text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Den sista kvällen, som han dröjde kvar i Arboga, anordnade en barmhärtig vän en liten båtfärd neråt ån. Rut och han och några andra ungdomar blevo inbjudna. De gledo snart fram mellan de frodiga åstränderna under en härlig aftonhimmel. De ryckte upp näckrosknoppar ur vattnet, de gingo i land och samlade in blommor, de ... |
Sorg och saknad fingo med ens makt över hans blyghet. Just som de första stadshusen kommo i sikte, reste han sig, gick fram till Rut, grep en av hennes blåa blommor och stack ner den i sin bröstficka. Ingenting sade han och ingenting hon, men hon blev så stilla och så vacker. De, som sutto med i båten, blevo smått rörd... |
Det blev inte något mer av detta på ett sätt. Det kom varken till förlovning eller giftermål. Men den första ungdomskärlekens fina doft låg kvar i själen hos den unge, som skulle resa bort till storstaden och söka lyckan. Den bar i sig frön till mognad och utveckling. Den hade kommit just i passande tid för att bli til... |
På Utklippans fyrplats söder om Karlskrona, ett par nakna, låga skär, som knappast skulle märkas från land, om inte en liten fästningsutpost vore rest på det största av dem, byggdes ett nytt fyrtorn sommaren 1870. Den, som ledde bygget, var en ung ingenjör, nu några och trettio år gammal samt gift sedan fem år tillbaka... |
Men det höga fyrtornet var inte det enda byggnadsföretag, som det året var i gång där ute på skäret. Där funnos nämligen en mängd hussvalor, som hade ditlockats av tångbankarnas insektsvärmar, och i rättan tid hade dessa börjat syssla med sina bon. Den unge ingenjören hade gett akt på hur de fäste såna små hängtorn på ... |
Så skedde med det ena boet efter det andra. Intet enda fick sådan hållbarhet, att det kunde användas. På hela sommaren blev det inte fråga om någon äggläggning och än mindre om något uppfödande av ungar bland svalorna på Utklippan. |
Detta var ju en rätt säregen företeelse och inte lätt att förklara. De små byggmästarna kunde nog sin sak, men det var kanske något fel med det byggnadsmaterial, som det året stod till förfogande. |
Medan den mänsklige byggmästaren, som också arbetade här ute på skäret, stod och såg på hur svalornas bon föllo sönder, tänkte han på sin egen lyckas hus, som han hade hållit på att timra alltifrån uppbrottet till Stockholm dagen efter den ljuvliga båtfärden på Arboga-ån. Byggde han det av rätt material? Skulle det bli... |
Det var ju inte tal om annat, än att han hade haft framgång. Han hade stått ängslig och försagd utanför konstakademiens järngrindar, men allt hade gått bra, och han hade blivit mottagen i arkitektklassen. Där hade han fått ledning av en så snillrik lärare som Scholander och vunnit det högsta erkännande: medalj och stor... |
Det kom än starkare grubbel upp i honom. Hade han valt riktigt, då han hade gjort sig till arkitekt? Inte kunde han tänka sig ett liv utan konstnärlig verksamhet, men om det nu inte fanns bruk för en byggnadskonstnär i hans land och i hans tid? |
Om han tänkte tillbaka på de år, då hans anlag först gåvo sig till känna, måste han medge, att många tecken tydde på att han hade varit skapad till målare. Han hade alltid haft en stor förmåga att få det, som han såg, fast och klart in i ögonen. Han hade målat och ritat som barn, hade ju aldrig helt och hållet upphört ... |
Tänk, om han aldrig skulle komma att bygga annat än fyrar och lotsstugor! Det var levebröd, och levebröd, det hade svalorna också här på skäret, men lyckobygget, det som skulle ge livet innehåll, det förmådde de inte uppföra. |
Hade han inte hamnat på en utklippa, på en plats, dit han hade längtat för utkomstens skull, men därifrån han snart måste bryta upp, eftersom där felades så mycket av det, som för honom var det väsentliga? |
Han gick där länge i denna oro, men en dag fann han ett slags tröst. Det var ett barndomsminne, som väcktes hos honom. |
Han kom ihåg de stora gamla pilarna, som växte längs brädden av den trehundraåriga kanalen. De voro lika så stora som gamla, och var och en av dem sände ut många stammar, somliga utöver vattnet, andra rätt mot skyn, andra inåt mot land. Som barn hade han begagnat pilarna som bryggor för att vingla sig ut till näckrosor... |
Nu tyckte han, att pilarna kommo och påminde honom om att också de voro träd, fastän de inte sköto mot höjden med en enda stam. Blevo de stäckta eller hindrade, böjde de sig och fogade sig, men växte gjorde de ändå. Varför skulle han inte göra på samma sätt? Nöja sig med att vara pilträdet bland konstnärerna? Ge sin be... |
I den ljuvliga barndomstrakten borta vid Hjälmare kanal fanns det något, som hette Tyskhagen. Om sommaren var den ett vidsträckt, grönt valv, som vilade på smärta björkpelare, om våren en enda sammanhängande matta av blåsippor. Samma år, som Gellerstedt lämnade hemmet för att börja sina studier i Stockholm, hade han un... |
Mitt uppe i samlingsivern blev han helt förvånad stående framför några vita blomtuvor, som han aldrig hade lagt märke till. Var det möjligt, att här i hagen fanns en blomsort, som han inte hade sett förut? |
Det var heller ingen ny bekantskap, det var bara några blåsippor, som av en eller annan anledning hade behagat kläda sig i vit dräkt. Kanske endast för att göra sig rara för honom, som hade varit deras vän alltifrån barnaåren och nu skulle dra bort på allvar. De visste väl hur sorgetunga hans tankar hade gått till hemm... |
Det var inte långt ifrån, att han trodde, att det förhöll sig på det sättet, åtminstone hade han aldrig sedan kunnat glömma de vita blåsipporna och den glädje och tröst, som de hade givit honom. |
Några andra vita blåsippor såg han inte heller till förrän våren 1871, hela nitton år efteråt, också då under påsken. |
Det mesta, som hade hänt honom under mellantiden, hade ju varit lyckosamt — lyckosamt också i den meningen, att han hade fått förbliva barnsligt glad åt livet. Men i de dagarna hade det kommit sorg till honom, och en morgon hade han gått ut från sitt hem i Stockholm så förtvivlad, att han inte en gång visste vart han s... |
En gång under vandringen vaknade han emellertid upp till medvetande om var han befann sig. Han gick över Hötorget, och i torgets ena hörn hade en mängd fattigt småfolk från landet slagit sig ner med sina foror av vårgrönt och blåsippor. Det var kanske den kända doften av späd grönska, som hade väckt honom ur bedövninge... |
Han hejdade sina steg, och se! Då lågo mitt framför honom, överst på en av de små blompyramiderna, två knippor vita blåsippor. |
Där voro de igen, kommo nu som förra gången för att hjälpa honom över ett tungt avsked. Han blev förunderlig till mods, såsom man alltid blir, då man tycker, att den stora naturen omkring oss på ett eller annat sätt vill visa oss, att den deltar i vår sorg eller vår glädje. |
Ett par timmar senare blevo de vita blåsipporna nerstuckna i kistan till en liten död pilt, som hade burit namnet Sten. Han var helt och hållet bäddad på blåa sippor, men under hans små knubbiga händer vilade de vita avskedsblommorna, trösteblommorna. |
Det är nu, då Gellerstedt är hunnen fram till sin mannaålder, som jag plötsligen finner, att min metod att låta honom vara sin egen biograf har sina stora vanskligheter. Ty vad är det väl, som jag efter hans egna böcker kan återge av hans liv och verksamhet? |
Jag kan först och främst berätta, att han nu bor i sin egen lilla stenvilla långt borta på Östermalm, att han där utanför har anlagt en trädgårdstäppa, som med sin alnsdjupa matjord och sin rikliga sol snart blir till ett litet paradis, samt att trädgården omges av ett staket, som blivit uppsatt av en försupen arbetare... |
Jag vet också att berätta om hur storstaden mer och mer hotande närmar sig den lilla trädgårdstäppan, hur den reser upp omkring den sina höga hus, sina fula brandgavlar. Det ges ingen nåd: rosorna berövas sitt solsken, människorna sin trevnad. Till sist lever man där som på bottnen av ett stenbrott, utan luft och ljus.... |
Denna flyttning från det förtjusande egna hemmet i staden ägde rum år 1902, och sedan börjar Sommartorps saga på allvar. Där funnos från början en usel torpstuga och ett par sandiga land, som hade burit potatis alltsedan »Alströmers tid», men Gellerstedt har där rest en liten sommarvilla och planterat och sått i varje ... |
Allt detta har jag alltså god reda på, men hur otroligt mycket är det inte, som jag dessutom borde veta! Jag har själv varit Gellerstedts samtida, och jag minns, att han en tid var professor i arkitektur vid Tekniska högskolan, en tid chef för Överintendentsämbetet. Jag har inte kunnat undgå att höra honom omtalas som ... |
Men då jag går den gamle diktaren in på livet för att få veta mera om allt detta, kommer jag till korta. Var han tillfredsställd? Sörjde han över att han nästan inte alls hade fått verka som skapande arkitekt? Var han nöjd med att i sitt huvudfack få arbeta endast som lärare och ämbetsman? Är det något av hans sådd av ... |
Inte heller får jag följa honom på hans målarutflykter. Han har varit de stilla gamla grändernas målare, räddat från glömskan deras pittoreska och nu snart förgångna skönhet. Men om den glädje, om den hängivenhet, varmed han har utfört detta arbete, nämner han inte heller många ord. |
Och hans böcker! Jag har framför mig fyra band, fyllda av små korta dikter, två band prosastycken och en versifierad början till självbiografi, som inte har kommit ut i bokhandeln. Vad är deras historia? Var han ängslig, han som andra, då han sände ut dem i världen? Var han glad åt de vänner, som de skaffade honom? Lad... |
Han, som i tre riktningar hade nått så högt, som en människa över huvud kan önska sig, kände han sig glad över det sätt, varpå han hade förvaltat sina pund? Var det tillräckligt för honom att vara pilträdet med de många stammarna? Grubblade han inte över hur det kunde ha varit, om han med samlad kraft hade skjutit mot ... |
Det förefaller till och med, som om Gellerstedt skulle ha känt på sig, att en blivande minnestecknare komme att göra honom dessa och liknande frågor. Han börjar ett av sina prosastycken med att erkänna, att han har blivit mycket bortskämd med allehanda utmärkelser, och han lovar att berätta om en av dem, den första. Oc... |
Det var den kalla och sena våren 1906. Gellerstedt och hans hustru hade rest till Paris, de hade levat där ett par veckor, och nu, i början av juni, voro de på hemväg. Och vid dåligt lynne var han. Han hade inte varit nöjd med någonting där ute, hade förargat sig över såväl toaletter som ansikten, över både blomrabatte... |
Han ville väl inte säga det just, men misshumöret kom sig kanske mest därav, att han inte tyckte om att vara borta från täppan i maj och juni. |
Allt som åren hade gått, hade nog mycket annat förlorat sitt intresse, men kärleken för blommor och småfåglar, den hade bara tagit till. Och att vara tvungen att resa bort just i den årets tid, då de gjorde honom mest glädje, det hade han inte kunnat bära med tålamod. |
Hela Paris var inte värt en dag ute på Sommartorp. |
Men vad blev det för roligt att komma dit i år? Tulpanernas eld var utslocknad, äppleblommornas snö nersolkad, syrenernas balsam förskingrad av vinden. |
Nu var han äntligen på hemväg. Han jagades av längtan utan att ha mycket att hoppas på. Han kunde inte hejdas varken i Köpenhamn eller Lund. Det var, först när han stod utanför Stockholms Central, som han kunde andas ut en smula. Det tycktes ju, som om våren inte skulle vara riktigt över här hemma, fastän man hade komm... |
Han och hustrun vandrade utan dröjsmål ner till ångbåten för att resa ut till »jordlappen». |
Där möttes de av en stor överraskning. Ingenting var utblommat — tvärtom. Strax innanför grinden stod den stora stamsyrenen »Ludvig Späth» så tyngd av mörkgredelina blomklasar, att den lutade mot marken. Och inne i trädgården höllo de persiska syrenerna på att blomma ihjäl sig, tulpanernas facklor lyste utmed rabattern... |
Det var värt att göra en Parisresa för att komma hem till en sådan blomsterfröjd och blomsterprakt. Misshumör och ålderdom voro glömda, då han gick och inspekterade hela det leende området. Stamrosorna hade stått sig så tämligen, det fanns ett fågelbo i vinbärsbusken, clematisrankan hade än en gång överlevat vinterns b... |
Mig har det gått så, att av allt, som Gellerstedt har skrivit, är det den där hemkomsten till det blomstrande sommarstället, som har inpräglat sig starkast i mitt minne. Kanske att andra ha gjort samma erfarenhet. |
Man får tänka på att han var en sjuttio års man, då detta hände, och att hans naturdyrkan var lika varm som någonsin. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.