text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Man börjar förstå, att det inte ligger något tillfälligt i att han går tyst förbi så mycket av sitt liv. Han skriver och diktar endast om det, som har ägt hans högsta kärlek. Det är inte människolivets växlingar, utan naturens, som ha intresserat honom. Det är dess rikedom eller armod, dess gåvor, dess gåtor, som ha sa... |
Må man bara bläddra litet i hans diktning! Han talar om rödhakesångaren, lärkan, bastardnäktergalen; minst ett halvt hundrade av hans små dikter äro tillägnade olika slags fåglar. Blommor och träd ha fått ännu fler. Vart man kommer, är det bilder ur naturens värld, som möta en. Han besjunger vattnet i alla dess företee... |
Människolivet är inte alldeles uteglömt, men vilken förhållandevis ringa del har det inte fått! Det är först och främst Stens tio små visor, några kärleksdikter till hans hustru, några tillfällighetsvers till hans vänner och bekanta, några små visor av blandat innehåll. |
Och det är kanske skäl att lägga märke till att de människor han skriver om gärna ha något med hans stora kärlek att göra. De äro trädgårdsmästare, rosenodlare, fågelkännare. |
Å andra sidan glömmer han ju inte helt och hållet oss stackars människor, då han besjunger sina älsklingar ute i det fria. Det är något hos honom av en örtkunnig läkare, som samlar in markens växter för att bereda helande salvor och läkande drycker. Ur varje liten blomma vet han att utpressa en lärdom till hugnad för s... |
Det är väl intet tvivel underkastat, att han inte fann naturens värld mycket förmer än människornas, mycket mera vis och rättrådig och vacker. Och den belönade honom härligt för all hans kärlek. Eftersom hans rike inte var av samma värld som alla andras, fick han gå så underligt fredad och vördad, utan avundsmän och be... |
Men det är orätt att komma med överord. Inte så länge dröjde det, förrän det visade sig vem det var, som hade den största makten över Gellerstedt, vem som bodde djupast inne i hjärtat hos honom. |
Det finns en liten dikt i »Gamla visor», som heter »Blott du!», och den lyder så här: |
Om bris i sommarkvällar |
det gällt och lustseglats, |
jag ett par muntra sällar |
i båten bjudit plats. |
Nu saken så sig ställer, |
att allt jag måste våga. |
När liv och död det gäller, |
blott du blir satt i fråga. |
Det var sagt till hans hustru, och det var sagt på allvar. |
Hur allvarligt det var menat, visste kanske varken han eller hon, förrän den stunden kom, då de måste skiljas. |
Det var år 1912, som Gellerstedt förlorade sin trogna gamla livskamrat, och sedan kunde han inte finna sig till rätta i livet. Rosor och småfåglar, de funnos kvar, solskenet glittrade som förr på Saltsjövågorna utanför Sommartorp, men han kunde inte erfara någon glädje av allt detta. Dagen blev lång och glädjelös, arbe... |
HIMLATRAPPAN |
(Minnestal över Kronprinsessan Margareta, hållet i Svenska Akademien den 20 december 1920.) |
Under det år, som har gått, sedan vi sista gången samlades kring det långa bordet i börssalen, ha vi undgått smärtan att förlora någon medlem av vår Akademi, och det vill därför tyckas, som om dagens sammankomst inte borde, som så ofta förr, vara uteslutande ägnad åt att fira död mans minne. Men även om skördarens lie ... |
Jag vill berätta för Eder hurudan hon har visat sig för mig och var jag har sett henne leva och blomstra. Fördenskull: låt oss nu se bort från allt det, som vi ha inför våra ögon, och låt det synas Eder så, som om Ni stode med mig på ett av denna världens marknadstorg med handel och köpslagan omkring oss på alla sidor! |
Mitt på det torget, ur det täta vimlet av bodar och stånd, reser sig en hög trappa. Den leder på mäktiga valv upp till ett tempel, som är byggt på en svindlande brant. Men templet ligger så högt uppe bland dimmor och moln, att knappast något mer därav är synligt än den smyckade portalen, varur det strålar fram ett så k... |
Runt omkring på torget gå människorna i sin ävlan och sitt arbete, men uppför den höga trappan se vi ingen vandra. För några synes den väl för mödosam, och andra frukta att svindla och falla, om de skulle nå den förfärande höjden. Ja, det finns till och med många, som inte alls märka trappan, fastän den reser sig mitt ... |
Medan vi stå och förundra oss över den väldiga tempeltrappan, se, då kommer en ung kvinna vandrande mellan raderna av bodar och stånd. Hon går där i sida och pälsbrämade kläder, och hon ter sig som en, som är fru i ett stort hus. Hon är utgången på marknaden med man och barn och tjänare för att göra sina uppköp och sör... |
Hon är en av dem, som se trappan, och hennes blickar ila uppåt ända till tempelporten, varur det bländande ljuset strålar fram. Ett ögonblick viker hon av mot trappan, liksom ville hon hasta uppför den, men så tänker hon väl på hur mycket hon ännu har att beställa nere på torget och hejdar sig. |
Hon går där med nyckelknippa vid bältet och penningpung i sin hand, hon gör sina uppköp med klokhet och omsorg, och medan hon går från stånd till stånd, får hon beröm av torgfolket, därför att hon förstår vad hon gör och vet vad hon vill och ger klart besked. Och hennes tjänare instämma i lovet över den unga matmodern ... |
Om nu Edra ögon följa henne, medan hon fyller sina tjänares korgar med livsmedel och låter barnen välja bland leksakshandlarnas skatter, då förvånar det Eder säkert, att hennes blickar ofta vända sig mot torgets mitt till den höga marmortrappan och att i dem läses en så stark önskan att bestiga den, ty Ni kan inte undg... |
Hon står ännu kvar vid stånden, där man bjuder ut livets nödtorft, då det vill synas oss, som om något skulle börja röra sig på trappans lägsta steg. |
Det är något, som har hennes gestalt och utseende, men på samma gång är det som en genomskinlig dimma. Vi kunna dock inte tro, att det vi se har något med den unga kvinnan att göra, ty hon går i allsköns lugn kvar på torget med de sina. |
Hon är nu hunnen till blomsterhandlarnas stånd, som stå tätt intill varandra utmed en lång gata. |
Hos dem är det gott om blommor både från drivhus och lustgårdar, och den unga kvinnans ögon lysa upp vid deras åsyn. Men om hon ser blommor, som illa vårdas, då kan hon inte giva sig till tåls, utan hon stannar och befaller, att den rosen, som försmäktar i solskenet, skall flyttas in i skuggan, och för en knippa avklip... |
Här förstå vi att hennes hjärta känner sig hemma. När hon lägger sin hand på en avskuren blomma, tyckes den vakna till nytt liv. När hon går fram mellan stånden, strömmar doften från salubjudna liljor och rosor rikare än eljest, därför att de vilja locka till sig den unga kvinnan, som älskar dem. |
När vi se henne bland blommorna, börja vi tro, att gestalten på trappan intet annat är än en synvilla. Men se, när vi vända ögonen åt det hållet, finnes den där alltjämt. Men den skiftar och växlar, så att ibland synes den oss som en lekande solstrimma, ibland vill man tro, att det är den vänaste fjäril, som med liljev... |
Åter ge vi akt på den unga kvinnans vandring över denna världens marknadstorg. Vi se henne gå in i de lekandes och tävlandes tält och se hurusom hon där kastar av sig all högtidlighet och börjar deltaga i övningarna och spelen. Hon är ung och sund, hennes skratt klingar sorglöst som ingen annans, ögonen blixtra av mod,... |
Men även under det att hon sköter sina bollar och ordnar sina tävlingslag, glida hennes blickar bort mot den stora trappan. Och vi förstå, att det, som där rör sig och än är som en solstrimma, än som en fjäril, än som en blek dimskepnad, måste vara hennes själ, som är stadd på en sömngångarvandring uppför den höga himl... |
Men där nere på denna världens marknadstorg se vi hur den unga kvinnan stundom möter barn, som ha håliga kinder, och kroppar, som förvissna i tärande sot. Hon stannar bland dem, som hon stannade bland blommorna, och hon öppnar sin famn för dem, och hon ger sig ingen ro, förrän hon har fört dem bort till läkarnas och de... |
Vi se henne också inträda i glitterstånden och i lustbarheternas tält. Där inne är det många blickar, som följa henne, och henne bjudes mycken hyllning, därför att hon är skön och högättad. Men aldrig se vi henne så allvarsam som bland flärd och fåfänglighet, aldrig stråla hennes ögon så glatt, som då hon möter allvar ... |
Vad hon än företager sig, alltjämt rör sig detta, som är hennes liknelse och beläte, uppåt den höga trappan, som leder till templet på himmelens berg. Den strävar mot höjden ihärdigt och utan tvekan, fastän vi väl kunna se, att den bävar för den svindlande höjden och den aldrig upphörande raden av hala marmortrappsteg. |
Men under det att vi sålunda följa den unga kvinnans vandring på torget och på trappan, utbryter stort tumult och häftig oreda på världens marknadstorg. Månglare slå igen sina stånd, och förevisare rycka upp sina tältpålar. Kyrkklockor sända ut sitt varnande dån, och flyktingar ila förbi med sin egendom. Överallt ropas... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.