text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men innerst inne i själens djup hade han dock följt deras handlingar med brinnande ångest. Under sköna, stjärnklara nätter förlorade dimman sitt välde över hans själ, och då tänkte han med förtvivlan på den stund, då han måste lämna det jordiska och föras inför sin domare. Och han visste, att i den stunden komme kvinna... |
Då skulle den högste domaren säga: »Jag vet, att jag inte hade givit dig förstånd nog att dämpa stormen. Men jag hade givit dig krafter nog för att visa medlidande och öva barmhärtighet.» |
Då skulle Den fridsamme peka på kvinnan, som stod bredvid honom inför Guds tron. »Den kvinnan har talat och talat utan uppehåll,» skulle han säga, »och vartill har det hulpit?» |
»Ingalunda har det ropandet kunnat beveka de jordiska makthavarnas hjärtan,» skulle då han svara, som råder över himmel och jord. »Men min famn har det öppnat för henne och vägen till min härlighet.» |
Då skulle Den fridsamme veta, att för honom fanns intet hopp, och i sin förtvivlan skulle han sjunka ned från Guds tron djupare och djupare, till de rymder, där allt är köld och mörker och tystnad och förstening och förslöande töcken. |
DEN LILLE SJÖMANNEN |
Juli 1916. |
Det är en vacker söndagseftermiddag, och jag sitter ensam på en bänk i den gamla herrgårdsträdgården utanför en liten västkuststad. Det är en mycket fredlig och lugn plats, fastän den numera, är upplåten åt allmänheten. Här och där stå några bord och stolar uppställda under träden. Här och där sitta några stillsamma gä... |
Litet bakom mig ha tre personer tagit plats kring ett bord. De sitta så orörliga och tysta, att det dröjer en stund, innan jag märker, att de finnas där. Det är endast med långa mellanrum, som någon av dem säger ett ord. |
Det lilla sällskapet består av två gamla fruntimmer i allvarsamma, svarta dräkter och en ung man om ungefär tjugu år, klädd som någon bättre sorts sjöman. De båda gamla äro så gripna av att sitta ute bland främmande, finklädda människor, att de absolut inte kunna hitta på något samtalsämne, men den unge mannen håller d... |
»Mor och Moster,» utropar han, »vad det var roligt, att vi fick så vackert väder till den här utflykten!» |
»Ja, det var bra roligt,» svara de båda gamla med en mun, och så faller tystnaden över dem igen. |
Jag flyttar mig en smula på bänken för att kunna se bättre. Den unge sjömannen sitter litet självsvåldigt bakåtlutad med händerna i byxfickorna och vaggar på stolen. Han ser alls inte uttråkad ut. Han har tvärtom ett belåtet uttryck över sitt gossaktiga ansikte. |
De två gamla fruntimmerna, som sitta på ömse sidor om honom, äro alldeles ovanligt fula. De se inte ens vänliga ut, utan sitta här sträva och dystra, märkta av mödosamt arbete och en tung, glädjelös livsuppfattning. Men var gång den unge mannen möter deras blickar, ljusnar han upp och småler. Det är inte bara den vackr... |
»Vad det är roligt, Mor och Moster, att vi fick så vackert väder till den här utflykten!» utropar han än en gång, och de gamla instämma som förut. |
Jag för min del tänker, att det inte är så alldeles säkert, att de två gamla kvinnorna äro nöjda med utflykten. De äro troligen så invanda stadsbor, att de trivas bäst i sina egna små rum, vid sin egen välkända gata. Troligen tycka de inte riktigt om att visa sig på ett sådant här förlustelseställe. Låt vara, att man i... |
Det är naturligtvis »gossen», som har varit ivrig att få dem med ut för en gångs skull. Han har velat glädja dem genom att föra dem ut till grönska och blommor. Han har trott, att det skulle roa dem att se de många fina herrskaperna, som gärna vandrade ut till denna fridfulla plats. |
Då den gamla uppasserskan kommer fram till gruppen med en tung bricka, ser hon mer än vanligt nöjd och välvillig ut. Detta är alldeles efter hennes hjärta: en son, som är ute med sin mor och en annan gammal släkting för att bereda dem en glad stund. |
Det blir något livligare nu, då kaffet drickes. Det är den unge, som är värd, och de gamla allvarliga fruntimmerna måste nästan skratta, då de se hur resolut han reser sig och griper kaffekannan. Detta är ju den upp- och nervända världen. Det är de, som bruka sätta fram undfägnad åt honom, som bruka bjuda honom att ta ... |
Han är kanske inte fullt säker på hur mycket kannan rymmer, för han vågar inte slå i något i sin egen kopp. Trots alla protester gör han det inte. Han har druckit så orimligt mycket kaffe förut i dag. Och inte heller lägger han för sig något småbröd. Men till sina gäster plockar han över så många kakor, att de ligga ru... |
Därpå sätter han sig ner och betraktar de båda gamla med strålande uppsyn. Han gör sig ingen möda att dölja hur stolt han är över att få undfägna dem, över att ha lyckats föra dem ut i naturen, locka dem bort från deras trånga gata. |
Allt hittills har det varit de, som ha fått sträva och slita för honom, men denna gången har han kommit hem med riklig hyra. Avlöningarna ha ju blivit mångdubblade nu under kriget. Nu är det han, som kan bestå, och de, som få ta emot. |
Medan han lutar sig bakåt för att komma i en så bekväm ställning som möjligt, tänker han på att ett sådant här nöje ha modern och mostern kanske aldrig förr smakat. När han kommer ut på havet igen, så skall han räkna sig det till godo, att han skänkte dem en sådan glädjestund. |
Den lille sjömannen har varit en smula förströdd, medan de gamla ha ätit och druckit, men i samma ögonblick, som de sätta kopparna ifrån sig, far han upp för att bjuda påtår. Gummorna krusa en smula, men han slår åter upp fulla koppar åt dem. |
»Mor och Moster får lov att hålla till godo, eftersom jag i morgon ska ut på långresa igen.» |
Men till tretåren säga gummorna rakt nej. Det är något, som de aldrig ha kunnat med. Det måtte han väl veta. |
Så snart som han är övertygad om att de verkligen äro nöjda, slår han i åt sig själv och dricker kopp efter kopp. Han tömmer kannan på varenda droppe och småbrödskorgen på varenda kaka. Det går så fort och så lätt, att de gamla bli förfärade. |
»Jo, du är just den rätte, du! Att säja, att du inte ville dricka mer kaffe i dag!» |
Han skrattar och är lycklig över sin lilla list, och de båda gamla glömma sig så långt, att de småle, de också. |
Men då kaffebrickan tas bort, blir det slut på livligheten, och tystnaden faller över dem igen. Båda gummorna se sig omkring, som vore de ängsliga, att någon skulle ha märkt, att de hade haft roligt. De sträcka upp sig och sätta på sig den stränga kyrkminen. |
»Det var allt bra roligt, att vi fick så vackert väder för den här utflykten,» säger sonen. Han säger det med en min, som om det skulle ha varit han, som hade ställt om med solskenet och lugnet och sommarfägringen och ville ha beröm för det. Och de förstå detta och berömma honom, men därmed låta de samtalsämnet falla. |
Den lille sjömannen har emellertid blivit livlig efter kaffet, och han vill verkligen locka dem in i ett samtal. |
»Se, Mor, så många svalor!» säger han. |
Modern lyfter huvudet, men ser åt orätt håll. Hennes ögon äro gråa av starr, och hon ser inga svalor, men det gör detsamma. »Ja, tänk så vackert de flyger!» svarar hon. |
Om en stund blir det tal om att gå hem och sluta upp med detta roliga. Det är de gamla, som väcka förslaget, men den unge ber dem helt ivrigt, att de skola stanna än en stund. Han har det så bra här. |
Och han sitter där gungande och småvisslande, sedan alla samtalsämnen ha fallit till marken. Han önskar sig ingalunda därifrån. Han är alldeles nöjd med sin värld. |
Det kommer en skara av fem, sex ungdomar vandrande genom trädgården. De tala mer högröstat än de förutvarande gästerna, föra med sig en helt annat stämning än den, som förut har varit rådande under de himmelshöga träden. |
De vandra tätt förbi bordet, där den lille sjömannen sitter, nicka och vinka för att göra sig uppmärksammade av honom, men tilltala honom inte, utan gå vidare. |
Men en av dem stannar, en ståtlig flicka, vacker, finhyllt, med stora, bedjande ögon. |
»Godda, Kristensson!» säger hon och närmar sig tvekande. |
Den lille sjömannen nickar och småler, men reser sig inte och tar inte händerna ur byxfickorna. |
»Godda, Anna!» |
»Kristensson kom inte med på seglingen i förmiddags?» |
»Nej, Anna förstår ju, att jag ville gå ut till kyrkogården och se hur de begrov den tyske matrosen.» |
»Men i kväll kommer väl Kristensson med på dansen?» |
Hon talar helt försagt och hopplöst med tårar i rösten. |
»Tack, Anna! Men jag har så mycket att ställa med hemma i kväll. Anna vet, att jag ska bort i morgon.» |
»Jaså. Adjö då, Kristensson!» |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.