text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men den lilla prinsessa ville inte ge med sej. ’Nej,’ sa hon, ’nu kan jag märka, att jag har gått rätt. Å här vill jag stanna, för här kan jag vara te nytta å te glädje,’ sa hon.» |
Den lilla Klara Gulla hade setat alldeles stilla i Jans knä och lyssnat med ögon, som blevo allt rundare och rundare av förvåning. Men nu, när Jan slutade att berätta, satt hon först alldeles tyst, sedan vände och vred hon på huvudet och tittade på allting i stugan, som om hon inte hade sett det förut. |
»Ja, nu kan det ju få vara, som det är, en liten tid te,» sa hon till sist. »Men när jag blir stor, då ska jag allt gå tebakars dit, som jag är kommen från.» |
Jan blev lite lång i synen. Och det värsta var, att Kattrinna nu var vaken och hade hört det sista av samtalet. |
»Ja, se, det har du för att du alltid ska inbilla tösa, att hon är någe fint å stort!» sa hon. |
RAKELS GRÅT |
Augusti 1914. |
Mitt i middagsstillheten, medan jag och ett par andra av hemfolket sutto och samspråkade på verandan, hörde vi ett besynnerligt läte genomskära luften. Det var mycket starkt och vilt, fullt av ångest, smärta och raseri, och på samma gång så främmande och ovanligt, att vi i första ögonblicket sågo förvånade på varandra ... |
I hast genomlöpte våra tankar alla möjligheter. Det kunde inte vara det så sällsamt och hemskt ljudande skriket av en häst, som står tjudrad och håller på att förgås av törst. Inte heller var det någon av skogens ilskna skrikhalsar, varken räv eller uv voro i stånd att utsända ett sådant läte, så våldsamt och rått, att... |
Det var inte alldeles omöjligt, att skriket eller rytandet, eller vad man nu skulle kalla det, hade utgått från någon människa, som hade skadat sig. Men det var den stunden på dagen, då arbetsfolket hade middagsrast. Skördemaskinen smattrade, inte ute på åkern, och inga tunglastade vagnar rörde sig mellan fält och gård... |
Den förskräckliga hetta, som denna sommar låg förlamande över jorden, rådde också denna dag. Den fortfor att bränna bort gräset på marken och bladen på träden, sög till sig bäckars och källors vatten och hotade att förvandla hela dalgången framför oss till en brunbränd öken. Det råa, mäktiga ropet, som jag nyss hade hö... |
Medan vi ännu höllos stilla av häpnad och undran, hördes det förfärliga lätet än en gång. Med obarmhärtigt, outhärdligt ursinne skakade det luften och skar in i öronen, smärtsamt som ett pinoredskap. |
Då det nu hördes för andra gången, störtade alla, som sutto omkring mig, bort för att söka utreda vad detta var. Jag ensam blev sittande kvar. Jag hade en oredig förnimmelse av att jag hade hört något liknande förr en gång. Jag böjde huvudet och lade handen över ögonen för att bättre kunna forska i mina hågkomsters und... |
Genast förflyttades jag i tanken till stora, öppna vidder, en gråvit, stenig mark, som böljade upp och ned i välformade kullar. |
Hit och dit, likt en falk, som söker rov under skyhög flykt, svävade minnet över dessa trakter, som det ännu inte kunde nämna vid namn. På en backsluttning växte eldröda sippor och på krönet av en kulle en liten lund av bleka, skugglösa oliver. Jag förstod, att på det stället, där jag hade hört ett läte, liknande det, ... |
Minnet spejade och spanade för att kunna genomtränga dunkel och glömska, och helt plötsligt, genom ett oerhört bemödande, bröt det sig fram till klarhet. Jag såg mig själv och min reskamrat åkande i en stor gammal landå, som en gång för mycket länge sedan torde ha tjänstgjort som galavagn i någon storstad. Vi färdades ... |
På baksätet i vagnen sitter vår syriska dragoman, brunhyad och med röd fez på huvudet. Han fäster vår uppmärksamhet på ett litet, vitt, fyrkantigt hus, täckt med en låg kupol, som ligger alldeles ensamt på kort avstånd från vägen. Det är utan fönster och liknar dessa allmänt förekommande gravkamrar, som österlandets in... |
Dragomanen berättar nu, att detta lilla hus är Rakels grav, och på samma gång försäkrar han oss, att detta inte är något tomt förmenande, utan en verkligt bevisad sanning. Lärda män ha tvistat om äktheten av nästan alla Palestinas heliga platser, men aldrig om denna. Det finns intet tvivel om att detta är det ställe, d... |
Vi bli litet andlösa båda två vid tanken på vad detta innebär. Här hade en skön nomadkvinna haft sitt vilorum under en räcka av år, vars längd ingen visste att ange. Här vilade hon, långt innan hennes son Josef hade blivit en mäktig man i Egypti land, långt innan någon kungaborg var rest i Mykene eller någon grekisk fl... |
Dragomanen berättar för oss, att i forna tider, ja, ända upp till våra dagar, efter vad en och annan hade att berätta, hördes från denna grav gråt och klagan, varje gång som en olycka skulle övergå Israel. Här hade judarnas stammoder upphävt sina jämmerrop natten före den dag, då de små skuldlösa mördades i Betlehem. H... |
Då vi höra detta, säga vi två reskamrater till varandra, att det inte är underligt, att Rakels grav har blivit bevarad intill våra dagar. Eftersom allt folket tror på henne som på den stora modern, vars kärlek till sina ättlingar aldrig kan utdö, har hon aldrig kunnat glömmas, och ingen av kvinna född har vågat lyfta s... |
Vi tala om detta, då vagnen kör förbi det vita gravhuset. I detsamma rycka vi häftigt till. Det är inte kväll nu, utan ljus förmiddag, men det oaktat hörs från graven ett långt, hemskt, utdraget skrik och strax därpå ännu ett och ännu ett. |
Hela dalen blir som fylld av dessa läten, som sönderslita våra örhinnor. Det finns inte något mänskligt i dem och knappast heller något djuriskt. Det var intet, som var hemma i den värld, vari vi nu levde. Det var sådana skrik, som den vilda djurkvinnan måtte ha upphävt i tidens morgon. Så hade Eva jämrat sig, då Kain ... |
Dragomanen ger i all hast kusken ett tecken att stanna. Han springer ur vagnen och går in i grifthuset. Om en liten stund kommer han tillbaka. |
Han förklarar för oss, att de fruktansvärda skriken upphävas av en beduinkvinna, som står inne i griften och anropar Rakel om hjälp för en sjuk son. |
Vi bli halvt besvikna, vi ha nästan inbillat oss, att det är den stora stammoderns klagan, som vi höra. Vi säga till varandra, att beduinkvinnan måtte ha lärt sig att klaga av Rakel själv. Dessa urtidsljud måtte hon ha hört utgå från graven någon mörk natt, och nu upprepade hon dem, så gott hon förstod, för att väcka d... |
Vi säga också, att sådana ljud inte kunna bo i en europeisk kvinnas strupe. Vi säga, att vi aldrig skola få höra något liknande i vår världsdel. |
Vi säga mycket av samma slag, men detta till trots så hade jag denna sommardag, den sista dagen i augusti år 1914, hört samma vilda läte alldeles utanför min egen gård. Jag hade känt igen den vilda moderns skrik, då fara hotar hennes barn, såsom var och en, som en gång har hört det, måste komma ihåg det för alltid och ... |
De, som hade varit ute för att undersöka saken, kommo nu tillbaka. De sade, att den, som hade ropat, var en fattig hustru, vars enda son just skulle lämna henne för att gå ut i krigstjänst. Det var inte fråga om annat än en vanlig värnpliktsövning, men hon trodde, att han aldrig skulle komma tillbaka, eftersom det var ... |
Jag tänkte för mig själv, att tidens hårda tvång och fasa i hennes strupe hade fött lätet från forntiden, Rakels, den sörjande moderns, gråt. Det var länge sedan det hade hörts i dessa trakter, så länge sedan, att ingen hade varit i stånd att säga från vilken varelse det härrörde. Men nu, då kriget var lössläppt över v... |
Kanske skulle vi nu få höra det så ofta, att alla skulle få lära sig att känna igen det även i vår avlägsna bygd. Lyckliga, lugna mödrar, som aldrig hade haft en aning om att ett sådant ljud fanns till, skulle kanske få lära sig, att det bodde också i deras strupe. |
ÖDEKYRKAN |
September 1914. |
När jag var barn, hörde jag ofta gammalt folk säga, att i den stora skogen, som utbredde sig öster om mitt gamla hem, skulle det finnas tre stora märkvärdigheter. |
Där skulle för det första växa en skön, vit blomma, så sällsynt, att dess make inte stod att uppleta i hela landet. Numera visste ingen riktigt var i skogen man borde söka den, men det var alldeles säkert, att den fanns där. Den stod i ett tätt gransnår vid kanten av ett mörkt kärr, så mycket hade man reda på. Och vore... |
Den andra stora märkvärdigheten, som dolde sig i skogsdjupet, var en hälsokälla. |
Den kom framsorlande med mörkt och bubblande vatten under roten av en stor björk, och förr i världen hade stora folkmassor letat sig väg fram till den. Där hade de blinda fått sin syn tillbaka, och de lama hade med friska lemmar rest sig från sitt plågoläger. Det var en omätlig skada, att nu till dags ingen kunde finna... |
Det tredje märkvärdiga, som fanns i skogen, var en gammal ödekyrka, som hade stått kvar där sedan den stora pestens tid och var lika omöjlig att finna som allt det andra. |
Den stod långt inne mellan höga storfuror, alldeles ensam och övergiven. De väldiga stockarna i väggarna voro genomgrävda av larver, som hade arbetat ostörda under århundraden, utan att deras snåla käkar hade förmått mala det mäktiga timret till stoft. |
Den ägde inga högt spända valv, inga sköna pelarrader. Den var fattig och liten, knappt större än en vanlig stuga, och den vilade på en grund av löst utlagda stenar. Den var så låg, att en fullväxt man knappt behövde sträcka ut sin arm till hela dess längd för att nå upp till takresningen. |
Både spåntaket och timmerväggarna voro klädda med en fäll av mossa, som växte tätare och längre än någonsin på en klipphäll. Mången jägare och vedhuggare hade gått förbi kyrkan i den tron, att den endast var ett flyttblock, ett stort jättekast, som någon forntida rese hade slungat mot den gamla kyrkan, som en gång skul... |
Den hade aldrig ägt några fönster med blyinfattade rutor, utan ljuset hade silat in genom smala gluggar, vilkas luckor hade stått stängda, alltsedan en präst, som var övergiven av sina åhörare, där läste sin sista mässa. Men gluggarna voro fyllda av stora tuvor av ormbunkar, och långa stripor av skägglav hängde ner öve... |
Runt omkring kyrkan stod åldrig skog. Marken var täckt av ljus mossa och lingonris. Tjäderhönan smög omkring den med sin kycklingskara. Huggormen solade sig på dörrstenen, som inte hade nötts av fotsteg sedan digerdödens tid. |
Intet spår sågs numera av den stora bygden, som en gång hade omgett den. Kyrkan ensam stod kvar för att vittna om att i dess närhet, på skogsslätten mellan de skyggande bergen, hade människor en gång vallat sin boskap och rett åkrar till skörd, att där hade de dansat och lekt, gift sig och fostrat barn, att där hade de... |
Det var borta alltsammans, endast den gamla kyrkan stod ännu kvar och förtalde om sjukdom och död, om barn, som hade irrat föräldralösa genom övergivna hem, om älskande, som skräckslagna hade flytt från varandras sida, om åkrar, som inte mer uppsöktes av någon såningsmän, om fallande hus, om boskap, som hade hungrat ti... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.