text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Maj 1917. |
Förut i livet har jag knappast författat en rimmad rad, men nu gör jag ingenting annat än skriver vers. Jag vill lära mig konsten att forma mina tankar till oförglömlig dikt. Jag vill lära mig att svinga det mäktiga trollspöet, som tvingar hela världen till åtlydnad. |
Jag tycker det är märkvärdigt, att jag kan skriva, som jag gör, ty jag har just inte något lämpligt arbetsrum. Det råder ingen tystnad omkring mig, och vad som kallas för diktarfred, det får jag inte mycket njuta av. Jag sitter i en fångbarack i Irkutsk i det förbannade landet Sibirien, och jag har nio och nittio kamra... |
De bullrar och stojar beständigt, och jag tror, att de gör vad de kan för att störa mig. De sätter sig bredvid mig och sjunger visor, och de tjuter tyska rätt i öronen på mig. Det är, som om de inte skulle tåla, att jag sitter och skriver vers. Det är, som skulle det vara förbjudet att skriva vers i fångbaracken, likso... |
Men jag skriver i alla fall, därför att jag vill skaffa mig vapen i händerna. Jag vill öva mig, så att jag må kunna slå ner Kriget. Jag vill kasta det till marken, jag vill sätta min fot på dess nacke. Det skall få ångra den orätt, som det har begått emot mig. |
Jag säger inte annat, än att de är olyckliga, alla dessa, som är instängda i fångbaracken. Jag vet, att ett par av dem har blivit tokiga av hemlängtan, och de andra går bara och väntar på att de skall insjukna i tyfus eller kolera. Men de är alla soldater, de har gått ut för att strida och döda, och det skedde dem inge... |
Mot mig däremot, mot mig gjorde man en stor synd, då man förde mig hit, därför att jag är en fredlig dansk. Jag har aldrig lyft ett gevär till ögat, och mitt land är inte med i världskriget. Jag vet ännu i dag inte varför det stora Ryssland lade sin hand på mig i den lilla staden i Westpreussen, där jag vistades hos mi... |
Jag vet inte varför man nekar att ge mig fri. Varför får jag inte resa hem till Danmark och arbeta för de mina? Varför skall jag förstöra mina bästa år i grubbel och sysslolöshet? |
Det kan inte vara mer än en mening med allt detta. Jag är hitförd, för att jag skall få smaka Krigets värsta elände. Jag är hitförd, därför att Kriget skall få en fiende, som aldrig vill sluta fred eller gå med på någon förlikning. |
Jag skriver och skriver, jag vill lära mig den sköna konsten att sätta tankar på rim. Jag vill, att mina dikter skall bli hårda tänger, som fattar om människors krigslystnad och rycker upp den med rötterna. Jag vill, att de skall bli sjuttonåriga tärnor, som ingen man kan motstå. Jag vill, att de skall bli surrande myg... |
Om någon visste, om någon visste vad det vill säga att sitta och dikta i fångbaracken. Ibland kan jag inte skriva, därför att jag måste laga min gamla rock. Vi har desamma kläderna på oss som för tre år sedan, och de är så trasiga, att de faller i bitar. Ibland är det så kallt här framme vid fönstret, att fingrarna vil... |
Jag skriver och skriver. Det är inte så underligt, att de ryska väktarna gör narr av mig och tror, att jag är tokig. Det är många, som bär sig konstigt åt i fånglägret, men de har inte sett någon, som här fått ett så besynnerligt infall som jag. |
Men jag vet, att det blir aldrig fred, förrän jag får gå ut i världen med mina små sånger, förrän jag slipper lös och får läsa upp dem för fiskare och för bönder, för kvinnor och barn, för alla dem, som strider i skyttegravarna, och för de fångna och för de i kriget lemlästade. Det blir aldrig fred, förrän mina vers få... |
När jag då kommer till en stad, då skall jag ställa mig på torget, på rådhustrappan, och män och kvinnor skall församlas omkring mig. Och när de hör mina ord, skall det inom dem uppstå en förfärlig vrede mot Kriget. De skall samla halm och ved på torget och tända upp ett stort bål, och de skall skynda till sina hem och... |
Ja, fredsbålet skall brinna. Gamla vers om blodiga hjältedater skall brinna, och barn skall kasta på bålet sina leksakshjälmar och träsvärd. Rostiga riddarrustningar skall vräkas ut från museerna och smältas ner tillsammans med sablar och kulsprutor. Alla Krigets äretecken, alla dess proklamationer och all dess egendom... |
Och kasernerna skall rivas för att ge näring åt det stora fredsbålet, murar och fästningsverk skall störta samman i skenet därav, och skyttegravarna skall förintas, och kanoner och mörsare skall varda till skrothögar. |
Låt fredsbålet brinna! Låt det brinna till glädje för människorna! Låt det knalla av granater och kartescher! Kasta dit örlogsskeppen, kasta dit undervattensbåtarna, kasta dit flygmaskinerna! Låt det flamma och gnistra till glädje för Gud och för människor! Låt fredsbålet brinna! Kasta dit hatet, kasta dit människohjär... |
Jag skriver och skriver. Jag söker efter den flammande kraften, som skall göra mina ord till tändande eldgnistor. |
Jag har slutat upp med att skriva. Det blev inte något av med att tända fredsbålet. De ryska väktarna lade sin hand på mig. När jag skriver detta, ligger jag på sjukhuset. |
Men jag har inte tyfus, jag, som människorna omkring mig. Jag skall inte dö som de andra. Jag har bara feber efter att skriva, efter att bränna Kriget till aska på det stora fredsbålet. |
Jag har hört, att det har kommit en svensk beskickning till Irkutsk, och i dag har jag sett en svensk Rödakorssyster på sjukhuset. Jag tänker på att be henne ta hand om mina vers, om mina små fattiga sånger. Jag kan inte tåla, att de skall ligga kvar här på sjukhuset och bli brända som sopor. |
Jag skall be henne, att hon tar dem med sig till hemlandet. |
Hur skall det gå mina vers, då de kommer hem? Skall någon ta upp mina dikter och föra dem vidare? Jag vet, att de är svaga och dåliga, men de är arv efter en krigsfånge, som är död i Sibirien. |
Skall någon trycka dem? Skall någon bry sig om dem? Skall folk bara sätta sin fot på dem och förakta dem? Skall de bli upplästa på torgen? Skall de bli i stånd att tända fredsbålet? |
Jag ligger på lasarettet i Irkutsk i det förbannade landet Sibirien. Det är tyfus det gäller. Det är ingen, som brukar komma ut härifrån levande. |
Mina stackars fattiga vers, skall de leva, skall de leva, när jag är bortgången ur livet? |
ALBERT THEODOR GELLERSTEDT |
(Inträdestal i Svenska Akademien den 20 december 1914.) |
Mina herrar! |
Då Svenska Akademien än ytterligare tillökade den övermåttan stora tacksamhetsskuld, som den redan har åsamkat mig genom att välja mig till sin ledamot och därmed ge mig den största hedersbevisning, som den har att utdela, gjorde den mig en särskild gunst genom att låta mig intaga platsen efter blommornas och fåglarnas... |
Men en minnestecknare har inte rätt att enbart försjunka i den glädje och fridsstämning, som den Gellerstedtska dikten sprider omkring sig, utan måste forska och undersöka. Och det, som vid en dylik granskning först och främst springer i ögonen, är väl, att skalden i de sju små böcker, som han har efterlämnat, aldrig t... |
Ur detta, att han beständigt hämtade ämnen för dikten från sin egen värld, framgick det helt naturligt, att han då och då kom att lämna en liten upplysning i förbigående om vad han själv var för en, om var han bodde och vad han sysslade med. Och för mig, som ännu befann mig i den diktens lustgård, som han hade framtrol... |
Men detta sätt att gå till väga var naturligtvis inte det, som jag först tänkte välja, utan jag började arbetet med att insamla underrättelser om Gellerstedt hos hans vänner och anhöriga. Med största tacksamhet skall jag minnas hur beredvilligt de lovade mig sin hjälp och de viktiga, upplysningar de gåvo mig, men jag k... |
En sak vill jag ändå gärna anteckna från dessa första forskningar. Det är den vänliga blink i ögat, det goda, leende, som visade sig, då hans vänner talade om honom. Den gamle diktaren var ett minne, som det gjorde dem glädje att tänka på. Vemod över att han var bortgången märktes väl också, men glädjen över att de en ... |
Man skall inte behöva lyssna länge till vad Gellerstedt har att berätta, förrän man får höra honom försäkra, att han är född i Sörmland. På flera ställen talar han om, att han har vuxit upp i den småkulliga, vattenrika Sörmlandsnaturen. Men å andra sidan lär det nog stå antecknat i Säterbo församlings kyrkobok, att åt ... |
Om man låter Gellerstedt få rätt i detta, att han är ett Sörmlandsbarn, måste man i stället ta emot ett par andra uppgifter, som han lämnar om sin första tid, med mer varsamhet. Det är väl inte alldeles att ta efter orden, när han förklarar, att han var född på en vassrugge, och liknar sig vid Moses, därför att han har... |
Det var inte något stort hus, som han växte upp i. Det hade ett väldigt kök, och det fick man sätta värde på, eftersom alla de sysslor, som mor jämt stökade med, krävde sitt utrymme, men det var också beklagligt, därför att de andra, rummen på nedre botten, förmaket, salen och hans eget, i stället hade blivit alltför s... |
Båda föräldrarna voro ena riktiga arbetsmyror, och det var inte att tänka på att sonen skulle undslippa att ta sin andel av möda och ansträngning. Han var inte gammal, när han blev skickad att hämta hem korna från betet eller när han lärde sig att tröska med slaga på logen. Det var inte bara på lek utan för att göra ri... |
Men trots allt detta arbete hade han ändå tid att roa och förströ sig på egen hand. |
Det var en liten tilldragelse i tidiga barndomsår — han tror inte själv, att han var mer än fyra år gammal, då den inträffade —, som gav uppslag till mångt och mycket i den vägen. Det begav sig nämligen då, att han för första gången kom att riktigt noga se på en fågel. Det var en ärla, som kom trippande på gärdesgården... |
Att det kunde hända dylika smådjur något så märkvärdigt, det måtte ha gripit fyraåringen. Det blev att ge akt på andra ärlor och höra efter om de sjöngo på samma visa, ja, det blev att ge akt på andra småfåglar också för att ta reda på hur de voro klädda, vad de sade och vad de hade upplevat. Och det befanns, att även ... |
Ett annat område av världen, som skulle bereda honom stor förströelse, inte bara under hans ensamma barndom utan allt framgent, kom den lille Albert Gellerstedt att upptäcka under en resa till Stockholm, som han och föräldrarna företogo, då han var omkring fem år gammal. Det har ju blivit sagt många gånger, att det int... |
Med all denna naturdyrkan var han en slitvarg, en rustibus, en riktig pojke, rädd för att visa minsta spår av vekhet. Men en gång råkade han liksom oförvarandes att röja litet av sin verkliga natur. Det var en julafton med gott skridskoföre. Han hade varit ute på sjön i sällskap med all traktens ungdom och råkat ut för... |
Då Gellerstedt var elva år gammal, kom han i skola i Arboga, men han ger sig inte något gott betyg varken för flit eller uppförande. I skolgossarna hade han fått jämnåriga kamrater att leka med, i lärgossarna jämnåriga fiender att slåss med — det tycks vara den väsentliga behållningen åtminstone under de första skolåre... |
Sista höstterminen — han var säkert inte mer än femton år då — mötte han en dag på gatan en ung flicka av ungefär hans egen ålder, såg ett vackert ansikte, hörde en välljudande röst säga ett par ord och kände med ens, att en stor och mäktig förändring hade försiggått inom honom. |
Han var inte alls i tvekan om vad det var, som hade hänt, utan visste från första stund, att nu var han förälskad. Men det föll honom inte in fördenskull att söka bli bekant med den unga flickan. Under hela terminen drev han det inte längre än till att ta reda på var hon bodde för att så ofta som möjligt kunna gå förbi... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.