text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Förr i världen kunde det hända under vackra sommardagar, att glada ungdomsskaror drogo upp i skogen för att söka efter dessa tre märkvärdiga ting, som de gamla så säkert visste att berätta om. Då letades det bakom stenblock och nere i klyftor, då vadade man med ängsliga steg långt ut i myren och klättrade ända upp till... |
När de unga kommo tillbaka till gårdarna, voro de mycket missmodiga och tvivlande, men alla de gamla bedyrade, att de tre tingen måste finnas någonstädes i skogsdjupet. De hade hört det i sin ungdom av folk, som hade varit mycket gamla och som visst inte hade varit i stånd att fara med osanning. |
Och än i dag kan jag aldrig gå den backiga vägen, som leder inåt skogshöjden, utan att hoppas, att jag helt oförvarandes skall få se den vita blomman slå ut sin blomkrona inne i ett gransnår eller att jag skall få höra det hälsobringande vattnet sorla under en björkrot. |
Den gamla kyrkan åter har jag aldrig önskat upptäcka. Jag har fruktat detta gamla hus, där en gång så mycken ångestfull bön och klagande jämmer och ropande förtvivlan hade lämnats att förklinga ohörda. Säkert, tänkte jag, döljer den sig så väl under sin mossfäll, därför att ingen skall behöva beträda det golv, där ett ... |
Men nu, i dessa dagar, sedan det stora kriget bröt ut, har jag gärna velat finna den. Nu söker jag inte längre efter blommor och hälsokällor, nu skulle jag vilja återfinna denna gamla byggnad, som har varit vittne till bygders och landsdelars ödeläggelse och undergång. |
»Ödekyrka!» ville jag säga till den. »Förödelsens tid är återkommen. Döden drar kring landen och reser upp travar av lik. Barn irra åter föräldralösa genom övergivna hem. Saningsmannen fördrivas från sina åkrar, hus och städer kastas till marken, och gudshusen genljuda av ångestfull bön. Den värld, som var min, håller ... |
Du gamla hus! Jag vet intet ställe, dit det bättre anstode mig att komma med min sorg. |
Jag har varit en lekare och en gycklare, men ur min själ framgår inte mer varken gyckel eller lek. |
Min själ har blivit som du, stum, utan klockor, utan sång. |
Min själ har blivit fattig och mörk och förvildad. Den är full av fasans och förskräckelsens bilder, den är plundrad och skygg som en hemlös, den vet varken råd eller utväg, den ville gömma sig undan och försvinna från allas åsyn, såsom du har gjort, stackars gamla kyrka i ödemarken.» |
DIMMAN |
Juni 1916. |
En höstmorgon år 1914, under det stora krigets första år, utbredde sig en rätt stark dimma över den lilla fredliga och av världshändelser nära nog oberörda trakt, där Den fridsamme hade sin bostad. Dimman var dock inte tätare, än att han kunde se hela trädgården och alla uthus, men längre kunde inte heller blicken trän... |
Han var ovan vid denna korta synvidd, så ovan, att han erfor en plågsam tryckning över ögonen. Det låg något nedstämmande i att inte kunna se sig fritt omkring åt alla håll, och då han gjorde den vanliga morgonturen genom trädgården, kände han sig ängslig och orolig som inför någon hotande fara. |
Ovillkorligen drog han samman ögonbrynen och försökte göra blickarna vassa, för att de skulle kunna genomtränga dimmuren. Allt dylikt hjälpte emellertid ingenting, utan han måste nöja sig med att betrakta det allra närmaste. Rätt ovilligt till en början sökte han förströelse i att beundra några eldröda rönnblad, som i ... |
Denna tanke roade honom, hans förstämning försvann, och han såg sig omkring med nytt intresse. Framför sig hade han ett gammalt astrakanträd, som var alldeles nedtyngt av frukt, och han överraskades av att finna trädet utomordentligt vackert. Detta träd brukade eljest, varje gång han genomströvade trädgården, bringa ho... |
Han kände sig plötsligt alldeles försonad med dimman. Det var den, som trängde ihop synkretsen och kom honom att fästa sin uppmärksamhet vid småsaker, som han förut hade försummat att glädja sig åt. »För att se väl, för att förstå vad man ser,» tänkte han, »har det i alla tider varit nödvändigt att fästa blickarna vid ... |
Denna erfarenhet blev än ytterligare bestyrkt vid nästa steg, då han upptäckte några fullmogna, gröna plommon, de sista för året, som ända till nu hade lyckats undgå alla spejande blickar. Men dimman tycktes ha gett honom ett nytt synsinne, och han satte sig genast i besittning av de små blänkande tingestarna. I detsam... |
»Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande!» Han stannade och lyssnade. Orden trängde tydligt fram ur dimman, men ingen människa syntes till. »Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande, för de har det allt bra svårt. Blode... |
Den fridsamme, som hade gått försänkt i fredliga och angenäma tankar, gjorde en rörelse av otålighet. Kriget återigen! Det gick inte an att glömma det för ett ögonblick. Om man vände sin uppmärksamhet mot något annat, tycktes själva naturen få röst för att återföra i ens medvetande det förskräckliga, som övergick mänsk... |
Återigen ropade det inne i dimman: »Blodet flyter som vatten i dikena. Likhögarna ligger på åkern, stora som halmstackar. Ja, ja, ja, hjälp de krigförande!» |
Det var naturligtvis den sinnesrubbade kvinnan, som alltid strök omkring i trakten bedjande och sjungande, som nu hade tagit sig till att anropa Gud för de stridande stormakternas räkning. Hon gick väl där uppe på vägen, som löpte fram längs med skogsbrynet, och som nu var osynliggjord av dimman. Det var rörande att hö... |
»Hjälp de krigförande, så att de får fred!» upprepade den sinnessjuka. »Blodet rinner i dikena som vatten ...» |
Han stod stilla och lyssnade, så länge som hon var inom hörhåll. Därpå suckade han och fortsatte sin vandring. |
Sannerligen, denna tid var sådan, att varje människa kunde få lust att ge sig ut på vägar och stigar och ropa ut den ångest, som man kände. |
Den fridsamme stönade vid tanken på denna kamp, vari snart sagt hela mänskligheten deltog och som hotade hela världen med förstörelse. Om det åtminstone vore en stormflod eller ett vulkanutbrott, som man hade att göra med! Olyckan vore inte mindre fördenskull, men man hade inte den förnedrande känslan, att den vållades... |
»Vad kan jag göra?» frågade han sig själv. »Mitt ord skulle inte ha större betydelse än den stackars sinnessjuka vandrerskans. Men ändå ...» |
Han kunde inte undgå att känna, att något borde göras, att man inte kunde sitta stilla. |
Under sin vandring hade han nu hunnit till det mest avlägsna hörnet av trädgården. Och då han nu vände för att gå tillbaka, hade han en leende och intagande tavla framför sig. |
Härifrån höjde sig marken i långsam stigning upp mot boningshuset. Den fridsamme såg framför sig hela sin gamla gård med dess röda hus och dess lövmassor i skiftande höstfärger. Det var kanske egentligen ingenting annat, än vad han såg alla dagar, men stället tedde sig annorlunda än vanligt, därför att dimman hade skil... |
Då gården visade sig för honom så där förensligad, märkte han först rätt hur vackert det röda boningshuset överst på kullen fogade sig samman med de gröna och gula trädkronorna omkring det, med de lägre flygelbyggnaderna, med de uppbolmande buskagen där nedom och med den låga kransen av nysatta fruktträd, som omgav kul... |
Helt plötsligt fick han ett besynnerligt infall. Han tänkte sig ensam med sin gamla gård. Han tänkte sig gården och sig själv levande sitt eget stillsamma liv, medan dimman omslöte dem med sina murar och gömde dem för världen. Den skulle stå vakt omkring dem dag efter dag, så tät och ogenomtränglig, att inte en gång de... |
Postbudet med sin svarta väska skulle inte kunna hitta till gården i den vilseledande dimman. Inga gäster, inga främlingar skulle kunna finna mynningen av allén, som ledde upp till boningshuset. Ingenting från yttervärlden skulle kunna leta sig fram till gården, och ingenting från gården skulle kunna leta sig fram till... |
Vinter skulle följa höst, sommar skulle följa vår i långsam växling. Snö skulle falla och töa bort, mark och träd skulle klädas av grönska, och grönskan skulle vissna och försvinna. Köld och värme skulle ömsevis tränga fram till dem, men den töckniga dimman skulle likafullt förbli stående. |
I ett drömliv skulle de komma att leva, han och gården. Syssla skulle följa syssla. Skörd skulle följa sådd, och bak skulle följa brygd i långsam växling. Kor skulle mjölkas, får klippas, garn spinnas, dukar av glänsande dräll trollas fram ur vävstolen. Av sitt eget arbete skulle de tvingas att leva. Ingenting skulle k... |
Det, som mest tjusade Den fridsamme, var utsikten att på detta sätt kunna undkomma det stora krigets förfäran. Han sträckte ut sina armar och talade till dimman: |
»Bliv kvar, dimma, bliv kvar! Det är förfärliga tider, som stunda. Låt mig slippa att genomleva dem! Stå vakt kring min gård med dina vita murar! Låt mig leva här på mina fäders gamla gård utan att behöva veta vad som tilldrar sig av våldsdåd och blodsutgjutelse! Låt mig och mitt folk gå här inne stilla vid vårt arbete... |
Fåglar skola stundom leta sig fram till oss, men vi skola inte efterforska om de bära något bud under vingen. Stundom om morgnarna skola vi höra den stackars vansinniga gå förbi under högljudda böner. Men vi skola inte bry oss om att höra efter om hon ännu ber för de krigförande. |
En gång, då allt är över, då. människor ha upphört att strida och förgöra varandra, skall du upplösa dig och försvinna. Och vi, som ingenting veta om det förfärliga, som har inträffat, vi skola med hänförelse gå ut i världen för att njuta livets eviga högtid. Våra sinnen ha inte blivit besmittade med berättelser om vål... |
Då Den fridsamme hade uttalat dessa ord, hörde han två olika ljud. En vindpust for fram genom dimman, ormlikt väsande. Det var det ena. Det andra var ett svagt eko ur den arma vandrerskans bön. »Hjälp de krigförande till fred, Herre Gud!» ljöd det från långt avstånd. Det lät nästan som en varning, men han lät inte hejd... |
»Låt mig gå här i min trädgård, dimma,» utbrast han, »och upptäcka nya små skönheter! Lär mig att fästa blicken vid det närliggande! Låt mig verka på det sätt, som är mitt eget, syssla med ting, som jag kan sköta! Låt mig slippa att som en sinnesrubbad löpa kring landet för att söka ställa till rätta det, som jag inte ... |
Då detta var sagt, hördes på nytt ett sus i dimman. Han tyckte sig uppfatta något, som liknade ett »Ske dig, som du vill». |
Men detta var naturligtvis endast ett självbedrägeri. Nästan i samma ögonblick kom en frisk vind farande. Den rev dimman i bitar, som den slungade åt alla håll. Allting återtog sin vanliga gestalt, och han smålog åt de tankar, som dimman hade väckt inom honom och som aldrig skulle gå i verkställighet. Men sådana önskni... |
Alltifrån denna dag märkte Den fridsamme, att budskapen från kriget, trots att de tilltogo i ohygglighet, inte mera plågade hans känslor som förut. Allt, som skedde, föreföll honom främmande och avlägset och tycktes inte vidkomma honom. Han skötte sitt vanliga arbete utan att störas av ångest över att världen höll på a... |
Mannen, som inte förstod, att det var dimman, som hade hört hans bön och lagt sig förslöande över hans själ, hängav sig åt den tron, att han hade vunnit i jämvikt och vishet. |
Han prisade sin klokhet och sin försiktighet. All lust att finna ett medel att hejda den syndaflod, som var lössläppt över världen, drunknade också i det töcken, som, utan att han märkte det, omhöljde hans förstånd. All lust att handla föll till marken i rådlöshet, men han var så förslöad, att han prisade sig lycklig, ... |
Han såg, att andra, som inte voro förmer än han, framträdde för att säga sitt ord, men han märkte inte, att de vunno något med sitt talande. Han liknade dem vid kvinnan, som han hade hört ropa till Gud i den dimmiga höstmorgonen. Han ansåg, att deras själar måste vara förvirrade, eftersom de företogo sig något, vartill... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.