text stringlengths 0 2.04k |
|---|
»Adjö, Anna!» |
Han låter henne gå, bara gungar vidare och börjar på nytt med visslandet. |
De två gamla ha följt den lilla scenen med spändaste uppmärksamhet. Då flickan går, drar en skymt av ett leende över deras ansikten. De kunna ändå inte låta bli att glädja sig över att gossen föredrar att stanna hos dem, fast ungdom och kärlek locka. |
Båda två gummorna resa sig beslutsamt. Nu äro de alldeles nöjda. De måste hem för kvällsvarden skull. De tacka honom helt ceremoniellt för kalaset, men mitt i raden av de fina orden utbrister modern: »Den här kvällen ska jag komma ihåg i min sista stund.» |
Den lille sjömannen är visst inte glad åt uppbrottet. Han blir sittande i det längsta; man ser på hans min, att han skulle ha kunnat stanna hur länge som helst. |
Medan de avlägsna sig, följer jag dem med ögonen framåt trädgårdsgången. Den lille sjömannen går bredvid sin mor. De ha att passera ett ställe, där vägen går fram över en kal klipphäll. Då slår han armen om modern och stöder henne. |
Men även sedan de ha kommit förbi det farliga stället, fortsätter han att gå på samma vis med armen om modern. |
Och det förefaller mig nu, som om den unge egentligen inte stöder henne, utan snarare håller sig fast vid henne. Han griper om henne för att få skydd. |
»Han är rädd,» tänker jag. »Det syns på de sammandragna axlarna, att han är rädd. Han är utom sig av fasa, och liksom förr i världen, då han var ett litet barn, smyger han sig intill sin mor för att få skydd. Men vad är han rädd för?» |
Jag kastar en nästan förfärad blick på stolarna, där de tre människorna ha suttit. Har det inte i själva verket funnits fyra gäster vid det lilla kaffebordet? Har inte den bleka skuggan av den tyske matrosen, mannen från Horns rev, vars vinddrivna lik hade hittats ute bland skären och förts in till staden för att begra... |
Han har velat, att hans mor skall bedja för honom med visshet om hans odelade kärlek. Han har velat äga det skydd, som en mors välsignelse kan ge, då den skänkes rikt och oförbehållsamt. |
STJÄRNAN |
(Brev från en svensk arbetare.) |
20 april 1917. |
Det är en stjärna, som är på väg. En stor planet har satt sig i rörelse ner emot jordklotet. Jag har sett den långt borta i världsrymden. Den faller och faller, och för var dag, som går, kommer den närmare. |
Jag är ingen av dem, som brukar gå omkring och se syner, och inte heller är jag någon botpredikant. Jag har aldrig besvärat mig med att sitta och leta efter profetior i Uppenbarelseboken, utan jag rättar mig endast efter sådant, som jag själv har erfarit. Jag är ingen av dem, som tala i fåvitsko. |
Jag vill berätta för Högädla Författarinnan vem jag är. Jag är en verkstadsarbetare, och helt nyligen är jag hemkommen till Sverige efter att ha varit i tjänst hos en tysk firma i tio års tid och efter att ha suttit hela tre månader i ett tyskt fängelse. Jag har fått leva på soppa, kokt av vicker och rovor, och på någo... |
En redlig svensk är jag. Jag har aldrig förfördelat en människa, och jag behöver inte fördölja varför jag har suttit fången. Jag låg en natt på ett hotell i Köln, utan att det blev anmält för ordningsmakten, och det kunde inte försonas med mindre än tre månaders inspärrning. |
I tio års tid har jag levat i Tyskland. Hos en tysk firma har jag tjänat under mina bästa ungdomsår, och jag har betyg om stor skicklighet och ospard flit och ett gott uppförande. Jag fick min lön för det alltsammans under min hemresa, när polisen i Köln tog hand om mig och lät mig leva på vicker och rovor i hela tre m... |
Men jag talar inte om detta för att beklaga mig, för jag har, Gud ske lov, inte blivit skadad till hälsan. Jag vill bara förklara hur jag kom mig så bra i gång med att undra och fundera. För jag tänkte på allt, som fanns mellan himmel och jord, medan jag satt inspärrad, och mest av allt tänkte jag på själva världsordni... |
Det vet var och en, som någon tid har stått på en verkstad, vad det fordras för en ordentlighet och uppmärksamhet och hur kvick en får vara att passa det, som en har blivit satt till att sköta, för att det hela skall hållas i gång och det inte skall ske några olyckor. Men vad skall en då säga, när en tänker på det stor... |
Vart en ser, så är det inte annat än lättja och oförstånd. Det är fel hos de ledande och det är fel hos dem, som skola ledas. Ingen är det, som riktigt tar reda på folk och håller dem till sina plikter, utan var och en får sköta sig, som han bäst kan. Och när allt, som skall utföras, göres med pock och tvång och motvil... |
Jag såg det så klart, där jag satt instängd i fängelset, att det inte kunde fortsätta, som det gjorde. Jag förstod, att Överledningen hade mist tålamodet och ville göra sig av med en hop av de nuvarande arbetarna, att den ville överge de gamla fabriksanläggningarna och försöka med nya metoder och med nytt arbetsfolk. |
Jag kunde inte förtänka Överledningen detta, för den hade inte visat någon kort långmodighet. Men när den klämmer till en gång och vill göra rent hus, då blir det inte tal om några kompromisser och milda uppgörelser. Då skickar den efter världskriget med dess huggande bila, och genast ha många miljoner i flygande hast ... |
Det insåg jag klart, att det inte kunde få fortsätta, som det hade varit. Men fråga var om det skulle stanna med den förödelsen, som redan var skedd, fråga var om det inte skulle komma något än värre, så att de landen, där krigslågan hade brunnit starkast, skulle bli helt och hållet förintade. |
Men sedan jag nu är hemkommen till mitt kära fädernesland och inte mer har de trånga cellväggarna omkring mig och inte behöver sitta och höra på hur vakten marscherar fram och tillbaka i korridoren eller undra på om jag någonsin mer skall bli en fri man, nu försöker jag att sätta i bur mina oroliga tankar, som ha blivi... |
»Ni ska inte vara så ängsliga, tankarna mina,» säger jag till dem. »Det var bara instängdheten och den dåliga kosten, som gjorde er så försagda och skräckslagna. Nu ska vi hoppas, att vi snart få fred och att Överledningen inte alldeles ska förstöra oss.» |
Men mina tankar ville inte lägga sig till ro. Det var, som fanns det något inom mig, som visste, att eländets mått inte var fullrågat. |
Och i förrgår, på natten mellan den 18 och 19 april, då jag låg och stred med mina sömnlösa tankar, blev jag befalld att resa mig upp i bädden och se ut genom mellanrutan på fönstret. Och när jag lydde rösten och tittade ut genom mellanrutan, då såg jag långt borta i himmelens höjd en stjärna, som gick runt i en cirkel... |
Jag hörde rösten säga, att detta var den stora planeten Jupiter. Nu hade den lossnat från sitt rum, nu var den på väg genom världsrymden. |
»Stå upp!» sade rösten. »Stå upp och förkunna, att nu gäller det för det gamla Europa! Ty då stjärnan närmar sig, skall en stor hetta uppstå på jordklotet. Och runt om England skall havet bli uttorkat, och i Tyskland skall allt levande förbrännas till aska, och av Ryssland skall ingenting mer bli kvar än torr ökensand.... |
Det är Guds hämnd, det är hans rättvisa straff. Du skall ropa ut, att det är förbi med det gamla Europa. Det skall förgås med alla sina synder, med sitt myckna krigande och sin stora fåfänglighet. |
Det skall bliva en stor jämmer över det gamla Europa, över dess stora städer och fruktbärande fält och miljoner av människor, ty det skall svedas bort såsom ett ont sår. Men jordens andra länder skola varda förskonade.» |
Och rösten sade till mig, att jag skulle sjunka på knä och lägga mina händer mot varandra, så att finger stödde mot finger. Och då jag detta hade gjort, så talade den på nytt. |
»Detta befaller dig den Högste i sin barmhärtighet. Du skall skriva ner allt det, som du har sett, och kungöra det för myndigheter och folk, så att den, som litar på tecknet och tror dina ord, må kunna fly undan och rädda sig. |
Du skall säga, att det är ingen dag utsatt för stjärnan. Den far fram och tillbaka. Den kan komma om en månad, den kan komma om ett år. Men alla furstar och regerande skola skynda sig att göra slut på världskriget och ge folken fria ur krigstjänsten, så att de kunna fly bort ur det gamla Europa.» |
Och mera varken hörde jag eller såg under den natten, utan jag föll i en tung sömn. |
Men på morgonen, då jag vaknade, var jag tvehågsen. Jag sade till mig själv: »Vem är jag, att jag skulle tala till myndigheter och folk? Vem är jag, att jag skulle göra min stämma hörd över en hel världsdel?» |
Därför vänder jag mig till Högädla Författarinnan. Må hon kungöra min syn för myndigheter och folk, må hon uppmana dem, som forska i stjärnorna, att de rikta sina synrör mot himmelen, att de efterspana den stora planeten Jupiter, om den har övergivit sitt förra rum. |
Jag är ingen av dem, som bruka gå omkring och se syner, och inte heller är jag någon botpredikant. Jag har aldrig besvärat mig med att sitta och leta efter profetior i Uppenbarelseboken, men sedan den natten, då jag såg stjärnan, bor en isande skräck i min lekamen. |
Det är ingen tid till tvekan. |
Må den, som kan tala, upphöja sin röst. Det är mycket på tiden, att hela världen får veta vad det är för en gäst, som närmar sig, vad det är för en gäst av eld och fasa, som närmar sig. |
BÅLET |
(Brev från en dansk krigsfånge.) |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.