inte lust till.’» |
Härmed avslutade barmhärtighetssystern sin berättelse. |
»Vet ni vad?» sade konsuln. »Jag såg henne uppträda. Jag var på teatern just den aftonen och såg henne spela donna Sol. Det var ett grundligt fiasko. Men vad ska vi nu säja om allt detta?» |
»Man kan väl inte säja mer än en sak,» utbrast den belgiska målarinnan: »Den inre kallelsen är den värsta av alla bedragare.» |
»Man bör helt säkert misstro den,» sade en av de franska damerna. |
»Misstro, misstro!» utropade konsuln. »Man måste ju också misstro kärleken, men vad bleve det av oss utan den? Ingenting! Och vad skulle vi duga till, om vi inte trodde på vår kallelse? Ingenting! Vad är er mening, syster Agnes?» |
»Jag tror, monsieur Bartout, att det måtte ligga något gudomligt under det hela.» |
»Ja, för visso,» sade konsuln. »Och om detta gudomliga också kan vara farligt, så är det väl ingen orsak till att förhåna det.» |
PRINSESSAN AV BABYLONIEN |
Det var en mörk vinterafton i den lilla stugan i Skrolycka. Kattrinna, hustrun i gården, satt och spann, och katten låg i hennes knä och spann, han också, så gott han kunde. Mannen, Jan Andersson, satt vid spisen och värmde sig med ryggen mot elden. Han hade hela dagen gått och huggit ved i Erik i Fallas skog, så att i... |
Kattrinna satt i sina egna tankar och hörde inte mycket på vad mannen och barnet pratade om. Men en sak höll hon strängt på. Hon kunde inte tåla, att Jan sade till den lilla flickan, att hon var vacker och märkvärdig, som han så gärna ville göra. För om Klara Gulla skulle få höga tankar om sig själv, redan medan hon va... |
Jan var svår med att hitta på alla möjliga saker, som kunde göra barnet högfärdigt. Men denna kvällen var Kattrinna alldeles lugn, för nu satt han och berättade om sådant, som hade skett förr i världen, på den tiden, då jorden skapades och människorna började uppfylla den. Han höll just på med att berätta den gamla his... |
»Ja, så kom de bärande med ler,» sa Jan, »å de slog tegel, å de släckte kalk, å de reste opp ställningar, å tornet, det blev högre för var dag. |
De visste ju, att det inte behagade Vår Herre, att de byggde detta tornet, men det frågte de inte efter, för de hade föresatt sej, att de skulle ända opp te himmelen å se hur där såg ut. |
’Hör på, gott folk!’ sa då Vår Herre. ’Nu säjer jag för sista gången, att om ni inte går härifrån å slutar opp te å bygga, så blir jag alldeles tvungen te å låta en olycka komma över er. Å det blir en sådan olycka, att ni aldrig kan bli den kvitt å aldrig kan få någon hjälp mot den.’ |
Men människorna tänkte nog, att Vår Herre skulle vara långmodig som vanligt. De fortsatte te å bygga på tornet, å de kom högre och högre för var dag. |
Då tog Vår Herre och förbistrade deras tungomål. Se, ända te den dan hade de talat så, att de hade förstått varandra, men nu var det slut med den glädjen. |
När murarmästarna nu ville säja: ’Ge mej ler!’ så sa de i stället: ’Kolvippen, kolvappen!’ Å när lärlingarna skulle fråga vad det var, som de önskade, så sa de: ’Erbe derbe, mirbe marbe?’ Å då var det inte så underligt, att de inte kunde förstå varandra. |
Mästarna trodde, att lärlingarna ville göra narr åv dom, men när de ville säja: Tala ordentligt!’ så sa de i stället: ’Ullen dullen dorf!’ Å när lärlingarna ville fråga varför de såg så förargade ut, kunde de inte få fram annat än: ’Abrakadabra?’ |
Då blev mästarna å de andra med så arga, att de flög i håret på varandra å började slåss. |
Alltifrån den dan var det slut med vänskapen människorna emellan, å det var inte mera någon, som tänkte på te bygga på tornet, utan de gick allesammans var åt sitt håll.» |
När Jan hade kommit så långt i sin berättelse, sneglade han bort till Kattrinna. Spinnrocken stod stilla, och det såg nästan ut, som om både hustrun och katten hade somnat in. Då tog Jan genast upp sin berättelse igen. Han bara sänkte rösten en smula. |
»Men bland alla de andra, som hade varit med där i Babylon å byggt på tornet, var det också en kung å e drottning, som hade e lita prinsessa. Å denna lilla flickan började också på en gång å tala så underligt, att varken hennes föräldrar eller någon annan kunde förstå ett enda ord. |
Då ville kungen å drottningen inte behålla’na hos sej på slottet, utan de jagade bort’na, å hon måste alldeles ensam ge sej ut i den stora, vida världen. |
Hon gick naturligtvis å var mycke olycklig. Hon visste ju inte vem hon kunde möta på vägen. Det skulle ju vara en lätt sak för björnar å vargar te å äta opp e tocka lita prinsessa levande, ifall de fick syn på’na. |
Men så söt å lita, som hon var, så var det ändå ingen, som gjorde’na någe ont. |
Nä, tvärtom. Alla, som hon mötte, gick fram te’na å sa godda å räckte’na handen å frågte vart hon skulle sta. Men vad hon svarte, kunde de inte förstå ett ord åv, å då brydde de sej inte om’na någe vidare. |
Å så söt å fin, som hon var, så behövde hon bara gå opp te slottena å herrgårdarna, så slog de opp dörrarna på vid gavel å lät’na gå in. Men knappt hade hon öppnat sin mun å de hade hört tocke underligt språk hon talte, förrn hon måste gå sin väg igen. |
Te sist, när hon hade vandrat igenom alla kungariken, som finns, kom hon sent en kväll te en stor skog, å när hon hade gått igenom denna skogen, fick hon se e lita stuga, som var så låg, att det var nätt å jämnt, att hon kunde komma in genom dörrn, å dit gick hon in å sa: ’Goafta!’ |
Där inne satt hustrua å spann, å mannen satt ve spisen å värmde sej. Å när de såg, att det kom en främmande in genom dörrn, så sa de också: ’Goafta!’ |
Då blev den lilla prinsessa så förfärligt glad, för i den stuga talte de så, att hon kunde förstå dom. Men hon var så försiktig, att hon inte genast talte om för dom hur det hängde ihop. |
’Vad heter den här stuga?’ sa hon för te å pröva dom. |
’Den heter Skrolycka,’ svarte de genast, å då kunde hon märka, att de förstog’na. |
Hon blev alldeles utom sej av glädje, men hon tyckte det var bäst te å sätta dom på prov en gång te. |
’Vad heter det språket, som ni talar här i huset?’ sa hon. |
’Det är det värmländska språket,’ sa folket i stuga. |
Då gick den lilla prinsessa fram te dom å bad, att hon skulle få stanna hos dom, för detta var det enda ställe i världen, där de kunde förstå vad hon sa. |
Men när hon kom fram te elden, såg ju folket, att hon var e lita prinsessa av Babylonien, å de sa te’na, att hon hade gått galet. Å de sa, att det var alldeles omöjligt, att hon kunde trivas hos dom. Det värmländska språket var känt i varenda gård i hela trakten här omkring, sa de, så hon kunde slå sej ner, var hon beh... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.